Etikett: Trettiosju grader gillar

Kanske ingen har missat det här programmet, jag vet inte. Men det går inte att INTE tipsa om Lerins lärlingar på SVT. Programmet som handlar om konstnären Lars Lerin som anordnar en konstskola för en grupp personer med funktionsvariationer. Vilket program.

Dels är det Lars. Lars är helt enkelt en fantastisk person. Hans sätt att möta människor är det sätt jag vill möta människor på. Ödmjukheten. Hans egna utmaningar i att göra det här projektet. Hans egen livsresa för att hitta sin plats i den här världen. Sen är det deltagarna. Vilka underbara personer. Jag känner starkt att jag skulle vilja ha en vän som Jessica t.ex. Jag känner mig så taggad på att möta fler människor utanför normen. Jag kommer att få göra det framöver och det kommer att bli så bra. Det jag också fastnar för i programmet är själva måleriet. Jag som inte alls målar eller tecknar känner mig sugen på att göra det. Programmet har fått mig att tänka att det skulle ge mig massor. Att måla måste va bra för själen i sig självt, själva penseldragen liksom. Hur resultatet blir spelar mindre roll.

Jag har verkligen njutit av varje minut av det här programmet. Som en förälder till en av deltagarna så fint sammanfattar det i sista avsnittet: “Jag tycker att det är så fantastiskt att få se alla variantioner av begåvning som bara får sprudla.”

/Jenny

Idag vill jag tipsa om Sanna Lundells vinterprat från 2016. Sanna pratar om jakten på lyckan. Hon presenterar olika infallsvinklar, delar med sig av personliga betraktelser och belyser forskning på temat.

Det här programmet ger mig massor av klokskap. Sanna berör ämnen som självrannsakan, medmänsklighet och försoning. Jag gillar hennes tonläge och hennes språk. Ett citat som jag bär med mig kommer från slutklämmen på programmet:

“Lycka handlar om att orka vänta. Försöka stå emot impulsen som skriker efter omedelbar behovstillfredställelse och istället våga stå kvar i det som är mindre vackert ett tag.”

Jag tycker det säger så mycket. Om hur vi i vår värld i vår tid ofta tror eller luras att tro, att lyckan är nåt som kan skaffas snabbt, ofta genom prylar eller coola upplevelser. Ofta genom nåt vackert men ihåligt. Men den lyckan består ju inte. Och så måste vi på’t igen. Men jag tror att jag håller på att få kläm på det. Jag och många med mig håller på att fatta att de värdefulla lyckostunderna ofta bor i det enkla, det basala och det långvarigt lugna. Och det är värt att kämpa och vara i det fula ett tag. Så länge man är det med dom man älskar och bryr sig om.

Lyssna på Sannas vinterprat om du inte redan gjort det!

/Jenny

Kanske inte helt otippat så vill jag tipsa om Tomas Sjödins vinterprat. Tomas vars röst, ordval och budskap jag gillar så mycket. Jag har ju tipsat om hans sommarprat om vila tidigare. Att ta med sig hunden, gå ut i skogen och lyssna på Tomas, det laddar mig. Det är nåt magiskt med att höra honom prata just där mellan träden.

I detta vinterprat finns många kloka budskap, en del kryddade med tro och andlighet som jag kanske inte helt kan känna igen eller förstå. Men det gör mig liksom inget och en dos av det kan nog sitta fint i början på ett nytt år tänker jag. Jag fastnade särskilt för ett budskap som handlar om att våga blicka framåt, våga prata om hur man vill leva sitt liv.

Tomas säger ungefär såhär: Den innevarande dagen behöver ett sammanhang för att komma till sin rätt. Ibland behöver man stanna upp. Och att fråga sig vart man vill vara på väg gör inte nuet oviktigt. Det laddar tvärtom nuet med kraft, att fatta beslut i sin längtans riktning. Så himla fint. Ladda nuet med kraft. Beslut i sin längtans riktning. Jag älskar dom orden. Det är ju precis det vi vill prata om. Balansen är klurig mellan att vara tillfreds i sitt nu och att våga, orka och vilja göra medvetna val med framåtriktning. Att då få höra Tomas säga att det här framåtblickandet laddar nuet med kraft känns bra. Och för en sån som mig som allt som oftast har tankar om döden i skallen så tror jag det är sunt att blicka lite framåt. Och fatta några beslut i sin längtans riktning. Jag får inte nog av dom orden.

