Dagar som denna när jag är långt ifrån perfekt så kommer ett par låtrader från Veronica Maggios “Gjord av sten” till mig.
“Jag litar väldigt sällan på nån annan, särskilt dom som inte röker och som lever som dom lär. Folk som inte alls har några laster har jag svårt att sluta syna tills jag hittat vad dom är.”
Nä, jag får konstatera att jag har mycket svårt för dom människorna jag också. Inte svårt i bemärkelsen att jag tycker illa om. Utan svårt för att dom människorna går ju liksom inte att läsa av och förstå sig på. Man kan inte hitta vad dom är som hon sjunger, bästa Veronica Maggio. Det är så mycket krämer och jogging och yoga och söndagsstek och tända ljus och kärlek och piffning och puffning så jag ser liksom inte förbi det. Det blir en ridå av parfym, hårspray och sköljmedel. En rustning byggd av vackra kläder, smink och nyklippta toppar. Fina karriärer, perfekta relationer, rena hem med lagom mycket saker och sen länge ordnade planer för julhelgerna. Till och med små tokigheter framstår som charmiga och “lagom stora” klavertramp.
För vissa lyckas faktiskt framstå helt hundra procent flawless för mig. I alla fall i det ytliga förbisvischandet. Det är ju vad JAG ser. Det ligger hos MIG. Jag vet det. Jag vet att jag borde skita i vilket men det går liksom inte. Inte såna här dagar som idag. För mig blir det så obegripligt och svårtolkat så jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Ska jag va avundsjuk på det perfekta? Ska jag tycka synd om p g a “det finns nog nåt mörkt långt där bakom den felfria ytan”? Jag fattar nada. Konstigt nog verkar jag (vi?) ju dras till perfekt även om jag (vi?) säger att defekt verkar mer intressant. Varför är det så?
/Jenny
PS. Jag vill absolut icke uppmuntra till rökning. Den får bara agera exempel för det operfekta.
Såå glad att jag hittat hit igen efter att ha tappat bort bloggen en lång stund. Ska läsa ikapp allt under juldagarna 🙂
Det där med att små klarvertramp är charmiga utnyttjar jag jämt. Vi har turen att vara en sån där lite exentrisk, kulturfamilj som kommer undan med lite vad som helst för att det kan ses som charmigt. Men det bygger ju på en jäkla massa jobb på relationerna. Alltså man måste hålla igång relationerna och göra det lilla extra hundra gånger först och sen är det charmigt att vi är lite stressade och sena, glömmer grejer och är förvirrade. Utan alla extragrejer blir det ju bara arrogant. (Tänker jag alltså om mig själv i mitt otroliga högmod, ehhh… )
Vi är absolut inte perfekta på instagram-sättet men vi siktar högt på miljöprettostegen. Ofta kan jag hålla isär när andras prestationer är inspirerande och när de uppmuntrar jantetomten på min axel att trycka till mig, men visst går jag vilse ibland.
Då tänker jag på att andra kommer se mina brister som charmiga och så känns det bättre. Hehe.
Tack för din kloka, härliga, träffsäkra och roliga kommentar. Vi gillar dig! Så glada vi blir över att du är glad att hitta hit igen. Hoppas du vill/orkar/hittar tid att fortsätta hänga här 🙂