Jag har som så många andra tänkt och känt massor efter att Tim Bergling tagit sitt liv. Jag har krisat rejält över en person jag inte kände. Det var som att hela världens elände kom över mig. Hela skalan från krigets Syrien och människor som har förlorat allt till superkändisen Avicii som på papperet hade allt men som ändå var djupt olycklig. Stora tankar om svåra saker. 

Jag pallar inte riktigt att skriva mer än så. Inte än i alla fall. Så för nu vill jag be er läsa Angelicas blogginlägg om hennes tankar efter att ha sett dokumentären Avicii – True Stories. Hon skriver så bra, är så klok. Blogginlägget är så heltäckande.

Det som far i mitt huvud efter det som har hänt och efter att ha läst Angelicas text rör kärnan i allt vad Trettiosju grader handlar om. Vad är just min lycka? Vad är framgång? Hur hittar man sina Trettiosju grader? Hur kan världen bli en bättre plats för alla oss som bor på den här planeten? Tims öde blir det ultimata beviset på att det vi i vår värld i vår tid beskriver som ett framgångsrikt liv kan vara precis motsatsen. Och det skaver så jävla hårt i en, som Angelica skriver.

/Jenny

Först några rader om mitt eget projekt. Det jag kallar för Slow School. Namnet är väldigt mycket hyllning till The Slow Movement. Namnet är också tänkt som en viktig påminnelse om att bra saker ofta tar tid att utveckla. Det är också ett långfinger till den snabba världen, den som har så uppenbara nackdelar. Den som jag kände att jag var tvungen att lämna. Inte bara för att den var väldigt nära att bränna ut mig. Jag insåg också att i den snabba världen kommer jag aldrig att blomma ut.

Viss glöd hade redan börjat slockna, vissa drömmar hade börjat vissna. Varför?  Stress, press, kortsiktighet. Jobbet förväntades gå före allt. Det blev för lite tid över till annat, inte minst till det sociala. Men även där kände jag att saker och ting hade förändrats. Jag kände hur prestationskulturen mer och mer smygit sig in även i sociala sammanhang. Jämföra, jämföra. Lyfta fram och fokusera på svagheter hos andra. Som att allt är en jäkla tävling, precis hela tiden. För många sammanhang var åt det hållet, för få var åt det håll jag insåg att jag längtade efter, när jag väl börjat sakta ner. Det handlade om kontakt. Eller rättare sagt, en längtan efter bättre kontakt. Den snabba livsstilen (smartphones inkluderat) hade klart och tydligt lett till sämre kontakt. Med oss själva, med närmiljön, med andra. Det var lätt att se. Det var definitivt något jag kände av.

Så jag tar några steg tillbaka och kliver ut på en egen stig kan man säga, utan att egentligen veta var den kommer leda. Sökandet efter en bättre livsstil är givet. Snart även att konkretisera egna entreprenörskapsdrömmar. Och att förena de båda. På den egna stigen är det lätt att utvecklas. Det är lätt att känna större frihet. Ibland träffar du också andra som själva är ute på sin egen stig, och den kan påminna mycket om din egen. Det är förstås bra och härligt på alla sätt och gör stor nytta. Men de stunderna är väl mer att betrakta som rastplatser på en ganska lång motorväg. Där negativitet är det normala.  Det där tar ett tag att vänja sig vid. Det slår mig också hur extremt få frågor andra ställer till mig.  Knappt hur läget är, hur planerna ser ut, hur jag mår. Jag tänker att det måste bero på att jag avvikit från vissa normer. Och att många i Sverige är så ovana vid det att det blir jättesvårt och jobbigt att förhålla sig till. För om du inte kan fråga hur det går på jobbet, ja vad ska du då fråga om liksom? Vad det hela än beror på, så avslöjar det delar av vår kultur som jättegärna får försvinna.

Men så en dag så går jag in på trettiosjugrader…och fastnar i något som verkligen träffar rätt.

“Man glömmer alldeles för ofta att ens fråga varandra hur läget är, hur den andre mår. Tiden finns inte. Orken finns inte. Självcentreringen är för stor. Man har fullt upp att berätta om sina egna självförverkliganden och snurra runt i sitt eget ekorrhjul.”

