Nu har en stor del av mitt tjänstlediga år gått. Innan jag startade året funderade på vad jag ville ha ut av det. Idag trillade en polett ner. Några av punkterna jag skrev ner inför tjänsledigheten har inte alls genererat de viktigaste utkomsterna. Och istället har andra saker, några som jag identifierat innan och några nya, blivit precis hur viktiga som helst.
Det som har blivit bäst och viktigast med mitt år är att jag:
- blivit kontaktperson åt en brukare som har Aspergers. Vi ses och lagar mat, går ut och äter, småpratar och rensar ut saker ur hans lägenhet.
- tagit mig iväg för att lämna blod igen.
- hinner träffa vänner. Att jag orkar och har närvaro nog att skicka iväg ett meddelande till personer jag bryr mig om.
- andas ända ner i magen och medvetet kan tänka på min andning och lyssna på min kropp.
- är mycket med min hund Elly. Vår relation är verkligen trettiosju grader och jag tänker ofta medvetna tankar kring hur mycket jag tycker om och värdesätter hennes närvaro i mitt liv.
- upplever naturen och årstidernas växlingar.
- konsumerar mindre och känner efter hur det känns.
- orkar med vardagens åtaganden, till exempel gillar jag numera att handla och laga vardagsmaten.
Så tack till mig själv för att jag gav mig det här året. Snacka om värdefullt. Hur tänker du kring vad som är viktigast i ditt liv? Är det sakerna som verkligen ÄR viktigast eller är det sånt du föreställer dig eller intalar dig är viktigast som får ta mest plats?
/Jenny