Vissa dar är posthögarna, tvättbergen, trotsungarna, att-göra-listorna och den otränade kroppen inga problem. Man lyckas se det hörnet som är städat och glittret i busungarnas ögon.
Andra dar. Ja då är det mesta hinder stora som Mount Everest. Det hjälper liksom inte hur medveten man är om situationen och om sitt eget tänkande. Det känns oöverstigligt jobbigt bara att ta sig ut med hunden. Att laga mat, det ska vi inte tala om.
Dessa dar är det läge att vara så snäll mot sig själv som man bara kan. Man skiter i att gå med hunden, hon kan kissa i trädgården. Man äter korv med bröd. Sätter ungarna (och sig själv) vid TV:n. Och accepterar läget.
/Malin och Jenny