Wow. Först känns det som en lättnad. Inte bara jag som känner så. Vad skönt! Det är första gången jag ser någon annan som resonerar på det sättet.  Och sen, det där är allt annat än bra. För det sociala är en av de faktorer som betyder allra mest för vår hälsa.  Och då räcker det inte att bara träffa andra. Det handlar förstås även mycket om hur vi träffas. Vad vi gör, hur närvarande vi är, vilken kontakt som skapas. Och där kan frågor vara en väldigt viktig del, liksom att lyssna. (Rekommenderar verkligen det här  – 10 ways to have a better conversation)

Citatet bidrar också med två andra saker:
1) Det föder en insikt om att social hälsa kommer att vara en av de viktigaste frågorna i mitt eget projekt.
2) Det bidrar till att jag skapar Get Closer, en social upplevelse där just frågor står i centrum. En del i det är att de riktigt kontaktskapande frågorna kan vara svåra att komma på ibland. Det slipper du tänka på med Get Closer. Och skulle någon fråga vara lite väl obekväm eller så, ja då kan du alltid skylla på mig! 🙂

För att knyta ihop säcken lite. Det här med social hälsa är något som verkligen fångat mitt intresse. Förutom Get Closer har jag även ett annat projekt som skulle kunna bli ett riktigt schysst community. Värmestugan heter det. Som jag också hoppas kan vara ett bidrag. Har du som läser idéer som handlar om hur vi kan göra samhället bättre utifrån social hälsa? Hör gärna av dig!

/ Oscar

För en tid sen publicerade Oscar bakom sajten slowschool.se en intervju med mig. Jag glömde då lägga upp här på bloggen, så därför gör jag det nu. Här kan du hitta intervjun.

Det vore roligt att höra om du tycker och tänker nåt om det som sägs och skrivs i intervjun. Lämna gärna en kommentar 🙂

För övrigt är det glest mellan inläggen här just nu. Jag försöker att inte bli stressad av det. Vi jobbar intensivt med webbutiken (SÅ kul!), jag har en hel del andra uppdrag och Malin är föräldraledig. Bloggen kommer igen, det är jag säker på, för jag älskar att skriva den.

Ha en fin dag.

/Jenny

Det här inlägget har legat och grott en stund, tankarna om ämnet det berör vandrar ständigt runt i skallen på mig. Det blir också avgörande för hela trettiosjugradersbegreppet. Ett par grejer på instagram och facebook puttade tankarna längst fram i skallen och ut på tungspetsen och ner till fingertopparna. Det jag vill skriva om är hur en hanterar och reagerar på andras livsval.

Jag tänker på vad mina trettiosju grader är och förstår såklart att det inte är samma sak som andras trettiosju grader. Jag fattar också att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar här i livet. Jag klurar över vad vi vill stå för och till viss grad missionera – som den enkla livet, att tid är värt mer än pengar, att vi borde leva mer hållbart både för oss som individer och för omvärlden osv. Kan vi hävda att vi vet eller får tycka någonting om hur andra ska leva sina liv? Nä, det kan vi inte. Egentligen handlar trettiosju grader om att hitta just sitt sätt att leva, att våga och orka tänka på det och sen att leva det. Inte exakt vad dessa trettiosju grader är för var och en.

Det är skitviktigt för mig att inte döma andras livsval. Därmed inte sagt att jag aldrig gör det. Jag försöker göra mig själv medveten om när jag blir provocerad av andras val. Jag vill inte va en sån som vet hur man ska leva sitt liv. Som låter kritik riktad mot andra ta plats och energi. Nä, hu vilken hemsk människa jag skulle vara då. Jag tänker ofta på uttrycket – varje gör som varje vill – som kommer från kloka förebilden Kammebornia. Ändå är det så himla lätt att störa sig på människors sätt att leva, i stort och smått. Jag ÄR en hemsk människa då och då. Jag tror att det är som Micke Gunnarsson säger i t ex det här och det här instainlägget, att när det provocerar så säger det mest om en själv och ens egen grad av nöjdhet med ens livsval och livsdesign.

Den här kommentaren kom från Thérése till ett inlägg jag gjort i en Facebookgrupp:

“Bra skrivet! Jag kan se två delar i det, dels delen som handlar om att hitta sina 37-grader. Dels delen som handlar om att acceptera att andra människor har andra 37-grader. Förstår du vad jag menar? Jag vill vända på steken, för det är lätt att vilja bli accepterad utifrån sina egna val. Men det är precis lika viktigt att respektera andras val och lagomnivåer. Däremot tror jag att vi som vill ha acceptans från andra har lättare att acceptera andras val. Bara ett inlägg i debatten som handlar om ödmjukhet inför andras medvetna val. För det är väl det det handlar om i slutänden – medvetenhet och medvetna val?”

