Jag tycker att det är märkligt att vi anpassar privatlivet så mycket efter jobbet. Hur kan det komma sig att det är så? För mig känns det självklart att mitt privatliv och dess relationer är det som ska sätta spelreglerna för mitt liv. Inte tvärt om.
På det här temat hittar jag fakta i boken ‘Det moderna föräldraskapet’. Där beskrivs att ett genomgående drag i det moderna samhället är segregeringen mellan olika vardagliga aktiviteter, sfärer och sammanhang. Boken beskriver att det inte sker ett jämnt och ömsesidigt utbyte mellan dessa olika sfärer. De rationella mål och ideal som styr samhällets instititioner, arbetslivet och byråkratierna kommer att dominera. De blir lätt en del av vårt privatliv, medan den i privatlivet rådande kunskapen och idealen med fokus på relationerna, känslan och ömsesidigheten har betydligt svårare att få utrymme utanför familjen och privatsfären.* Det här tänker jag är applicerbart för alla som har ett arbete och ett privaliv. Man behöver alltså inte ha en partner eller en familj för att den här obalansen ska uppstå.
Är inte detta mycket märkligt? Borde det inte kunna vara tvärt om eller åtminstone ett jämt flöde, en känsla av trettiosju grader, mellan privatlivet och t.ex. arbetslivet år 2017? Hur har det kommit att bli såhär undrar jag? Frågan kan verka naiv och jag kan säkert redogöra för svaret som nog kan bli ett eget inlägg (och bidra gärna med dina tankar) men jag tänker ändå ställa den. Frågan alltså. Jag tänker icke acceptera att det är som det är.
Varför ger vi inte vårt privatliv ett större värde och liksom står upp för det? Borde inte helheten bli bättre ur många aspekter t.ex. tillfredsställelsen för individen, effektiviteten på jobbet och flowet i hela samhället på nåt sätt, om vi fick vara mer sanna genomgående i alla våra sfärer?
/Jenny
*Källa: Det moderna föräldraskapet. En studie av familj och kön i förändring, Bäck-Wiklund och Bergsten, Natur och kultur, utgiven som e-bok 2010.
Tack för en bra blogg! Denna kommer jag följa (har redan skummAT igenom alla inlägg).
Jag gillar snöbollseffekten. När bloggar jag följer tipsar om andra bloggar, alt när bloggare kommenterar i kommentsrsfältet o att ja på så sätt hittar till dem (men då behöver de ju kommenterat på ett sätt att det gjort mig nyfiken ?)
Ja det är så bra att bli tipsad via såna man redan följer. Så kul att du hittat hit! Hoppas du kommer fortsätta hänga med oss och gärna dela dina tankar i kommentarsfältet. Betyder så mycket.
Bra tankar, tack för att du delar med dig! Jag håller helt med dig. Mitt privatliv och mina relationer kommer självklart före jobbet. Jag mår inge bra de dagar man mer eller mindre känner att man “tvingas” jobba över och gör det på bekostnad av exempelvis missad träning med en vän eller att man inte hinner komma hem i tid och prata med sin sambo i lugn och ro medan man lagar mat. Många på mitt jobb sitter ofta kvar längre än de behöver, men varför? Jag fattar inte. Vill de inte hem och njuta av sitt eget liv? Att vara duktig och ambitiös verkar prioriteras högre än att vårda sitt eget privatliv i många fall. När jag berättar för vissa att jag vill gå ner i arbetstid så kan man få märkliga kommentarer som “men pensionen då?!” Tänk att många är så inrutade i att man ska jobba 100 %, vara mer lojal mot sitt arbete än familj och glömmer att ta hand om sig själva. Oj rörig kommentar kanske, fick upp ångan lite när jag skrev 😀
Ha det fint!
Nu är jag lite snurrig kanske men jag tror inte jag svarat dig fast jag trodde att jag hade det… Tack för din kloka kommentar. Jag fattar ju precis. Forstätt gärna kommentera och häng med oss. Och sprid gärna ordet om oss om du gillar det du läser, det känns svårt att nåt ut i informationsfloden. Tack! /Jenny
Läste nyss igenom alla nya inlägg. Mycket bra och tänkvärda ord som vanligt 🙂 Ska absolut tipsa om er blogg framöver. Fick nyligen en liten knodd så blir inte så mycket skrivande på bloggen nu dock. Sköt om dig/er!
Åh tusen tack för dina snälla ord. Sköt om er också och hoppas vi hörs snart igen!