Vad som maxar livet

Jag blev påmind om en sak vid ett möte med en klok släkting. En sak som jag inte är helt säker på om den framkommit tydligt i våra budskap hittills här på bloggen. Det är det faktum att det ju faktiskt inte behöver vara jobbet som gör livet maxat. Det kan vara jobbet men det behöver inte vara det.

Jag tänker att jag nog skrivit ganska tydligt om att jag tycker att heltid är mycket att jobba. Och att jag tycker att många t o m verkar lägga ribban långt över 40 timmar i veckan och att det känns orimligt. Men jag vill med det här inlägget säga att jag fattar att vissa vill jobba mycket (vad som är mycket är ju högst individuellt) och att det inte alls behöver bli en stress, press och maxning av livet för dem. Jag måste förstå det och jag tror att jag gör det.

Vad min kloka släkting sa var att själva jobbandet i sig inte utgör en stressande faktor för henne. I deras familj ska båda föräldrarna jobba heltid när barnet snart börjar förskolan. För henne är det snarare allt det andra som gör livet maxat och det är något hon motsätter sig. Det är träningen, hemmets projekt, barnens intressen, de förväntade egna instressena, resorna, upplevelserna osv osv. Och där har hon verkligen en poäng. Det största problemet i vårt land i vår tid är att allt är så maxat. Det är adderandet av allt som gör det galet. Och där väljer min kusins familj jobbandet och väljer bort att maxa på andra områden. Själv strävar jag ju mot att dra ner på tempot överlag. Men huvudpoängen måste väl ändå bli att var och en gör som de vill och varje försök att hitta sitt eget sätt att lugna ner livet till förmån för att hinna leva det ordentligt och med närvaro ska premieras.

Vad säger du, håller du med om att det mesta är för maxat? Hur tänker du när du gör dina val? Vad får ta mycket tid och energi och vad väljs bort?

/Jenny