Så jävla klokt och så mitt i prick vad jag hade gått och tänkt på, men inte lyckats formulera förrän jag såg Théréses ord. Ödmjukhet, acceptans och medvetna val. Det är de medvetna valen vi vill snacka om och möjligtvis missionera. Så länge människor reflekterar över sina val, icke-val, bortval så är det bra. Då har inte livet levt en och man hamnar inte där i slutet och undrar vad fan som hände och börjar ångra grejer och sånt. Och förhoppningsvis gör de medvetna valen och reflekterandet över ens tillvaro att en kommer ihåg att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. Att en kommer ihåg vad som egentligen är viktigt. Och såna saker.

Blir du provocerad av andras sätt att leva?

/Jenny

Jag kom på en sak som är så självklar men därmed också så lurig. Det är det här med dom trettiosjugradiga stunderna, livsvalen, personerna, miljöerna. Just för att dom är trettiosjugradiga så är dom så himla svåra att lägga märke till. Är du ny läsare eller inte hänger med i den här metaforen så läs gärna tidigare inlägg här och här. 

Det handlar om när livet är helt utan skav, när det bara flyter på och är ditt rätta liv. Men som jag skrev i inledningen, det är väldigt lurigt att få den där tydliga känslan av att “ja, nu stämmer det, nu mår jag som bäst, nu accepterar jag livet så som det är och har gjort livsval som jag trivs med”. Och det här är ju för att det är just trettiosjugradigt. Det blir lika självklart som att andas och lika behagligt som att glida ner i kroppstempererat vatten. Och hur ofta går en runt och tänker på att en andas? Nä det är ju liksom lite det som är grejen, det är bra just för att det är naturligt, automatiskt och behagligt. (Kanske vi i och för sig borde göra lite oftare i vår värld i vår tid, tänka på andningen, känna lycka över att kunna dra ner frisk luft i våra lungor.)

Jag tror detta slog mig nä jag stod och knöt skorna häromdan. En helt vanlig vardagsstund. På väg ut med hunden eller för att hämta barn, jag minns inte. Då kom det som ett klong i hjärtat och hjärnan. “Det är bra nu. Jag trivs. Alldeles såhär vanligt och med en massa vardagslycka. Ingen kommer åt mig på ett negativt sätt. Jag trivs med mig. Jag kan i och med det blicka ut från mig, möta blickar, möta människor i stort och i litet. Jag kan jobba hårt. Jag kan vila. Jag kan välja själv över en massa saker i min vardag. Saker i mitt liv är småjobbiga, men jag kan acceptera det och hantera det.”

Vilka jäkla fina grejer att tänka alltså.

Jag tror att jag med det här inlägget vill påminna om att komma ihåg det där luriga trettiosjugradiga. För när det är sådär trettiosjugradigt livet så är det lätt att glömma att det är just det. Man tar det för givet. Glömmer uppskatta det. Kanske bara strävar vidare mot nästa och nästa. Mot mer och mot större. Ja, jag tror det är det jag vill säga.

Hur går dina tankar kring det luriga trettiosjugradiga?

/Jenny

Jag tänkte skriva lite mer om marginalerna. Dom vi ofta återkommer till i våra samtal, jag och Malin. Marginalerna som har blivit något av en nyckel till våra steg mot ett trettiosjugradigare liv.

Det som slog mig är att det är så lätt att tänka att om man skaffar sig marginaler så kan man fylla luckorna med andra duktighets- och effektivitetsgrejer. Men nästa tanke blir att det är ju inte därför jag skaffat mig marginaler. Nä, jag vill att mina marginaler ska hjälpa mig få plats för livet och typ orka med livet. Att dom – marginalerna – gör det okej att INTE optimera, effektivisera och prestera hela tiden.

I mitt förra liv la jag oftast fram kläder till mig själv och kidsen kvällen innan. Nu gör mina marginaler att jag inte behöver pyssla med sånt. Jag löser det längs vägen för det är inte hela tiden på sekunden, jag har inte bråttom. Mitt nya liv gör att jag kan slänga i en tvättmaskin under dagen. Men det behöver väl inte betyda att då minsann finns det utrymme till träning på kvällen. Nä då finns det utrymme för att slappa och umgås. Och appropå att ha marginaler för att orka med livet så kan jag ofta tänka på att mitt nya liv hjälper mig här. När det varit en tuff lämning i skolan så får jag grina en skvätt i hemmets vrå, klappa på hunden och tända en brasa. Att slippa bita ihop tror jag är en jävla bra grej för livet.

