En tanke slog mig. Jag vill påstå att varken mina föräldrars generation eller min egen generation är särskilt omtänksam d.v.s. att medlemmarna av dessa generationer verkligen vill veta hur en annan person mår (obs, såklart generalisering). Orsakerna skiljer sig dock åt och ter sig enligt följande:
- I föräldragenerationen – Man ställer pliktskyldigast frågan “hur är det med dig?”, för det har man uppfostrats till att göra. Men man vill absolut inte få några jobbigheter till svar. Ett enkelt “jotack det är bra” är vad som förväntas. Detta tror jag beror på att man i föräldragenerationen alltid har lagt locket på, de stora känslorna ska inte vädras och man ska inte ta plats med sina eventuella problem. Detta har förstås format föräldragenerationen även om det där bakom kan finnas en genuint omtänksam person. Man vet bara inte hur man ska hantera det (oväntade och) jobbiga svaret.
- I min egen generation – Man glömmer alldeles för ofta att ens fråga varandra hur läget är, hur den andre mår. Tiden finns inte. Orken finns inte. Självcentreringen är för stor. Man har fullt upp att berätta om sina egna självförverkliganden och snurra runt i sitt eget ekorrhjul.
Jag vet inte vilket som är värst men båda är sorgliga resultat av tiden. Vad säger ni, håller ni med mig?
/Jenny
Word på föräldrarna! Men absolut nej på min eller vår generation. Jag känner inte alls igen det du beskriver. Kanske har jag tur i fråga om umgänge, men det finns en genuin omtanke och långa äkta kramar där. Det är fantastiskt!
Förstår vad du menar Mia och jag upplever också ofta det, men ska jag rannsaka mig själv och min omgivning så upplever jag också ibland motsatsen. Ibland för att man inte riktigt hinner stanna upp och lyssna – vi är nog ofta rätt bra på att ställa frågor men inte alltid bra på att lyssna på svaren tänker jag. Ibland är det nog också för att man inte riktigt orkar, man har typ fullt upp med sig själv. Men, som sagt var, också många fina möten, människor och äkta omtanke i vår värld och i vår generation.