Författare: Jenny

Det klokaste råd jag fått när det gäller att våga livsförändring är: Ibland måste man våga ta ett steg för att sedan kunna ta nästa. Tack C.

Det här rådet innebär alltså att man faktiskt ibland behöver ta ett steg, fatta ett beslut, utan att veta vad steg nummer två (,tre och fyra) är. Jag har också såhär i efterhand, eller mitt i eller var jag nu är, insett en sak till. Det kan vara klokt att ta det här första steget mot nån slags lugnare tillvaro. Chansen är då större att du lyckas lyssna på signalerna om vad steg två ska bli. När det finns tid för tankar, utrymme för att reflektera över olika kommande scenarion, space att bara följa nån slags flow.

Det här innebär alltså att man tar ett steg vars enda syfte är att hitta steg två. Inte som nån del av en smart strategisk plan inom karriären eller nån superseriös pluggsatsning. Jag fick också just det här rådet från C – ta tid för att göra ingenting så kommer steg två att komma. Otroligt läskigt, men också en otroligt mäktig känsla. Att ge sig själv det. Att lita på att steg två kommer att komma.

Det är galet ovant och superläskigt att ta ett steg utan att veta nästa. Vi är så vana att ha kontroll och att kunna se en hel kedja av händelser. Jag vill ändå starkt rekommendera att utgå från tanken att om något i ens nuläge skaver så ska man försöka ta ett steg ifrån det. Kanske utan att vara säker på vad det leder till. Att få känsla för det nya kan man ju göra på olika sätt genom att känna det i kroppen.

Vad säger du om det här rådet jag fick?

/Jenny

Jag gillar instagram. Lite för mycket kanske. Instagram har liksom gjort min hjärna lite skruvad. När jag lyssnade på favvopodden med Skäringer/Mannheimer garvade jag först åt skämtet om att vissa tamejtusan bakar med sina barn, inte för att de gillar att baka med sina barn, utan för att de vill lägga ut på instagram att de bakar med sina barn. Sen satte jag skrattet lite i halsen.

Jag måste erkänna att jag gillar att lägga ut bilden på de rosiga barnen med mjöl på kinderna i kombination med nån piffig muffinsplåt fyllda med rykande färska bakverk. Ska tilläggas att jag gillar också att baka med mina barn. På riktigt alltså. Men varför behovet av att lägga ut på instagram? Var kommer det ifrån? Jag måste nästan leta på forskning på området. Det här triggar verkligen något hos den mest medvetne.

Och visst, vad är dåligt med att lägga ut en sån bild? Kanske inget. Eller kanske gör den faktiskt så nån annan känner sig helt otillräcklig. Om man vänder på det, vad tillför en sån bild? Nä inget heller skulle jag säga. Vem fan bryr sig om att jag bakar med mina kids? Möjligtvis farmor och farfar och dom har inte ens instagram.

Det är väl bättre att jag ägnar mig åt dem, åt att baka med dem. Som de så träffande beskrev i podden, där står barnen och söker mammas uppmärksamhet och det enda mamma gör är att pilla med telefonen istället för att va med och baka. Istället för att va med helt och fullt. Inte göra nåt annat samtidigt.

En teori kan vara att vi är så himla stolta över våra barn och att vi har det så fint tillsammans att vi vill visa det för världen. Men där blir något skevt tänker jag. Där körde vi in i en vägg a l a 2017. Det känns inte så himla nice att vi säger till våra barn att det är såhär man visar att man är stolt över nån. Det måste väl va bättre att visa dom det i själva den riktiga situationen. Inte “mamma ska bara lägga ut er på internet, för ni är ju så fina och duktiga på att baka”.

Och appropå skärmar och att bli uppslukad av sin telefon så har favoriten Manne Forssberg tänkt på temat. Jag tänker att jag nog kanske ska försöka mig på att göra samma justeringar som honom. Läskigt men bra. Det är jag som behöver vänja mig av med snuttefilt-telefonen snarare än barnen.

/Jenny

När jag bläddrar i nya Miokatalogen så slår det mig, det som jag redan är högst medveten om men som jag inte reflekterat över på ett tag. Alla dessa val. Jag blir nästan full i skratt.

På soff-sidorna. Sju olika ben att välja på. Fem olika armstöd och tretton olika klädslar. Plus jag vet inte hur många modeller och vinklar på soffor. Och köp till kuddar här och nackstöd där. Undrar hur många varianter man kan få ihop. Nåt mattesnille får gärna räkna på det. Jag skrattar när jag tänker – vem sjutton 1. Behöver så här många valmöjligheter? Vad är det bra för? Fattar absolut icke. 2. Satt på Mio och bestämde att ”ja, såhär många varianter behövs. I år behöver vi nog lansera en åttonde variant på soffben. Annars blir våra kunder besvikna. Dom måste ju få nåt att välja på.”