Jag tänker också att det verkar galet att många verkar leva i princip utan marginaler. Allt måste klaffa annars rasar korthuset omedelbart och obarmhärtigt. Men det går ju liksom inte. För livet följer ju nästan aldrig en förutsägbar väg där saker kan schemaläggas. Så det verkar helt knäppt att normen är att leva utan marginaler, eller i alla fall med väldigt nätta sådana. Vem vill ens att livet ska va så planlagt? En vill väl ha möjlighet, när andan faller på, att glo lite extra ut genom fönstret eller att samtala lite extra länge med någon som står en nära eller någon man träffar i kvarteret. Så tänker jag.

Tilläggas bör dock, att jag får jobba en hel del med mig själv när det gäller dom här sakerna. Det är väldigt lätt för mig att halka in på duktighetsbanan och glömma vad marginalerna ska användas till.

Hur tänker du – har du några marginaler och om, vad vill du använda dom till?

/Jenny

Idag gästbloggar vi inne hos fina onlinemagasinet Ditt barn & du. Gå gärna in och läs inlägget där jag funderar lite kring det här med vad som är att vara en förebild för sina barn.

Passa också på att surfa runt bland massa bra innehåll om barnets sociala och känslomässiga utveckling och föräldraskap.

/Jenny

Vid ett möte med en person jag inte kände innan fick jag med mig ett så bra uttryck som jag vill dela med mig av. Uttrycket är “rustningsindex” och det handlar exakt om trettiosjugradersgrejen.

Med ordet rustningsindex kan man alltså beskriva hur trettiosjugradigt ett möte med en annan person varit. Om rustningsindex är högt har man fått ta på sig någon slags rustning för att ta sig igenom mötet. Det kan innebära att man klär sig på ett visst sätt. Pratar på ett visst sätt. Känner sig som att man anpassat sig igenom situationen. Jag hatar såna tillfällen och försöker slippa dom i möjligaste mån.

Men ju mer trettiosjugradigt mitt liv blir i övrigt, desto bättre blir jag på att bedöma relativt tuffa möten med ett rätt lågt rustningsindex. Visst, nån liten tunn rustning kanske åker på. Men inte hela apparaten med hjälm och sköld och ringbrynja. De gånger rustningsindex ändå varit högt och rustningen har varit på under det obekväma mötet så försöker jag säga till mig själv efteråt: “Ja det där var obekvämt. Du kände dig konstig. Du sa konstiga saker och betedde dig inte som dig själv. Men skit i det nu. Ibland blir det så. Ibland får man ta på sig rustningen för att kunna ta sig igenom ett möte, en situation. Det kan till och med vara bra och skyddande att ha den på. En stund. Men den väger mycket och skymmer sikten både inifrån och utifrån. Så nu, fort av med den. I dina bekväma attribut igen. I din egen person igen. Puh. Skönt.”

Behöver jag säga att vi förstod varann rätt bra, jag och den här personen jag mötte? Rustningsindex var lika med noll och mötet kändes helt trettiosjugradigt.

Hur hanterar du situationer med högt rustningsindex?

/Jenny

Det här blir ett inlägg om föräldraskap. Men jag tänker att det nog kan gälla för alla relationer där en inte mår bra och en annan vill hjälpa. Det slog mig just att jag beter mig precis som Alfons pappa i boken när Alfons vägrar äta upp sina köttbullar.

Men för oss gäller det situationen där vår dotter inte vill gå till skolan. Jag är totalt inkonsekvent och provar med allt hit och dit och fram och tillbaks. Mutor och hot blandas hejvilt. Krav och ompysslande i en salig blandning. Ena veckan köptes det lego på fredagen för bra kämpande under veckan. Nästa dag hotades det med att idag blir det minsann noll minuter Youtube. Snö måste skottas och sängar ska bäddas om det ska bli tidig hämtning. Du klarar det här, in i klassrummet. Och så nästa morgon – jag följer med och sitter med på första lektionen. Kramar och behov av närhet ena stunden. Nästa bråk och dumma mamma. Du får ordna mellis själv. Eller förresten, jag brer en macka åt dig.

Det är så himla svårt. Och det är så himla himla lätt att tycka att man är en dålig förälder. Men jag försöker se på oss utifrån här. Klappar mig själv på axeln, stryker mitt barn lite över kinden. Det jag ser är en förälder som så förtvivlat gärna vill sitt barn väl. Och ett barn som är i en period av vilsenhet och massa känslor. Vi gör så gott vi kan. Vi har varandra. Vi utkämpar kriget tillsammans, om än ibland med känslan av att vi krigar med varandra. Kanske gör man det med den man står närmst, känner sig tryggast med. Vi kämpar vidare. Vi är människor inte robotar. Vi fortsätter en liten stund i taget. Inkonsekvensens flagga får fortsätta va hissad. Vi kan inte bättre. Och det är okej.

/Jenny