Topp och botten efter halvtid i Spanien

Vi gjorde ju en snabblista på insta om våra bästa och sämsta grejer här i Spanien efter halvtid. En slags summering. Här kommer en lite utförligare version:

Topp
Ost i mängder – ja inte mycket att säga om den mer än att vi köper in nya ostar varje dag och alla utom en enda har varit sagolikt goda. Ost har blivit snackset nummer ett. Funkar till alla dagens mål. Inga kex. Ingen marmelad. Bara ost.

Perfekt klimat – det är något trettiosjugradigt över vädret. Inte för varmt och inte för kallt. Eftermiddagssolen ljuvlig. Havet ljummet. September och oktober i Spanien blev verkligen det perfekta klimatet för oss.

Storslagen utsikt – att bo såhär i bergen var ju inget vi kunde föreställa oss hur det skulle vara. Men den här utsikten och de här vyerna vi får se varje dag är verkligen något utöver det vanliga. Det gör något med en. Nya perspektiv på nåt sätt. Att få se saker ovanifrån och underifrån. Att se från en bergstopp till en annan. Solnedgången bakom bergen. Ja storslaget är vad det är. Själen jublar.

Alla är som dom är – att resa åtta personer som visserligen är vänner men ändå inte är vana att dela hus är ju såklart slitigt ibland. Men vi konstaterar ändå det fina i att alla är som dom är på den här resan. Vi har alla bra och dåliga sidor. Och det är okej och vi tillåter varandra att vara så som vi är. Fint.

Tillräckligt med tid för livet – vi får under den här resan verkligen känslan av att det finns mycket tid. Vi låter saker få ta tid. Även om vi också kan konstatera att vi inte hinner allt som vi kanske önskat och trott så blir upplevelsen att vi har gott om tid. Både tid för slitsamma saker typ bråk och förhandlingar med dryga ungar. Men också tid för fina samtal och stunder med dem samma. Tid med varandra. Tid för livet. Precis så som vi vill ha det.

Botten
Åksjuka – vad vi inte riktigt hade tänkt på (hur vi nu inte kunde tänka på det) var att vägarna i bergen är galet kurviga och en av familjerna har ett åksjukt barn. Inte världens bästa kombo. Vi saknar verkligen vägarna i Gävle kan vi konstatera. Tur ungen är coolast i världen och spyr i en påse och sedan fortsätter färden.

Flugor och mygg – Inte mycket att säga om det. Svårt att föreställa sig innan. Men det är rätt drygt med alla flugor och mygg här.

Dryga ungar – Vi hade på känn att femåringarna i sällskapet skulle tjafsa en del och så har det väl varit. Inte mycket att säga om det heller. Mer än att det tär till och från med maktkamper och diskussioner.

Sorg – Mest då Jenny som brottats litegrann extra med sorgen här nere. Det är som att resandet och förflyttandet till en ny miljö gör nåt med en. De nya perspektiven sätter igång tankarna och saknaden efter de som inte finns längre. Och nåt så konkret som att det en helst av allt vill är att ringa till sin mamma och berätta om allt man är med om. Tufft men säkert också bra i någon mening att få utrymme för tankar och också drömmar som kommit extra tydligt under nätterna här.

Katastroftankar – Även denna punkt är mest Jennys och denna har mattats av med tiden. Det känns ändå väldigt mänskligt och helt naturligt att när en kommer till en ny miljö så kan det vara läskigt med alla nya tänkbara faror som kan finnas. Poolen och trafiken till exempel. Men så går dagarna och en blir mer hemmastadd. Farorna lurar inte längre bakom varje hörn. Fint att kunna släppa katastroftankarna och istället släppa in tankar till exempel om hur vackert vårt boende är och hur fint det är att stå på toppen av den slingriga grusvägen som kändes så läskig natten då vi först kom.

Vi hörs vidare, om inte annat efter resan med tankar på om hur allt blev och hur det känns att komma hem!

/Malin och Jenny