Han fortsätter: Utmaningen handlar ofta om att våga prata om sånt här. Slå av tvn. Fråga dom man lever nära om det är såhär vi vill leva i 10 eller 20 år till om vi skulle få det? Mår våra kärlekar bra av det sätt vi lever på nu? Håller vår nuvarande livsstil för en långflygning? Detta därför att dag läggs till dag på ett omärkligt och försvinnande snabbt sätt. Och förr än vi anar så ser vi att det liv som bara blev, blev ett liv. Blev vårt liv. Frågan är om det var det livet vi ville. Ja, men precis. Livet går så himla fort. Det är så lätt att livet bara blev. Och jag tänker att livet kanske är bra alldeles precis som det är. Men bara det att stanna upp och titta på sitt liv lite då och då gör den känslan så mycket starkare. Man vet att man försöker leva sitt liv och inte bara låter det hända.

Hur hittar du balansen mellan att leva i nuet och att fatta beslut i din längtans riktning? Lyssna när Tomas vinterpratar om du inte redan gjort det.

/Jenny

Jag har sett del ett av programmet Din för alltid. Det handlar om par som varit tillsammans många år och som delar med sig av sina erfarenheter.

Vilket fint program. Om relationer. Om åldrandet, livet, döden. Om självständighet och beroende. Som när Gun 93 år ska återuppta bilkörningen. För tänk om Preben, lika gammal, dör före henne. Och Preben får lära sig hur datorn och tvättmaskinen funkar. Utifall Gun går först. Sån stark kärlek. Så många år tillsammans och vetskapen om att deras tid tillsammans inte blir så mycket längre till. Allt ställs på sin spets på ett vansinnigt rörande sätt. Allt blir viktigt och skört och nära. Och alla timmarna, dagarna, åren tillsammans blir nåt stort.

Det gör väldigt ont att tänka på att det snart kan vara över och förbi, det långa livet tillsammans. Både för Gun och Preben och för mig som ser programmet. Men det lär en sannerligen nåt om livet i allmänhet. För man kan ju aldrig veta när det är över. Såklart blir det mer naturligt för en som är 93 att tänka på att det inte finns så mycket tid kvar. Men ingen kan ju säkert veta hur mycket tid som tilldelats en. Och jag tänker att det hela handlar om relationer i allmänhet. Det behöver inte handla om ett äktenskap.

Se det här halvtimmeslånga programmet.

/Jenny

PS. Alla våra tips hittar du under taggen Trettiosju grader gillar här nedanför.

Musikhjälpen är över för i år. Jag hatar faktumet att världen är så hemsk som vi blir påminda om i Musikhjälpen. Jag älskar kraften i människors godhet som visas genom Musikhjälpen.

Och i år älskar jag allra mest Säkerts låt Snooza som for rätt in i själen. Så därför måste jag dela med mig av klippet . Tack bästa Annika Norlin. Jag har lyssnat på dig alldeles för lite. Det ska bli ändring på det. Du är så jävla cool och klok. Texten till Snooza:

Snooza
Fem minuter till
snooza med mig,
Snooza med mig
Trots vad du säger är jag ganska säker på att ditt jobb kommer överleva utan dig
fem minuter till,

Det är allt jag vill

Snooza med mig,
snooza med mig
din chef har också varit kär
hon vet hur det är
hon kanske skäller ut dig men hon förstår det här

Du är ett föredöme för alla
som också skulle vilja ligga kvar
Inte rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar
i munnen,
snooza med mig
snooza med mig

Tänk på alla andra!
Alla som vill att du ska snooza
Nån måste va först
Nån måste gå i bräschen mot det här samhället
som kräver att man ska va så satans effektiv
Vi får skitliv
Tänk på oss
Tänk på mig

Tänk på mig
Tänk på hur frusen jag är
Du har ingen aning om hur kall jag är
Kolla på mig på det där sättet som bara du kan göra
Gör det där du vet jag gillar.

