En tacksamhetens lov

Det finns dagar när tacksamheten är så stor att jag nästan känner mig knäpp. Idag är en sån dag. Jag vet inget om att va döende men jag inbillar mig att min tacksamhet står i paritet med en döendes som bara har den här enda dagen kvar (antagligen inte, men låt mig få inbilla mig).

Hur knäppt?! Och hur bra? För det är ju riktigt fina grejer att kunna känna sån stor tacksamhet.

Igår var det mors dag och idag min födelsedag. Jag har en lista i min telefon där det står Ray banbrillor, mixer för flera tusen, Nikeskor, en Creusetstekpanna. Men dagar som idag vill jag bara be den listan fara åt helvete. Jag behöver inget av det. Jag har allt. Men är man knäpp eller när man står och bölar av tacksamhet för att man får sortera sina ungars strumpor, vika de små fotbollshortsen, dammsuga upp strösslet från glassen som har ätits i sängen, höra den fina mannen som snickrar och fixar med vårt lilla braiga skrutthus, gå en runda i det trygga svenssonkvarteret med sin älskade fyrbenta vän? Jag känner också stor tacksamhet över mina förutsättningar och min förmåga att göra flera av de livsval jag gjort.

Tacksamheten ger mig både bra och dåliga saker. Jag kan lätt tänka att jag faktiskt på riktigt är döende (katastroftankar AB) eftersom jag verkar ha den här förmågan att känna så stor tacksamhet. Den kan också leda till att jag inte tar itu med saker, utmanar mig, utvecklar mig, för jag är så otroligt tacksam för och förnöjsam med det nuvarande. Jag kan också lätt skita i att unna mig saker och lyxa till det lite eftersom jag har ribban satt så lågt för vad som är ett bra liv. Men de två sistnämnda är ju verkligen bra grejer också om man vänder på steken. Förnöjsamhet och att se livets fina i det lilla är otroligt bra nycklar till lyckokänslor.

Hur ser du på tacksamhet? Kan det bli för mycket av det goda?

/Jenny