Jag vill dela med mig av en tanke som jag försöker göra mig själv medveten om i möten med människor. Det handlar om att lyssna. Återigen fick ett instagramcitat på ämnet min uppmärksamhet. Citatet löd ungefär: “Problemet är att vi inte lyssnar för att förstå, vi lyssnar för att svara.”
Jag tycker verkligen att jag kan uppleva detta ofta i möten med människor. Och problemet är säkert att jag är precis likadan själv, utan att tänka på det. Det känns som att det här sättet att “vara” är en del av vårt individualistiska samhälle. Vi vill hela tiden ha något att komma med, visa på att jag har minsann också varit med om något liknande, tycker minsann något i ämnet, kan något i frågan.
Jag har kommit på att jag finner den här “stilen” otroligt tråkig och som ett oattraktivt sätt att bemöta någon som har något att berätta. Så. Jag tänker försöka att medvetet tänka att jag ska lyssna på personen jag har mitt emot mig. Utan att ha någon tanke på att själv behöva kontra, utan att själv behöva ha något att berätta som en följd av min motparts ord. Tankarna ska i så fall cirkulera kring det jag hör från den andra personen och kanske ställa någon följdfråga, visa mitt intresse. Men INTE komma med något eget exempel, någon tanke som rör mig o.s.v. Det är något av en gåva att få bli lyssnad på. Det har jag själv upplevt i coaching och hos psykologen. Så det tänker jag att jag vill öva på.
Vad tycker du om min spaning, stämmer det att vi ofta glömmer att lyssna för att vi har så fullt upp med att höra vår egen röst och tänka ut vad vi själva ska säga som efterföljd? Vad tycker du om min övning, kan det vara något för dig att prova också?
/Jenny
Så sant, tankarna är så lätt tappade att man inte vågar lämna tråden. Plus tanken om att kunna kontra med lika bra exempel och jämförelser. Och vips sitter man där och pratar förbi varandra.
Jag ägnade mig åt att lyssna aktivt på min man i lördags när vi hade middag på tu man hand. Några slipade (jag är ändå kommunikatör i grunden) frågor och sedan aktiv lyssning. Han hade en jättetrevlig kväll och tyckte det var kvalitetstid på alla sätt!
Att han sedan inte kände igen knepet och gjorde lika tillbaka, det kan vi utveckla i en annan tråd eller i äktenskapets nästa fas.
Haha ja det kan alltid bli bättre. Men din kommentar fick mig verkligen att tänka på att det nästan är lättast att man glömmer lyssna på de man står närmast i vardagens rusande. Man lyssnar med ett halvt öra och vill gärna snabbt få sina egna grejer sagda. Jag ska nog börja där jag står och försöka bli bättre på att lyssna på riktigt på min MAN och mina barn.
Stämmer ofta! Fast ibland vill man ha frågor och mothugg och normifrågasättade också. Det är då man ringer mig ? Fast jag har blivit liiite bättre på humma och bekräfta och instämma ?
…ibland….
Detta är något som jag också tänkt mycket på! Hur lätt det kan vara att vi inte lyssnar ordentligt på varandra. Tycker ofta att jag märker att folk pratar i munnen på varandra, ivriga att just deras åsikt eller upplevelse får komma fram. Jag tycker det finns en bra sammanfattning av detta fenomen i en låt av Lisa Ekdahl, om jag minns rätt så sjunger hon “Alla vill sända, men ingen vill ta emot”.
Just så upplever jag det ofta, att alla vill sända (synas och höras) men ingen vill ta emot (lyssna, reflektera och diskutera).
Mvh
Lina Nykvist
Tack för dina ord Lina. Och vilka bra ord från Lisa Ekdahl, jag fattar precis. Det hänger ju lite ihop med metaforen jag beskrev i inlägget “Slå på radion”. Jag tycker det är sorgligt att ingen vill ta emot och jag ska verkligen försöka ändra på mig själv iaf. Det bästa är väl om man ibland får sända och ibland får ta emot. Då blir det ju trettiosju grader. Kram Jenny