På förrförra inlägget kom snabbt en kommentar på instagram från @lindakatrin – “Reflektion och eftertanke är vägen framåt!” Jag som länge haft rubriken “Tanketid” i skallen kände att detta slog an hos mig.
Tanketid. Tid för att tänka. Tid för reflektion och eftertanke. Tänk om det är som @lindakatrin skriver att detta är vägen framåt. Hur kan det då komma sig att 1. Det inte premieras i vårt samhälle att ägna sig åt detta. 2. Nästan ingen har detta högt upp på sina att-göra-listor. Reflektion som en to do.
Om detta är vägen framåt borde det ju va precis tvärt om. Att detta räknas i allra högsta grad. Och att vi prioriterar det i våra agendor.
Jag tycker att det är ledsamt och synd att vi har och tar oss så lite tanketid. Inte bara de stora tänkarna och forskarna. Alla. För individens del tänker jag att det för allt för många kan bli så att man går genom hela livet tämligen oreflekterat. Och kanske dör utan att (åtminstone ha strävat mot att) ha levt som man innerst inne hade önskat. Vansinnigt sorgligt att tänka på det. Livet bara råkade hända liksom.
Jag har ju provat allt mer hur det känns att ha mer tid för tankar. Det behöver inte vara så att man bestämmer sig för “att tänka” utan det jag pratar om är att skapa sig luft och marginaler i sina dagar så att tankar kan få plats. Så att allt inte rusar på i ett vansinnigt tempo från man vaknar tills man lägger sig. Jag menar inte de otroligt avancerade, djupt intellektuella tankegångarna. Jag menar bara typ dagdrömmar och tankar som “hur har den här dagen varit då?”, “Varför bråkade jag egentligen med fyraåringen?”, “Hur kändes kramen och de vänliga orden från vännen?” Jag menar också att få tid för rent praktiska tankar som “Vad kan vi äta idag med det vi har i kylen?”, “Hur gör vi så att nästa vecka blir en bra vecka för alla i familjen?”. Att låta såna tankar få sitt utrymme så att man inte står chockad och inser att ingen mat finns, ingen hinner handla, vem ska skjutsa på fotbollsträning och “va, ska du iväg på en föreläsning ikväll?!”
Tanketiden tar mig framåt i min personliga utveckling och det får mig att göra bra grejer. Mitt största problem med att ta mig tanketid är att det alltför ofta inte känns okej, att jag lätt kan känna mig lat och som att tiden för att bara vara inte är viktig. När jag ju innerst inne vet att det är precis tvärt om. Men jag får just nu jobba väldigt hårt med att brottas med mina egna tankar kring normen här.
Hur ser du på tanketid? Skulle du vilja ha mer av den?
/Jenny
Ja men precis så är det, allt snurrar på så fort ibland (alltför ofta) att man inte hinner stanna upp att tänka, planera eller bara dagdrömma. Fram för mer “tanketid”. Skönt att ändå ha ett namn på det då det kanske gör det lite lättare att hitta/avsätta plats i det fullspäckade schemat för detta. Så man slipper stå utan mat ?
Håller med! Viktigt att ta sig lite tanketid varje dag, att det får “ta plats” – tid för reflektion. Kan också känna mig lite lat när jag inte “gör något”, med det är ju också så viktigt att öva på det… att inte göra något speciellt.
Ja man får öva. Och öva. Kram
Tack för din kommentar Lisa. Hoppas allt är bra med dig och att du hittar tanketiden. Kram
Jag håller med er i allt ni skrivit ovan . Jag hsr schemalagt reflektion för min enhet, en gång i veckan – just för att tänka efter och fira vad man åstadkommit och inte bara fylla på listan . Lite ovant i början men nu är det en rutin som jag iallafall ser fram emot.
Heja! Bra rutin. Fram för mer sånt.
Heja, så bra, mer tanketid! Jag har precis som Tina lagt in tanketid åt mig, i lite olika former från vecka till vecka. Ibland är det i promenader, ibland bara-vara-tid och ibland meditation. I år har jag börjat registrera vilka dagar jag får det till, kanske kan tyckas jobbigt eller överflödigt, men jisses, för mig har det gjort under – jag kan se varje månad hur många stunder jag faktiskt fått till! Och ibland tar jag mig tiden för att sen få kryssa i mitt “tracking”-schema. Kram!