Snooza med mig

Låt mig ligga här och lukta på din rygg när du just har vaknat
Låt mig se dina händer när dom just har vaknat
Kolla helt mjuka och trötta
här precis i början av handleden

Ta fram kameran så att vi minns den här stunden
Så att vi aldrig minns nåt annat
Så att det här finns kvar
Så att när vi tänker på dom här åren
och hur dom var
Att det är det här vi minns

Inte när vi står på scenen
eller får ett pris
eller står i kepsar vid Akropolis
Jag vill ha kort på när det inte händer någonting
Allt som händer i det

Snooza med mig
Snooza med mig
Ligg bara tyst och finns
Säg ingenting
Gör ingenting
Var bara
Det behöver inte va nåt speciellt
Det är ändå allt

Så genialisk text. Det är ju precis så det är. Kan vi inte bara få leva och njuta av våra människor och våra stunder lite mer? Måste vi va så satans effektiva hela tiden? Och vem ska våga börja va lite mindre effektiv och lite mer levande? När ska nån fatta att man kanske kan starta en trend åt ANDRA hållet? Vi verkar tvärtom ha hetsat varann till motsatsen under en lång tid. Och när ska vi fatta att det är i stunderna då det inte händer något speciellt som allting händer?

Men. Nu tror jag trenden är på väg. Åt andra hållet. Nu tror jag vi håller på att fatta. Eller? Vad tror du?

/Jenny

Vi funderar en del över hur vi ska förhålla oss till det här med företagandet och sociala medier. Vi vet att det finns fler som oss men ofta dränks vi av budskap från superproduktiva, hurtiga, pengadrivna entreprenörer som sprutar ut innehåll i alla kanaler hela tiden. Vi är inte som dom. Och hur ska vi då nå ut i floden?

Men. Två dar efter varann kommer det direktmeddelanden från två fina människor på instagram. Två kvinnor som berättar att dom gillar oss och vill ge oss instakärlek. Båda har mycket större konton än vårt. Vi kommer aldrig att kunna ge massa följare tillbaka. Så det vi kan ge är vår kärlek tillbaka i det här inlägget.

För det är något så jäkla stort och fint och kraftfullt i att få den här direktkontakten med någon som vi inte känner. Någon som tror på oss och vill hjälpa oss på vår resa mot våra trettiosjugradiga liv. Kraften i detta får tvivlen att blekna en aning. Det kanske går. Vi kanske också får va med i floden av input som vi dränks av varje dag. Vi kanske faktiskt får vara som vi är. Kanske det till och med kan va befriande med en udda fisk som inte flyter med strömmen utan som väljer en egen flodfåra och plaskar på i sin egen takt.

Det är nåt med det här fenomenet. Att människor hjälper varann helt utan konkurrenstänk. Att bara lyfta upp nån annan för att man vill det. Helt utan tanke på att få nåt tillbaka. Vi tänker att dom här kvinnorna måste ha marginaler i sina liv för att 1. i floden hinna ta till sig av våra budskap 2. tänka tanken att de gillar oss och vill kontakta oss 3. faktiskt kontakta oss och sen ta sig tid att ge instakärlek. Det är ju exakt såna vi vill vara. Att ha tid och ork att se människor, att ge till människor. Därför kommer det här inlägget till. Vi tänker att det är det finaste vi kan ge.

Så, tack @planbokssmart och @theswedishminimalist. Tack för nya följare. Men framför allt tack för den fina kontakt vi har fått oss emellan. Tack också för insikten om att vi behöver inte sträva efter flest antal följare. Det går att göra på andra sätt. Om det fanns fler som er i världen så skulle världen helt säkert va en bättre plats.

/Malin och Jenny

PS. Facebookgruppen Heja livet är ett fint exempel på detta, kvinnor hjälper varann, lyfter varann utan konkurrenstänk. In och läs gruppbeskrivningen. Så himla fin och bra. Det får bli veckans tips för alla kvinnor.

Idag vill jag tipsa om podden Jobba, sova, dö på UR Play. Ladda ner UR Play-appen och lyssna! Serien består av åtta avsnitt som är tjugoåtta minuter vardera. Varje avsnitt rör någon aspekt av människans relation till arbete.

Mycket av det som avhandlas är redan bekanta tankar för mig. En del är nytt och en del bekräftar, stärker eller utvecklar mina egna tankar. Det jag älskar med den här serien är att den belyser från olika håll, har med experter och konkreta exempel ur människors liv. För mig personligen blir varje avsnitt tjugoåtta minuters ägnande åt dessa frågor. Jag älskar känslan av att ta sig den tiden.

