Det här blir ett inlägg om föräldraskap. Men jag tänker att det nog kan gälla för alla relationer där en inte mår bra och en annan vill hjälpa. Det slog mig just att jag beter mig precis som Alfons pappa i boken när Alfons vägrar äta upp sina köttbullar.
Men för oss gäller det situationen där vår dotter inte vill gå till skolan. Jag är totalt inkonsekvent och provar med allt hit och dit och fram och tillbaks. Mutor och hot blandas hejvilt. Krav och ompysslande i en salig blandning. Ena veckan köptes det lego på fredagen för bra kämpande under veckan. Nästa dag hotades det med att idag blir det minsann noll minuter Youtube. Snö måste skottas och sängar ska bäddas om det ska bli tidig hämtning. Du klarar det här, in i klassrummet. Och så nästa morgon – jag följer med och sitter med på första lektionen. Kramar och behov av närhet ena stunden. Nästa bråk och dumma mamma. Du får ordna mellis själv. Eller förresten, jag brer en macka åt dig.
Det är så himla svårt. Och det är så himla himla lätt att tycka att man är en dålig förälder. Men jag försöker se på oss utifrån här. Klappar mig själv på axeln, stryker mitt barn lite över kinden. Det jag ser är en förälder som så förtvivlat gärna vill sitt barn väl. Och ett barn som är i en period av vilsenhet och massa känslor. Vi gör så gott vi kan. Vi har varandra. Vi utkämpar kriget tillsammans, om än ibland med känslan av att vi krigar med varandra. Kanske gör man det med den man står närmst, känner sig tryggast med. Vi kämpar vidare. Vi är människor inte robotar. Vi fortsätter en liten stund i taget. Inkonsekvensens flagga får fortsätta va hissad. Vi kan inte bättre. Och det är okej.
/Jenny
Exakt så. Livet som förälder❤ Man gör så gott man kan.
Ja man gör så gott man kan. Kram.