Så jag vill verkligen rekommendera dig att göra det också, om du inte redan lyssnat. Dessutom tror jag inte att serien finns tillgänglig så länge till. Så passa på att lyssna snart! För mig känns också hela UR Play som en ny plats att hämta information och inspiration på. Jag känner mig väldigt tacksam över de Public Service-kanaler vi har tillgång till i det här landet.

/Jenny

Den här veckan vill jag tipsa om Dokument utifråns senaste program “Lön utan jobb”. Programmet handlar om vad som skulle hända om människor inte skulle behöva arbeta för sin försörjning.

Jag är inte helt säker på att jag hänger med i alla svängar och jag vet inte heller säkert vad jag tycker om det här. Men (de för mig rätt nya) tankarna lockar, jag vill ha tankar om det här i skallen, låta dem fara runt. För tänk om det är så att vi måste tänka om helt för att jordens resurser ska fördelas på ett vettigt sätt. Vettigt för människorna och vettigt för planeten. Tänk om vi till och med når mer av vår fulla potential som människor om vi inte behövde lönearbeta för brödfödan. Tänk om vi då kunde bidra till samhället på ett bättre sätt. Tänk om klyftorna då kunde minska.

Många kloka personer i programmet redogör för intressanta argument kring vad som skulle hända med människor och med samhället de lever i om någon slags medborgarlön skulle införas. Det vore kul om du tittade på programmet (om du inte redan gjort det) och sedan kommenterar här vad du fick ut av det och vad du tycker om de här tankegångarna.

Och en passning till min vän Farbror Fri. Vore spännande att höra vad du tycker och tänker om det som sägs i programmet 🙂

/Jenny

Ja, veckans tips blir självklart veckans debattartikel från SvD, skriven av forskaren och författaren Christer Sanne.

Artikeln får tala för sig själv. Läs den om du inte gjort det. Sanne hävdar bland annat att vi behöver en annan livsstil som sätter gränser ska för hur vi reser, äter, bor och så vidare. En annan livsstil som samtidigt visar på andra positiva möjligheter. Han menar att vi inte kan inte satsa oss till en hållbar utveckling, vi måste sansa oss. Och den första livsstilsförändringen borde vara att se över hur mycket vi arbetar. Sedan redogör han för två skäl till detta och avslutar med att konstatera att mer fri tid inte bara betyder en mer tillfredsställande livsstil. Det kan också betyda ett hållbarare samhälle.

Heja säger vi. Amen.

/Jenny

PS. Kom ihåg att du hittar alla våra tips via taggen Trettiosju grader gillar här nedanför inlägget.

Veckans tips blir ett musiktips. Musik i allmänhet betyder mycket för mig. Jag gillar artister som har trettiosjugradersbudskap. Oskar Linnros är en av dem.

Jag och min man var på hans konsert i helgen. Och då fick jag ännu mer bekräftat, Oskar är så mycket Trettiosju grader. Hans texter. Hans sätt att vara. Det var en modig person vi fick se och höra. En person med hjärtat på rätt ställe. En snäll person. Han vågade låta det tystna. Han vågade lyfta fram andra. Han vågade det annorlunda.

Låtarna på albumet “Väntar på en” har så mycket av Trettiosju graders tankar. Lyssna på ‘Gåapagå’ och fundera på om alla apor verkligen måste gå åt samma håll!?  Lyssna på ‘Bäst’ och fundera på om det kan få va okej att känna sig bäst trots att man inte vet vart man är på väg. Att våga gå trots att det känns ovisst. Att man inte behöver va rädd (bara beredd). Lyssna på ‘Fri’ och fundera på om inte friheten är en väldigt enkel sak som finns inuti varje människa. Om man bara vågar lyssna inåt. Om man bara vågar se. Och hur mycket Trettiosju grader är det inte över textraderna:

“Allt jag nånsin ägt är tid.
Jag har allting inuti.”

Jag tänker på att sånt som jag sett som lulllull, kulturellt flum och extra lyx faktiskt kanske är mer nödvändigt och basalt i livet än vad jag tidigare fattat. Människor behöver kultur, estetik och influenser av olika slag. Vi behöver intryck som inte är gjorda av en maskin eller en dator. Som inte är perfekta och raka i kanterna. Jag märker att jag mår bra av att höra saker, känna saker, se saker. Som ger mig olika känslor och intryck. Det gör livet mer levande.

Lyssna på Oskar Linnros!

/Jenny