Det är ju för tusan bara nåt man ska sitta i. Jag stirrar på de olika varianterna på ben. Ser inte ens skillnad. Var kom allt detta ifrån?!

Här finns såklart tusen och åter tusen exempel i vår värld i vår tid. 43 sorters yoghurt, 32 sorters toapapper, 312 sorters barnvagnar, 1 miljon sorters bilmärken och modeller. Hudkrämer, hundraser, resmål, köksluckor, fasadfärger, duschblandare, lunchrestauranger. Osv osv osv in i oändligheten. Man orkar ju inte. Jag orkar inte. Här gick väl ändå valfriheten och individualismen över styr? Vad ska alla dessa val vara bra för?

/Jenny

Efter massa år tillsammans gifte vi oss innan sommaren. Härligt och fint! Efter flera år med sorger och bedrövelser och barnafödande kom vi äntligen till skott. Jag tänkte att det här inlägget skulle handla om att det är okej att gifta sig på sitt eget sätt. På vårt eget, för oss trettiosjugradiga sätt.

Jag tänker att det är så lätt att man kring ett giftemål gör så mycket för andras skull. Det verkar knäppt och dumt. Men jag förstår också att det lätt blir så. Var och en får göra precis som de vill. Men jag tänker att jag kan visa på vårt sätt kanske för att peppa nån att inte göra enligt “normsättet”, om det inte är det man vill. Då ska man ju såklart göra det. Jag tänkte visa att det går alldeles utmärkt att gifta sig och få en underbar, rolig, avslappnad och minnesvärd dag utan månader av förberedelser och utan att spendera massor på fotograf, inbjudningar, smink, hår, kläder, mat, lokal, ringar, blommor och allt vad det kan vara.

För att överhuvud taget få till det så gjorde vi enligt följande:

• Bestämde oss tre veckor innan. Fick ett förslag på datum av vigselförrättaren och bara tog det.
• Beslutade att bara tre vänner och vår egen familj inklusive hunden skulle va med på själva vigseln.
• Bokade en lunchbuffé för närmaste familjen som vi mötte upp med.
• Hade världens bästa vän som fixade till oss lite lagom på morgonen. (Och strök våra kläder kvällen innan medan vi åt popcorn. Vilken vän.)
• Köpte klänningen på rea på nätet (och den hamnade hos postombudet utan avi så jag hämtade väl ut den typ två dar innan).
• Det enda min man köpte nytt var vita sneakers. Mycket väl prioriterat!
• Sladdade in på köpcentret och beställde ringar typ en vecka innan av världens kassaste försäljare som menade att de flesta åtminstone la en månadslön på ringarna. Gjorde vårt eget val på fem minuter och vi är skitnöjda med det. De han komma två dar innan vigseln.
• Hade ingen brudbukett men våra tjejer ville ha blommor så cerisa rosor inhandlades på vår lilla kvarters-Coop dan innan. Treåringen valde.
• Bad systern som jobbat som fotograf ta några bilder i farten.
• Åkte hem efter vigseln, drack champagne och käkade charkisar och ost i vårt eget uterum. Bästa vännen blev kvar oplanerat. Så himla fin stund.
• Fick som av en slump (?) världens bästa vigselförrättare som helt utan nån planering inför vigseln gav oss helt rätt budskap som handlade om nuet, vardagen och friheten.
• Beställde solsken av änglarna. Och fick det.

/Jenny

Det är så lätt hänt att man skaffar sig mer än man kan ta hand om. Har jag märkt. Och är det inte dumt så säg. Det leder ju till att man förfar saker. På ett sätt man inte hade planerat från början.

Man ansträngde ju sig jättemycket för att bygga den där altanen. Grävde ur, gjöt plintar, åkte till brädgården, la ner massa pengar och TID, sågade, spikade, mätte och svor. Och pustade sedan ut och njöt av sitt fina verk. Men sen gick man vidare. Mot nya mål och nya projekt. Och sen en sisådär fyra år senare känns altanen ledsen. Den är torr och fnasig, lortig och stickig. Man täcker över med nån tjusig matta, ställer nån stor blomkruka (med såsmåningom vissnande blomster). Men innerst inne blir det en energitjuv. Man önskade att man hade tid och ork att ta hand om sin fina altan så som man hade tänkt från början. Skrubba och olja varje år.

Jag tycker det här exemplet går igen på så många saker i mitt liv. Det kan gälla kläder, skor, sommarstugor, båtar, bilar, husdjur och säkert massa annat. Det blir så lätt att man drar igång, skaffar sig. Men man glömmer att underhålla och ta omhand. Och vad leder det till? Ja, massa dåliga grejer kommer jag fram till:
1. Man förfar saker.
2. Det o-omhändertagna (finns ett sånt ord?) blir till energitjuvar vare sig man är medveten om det eller inte.
3. Det leder till en ond spiral. För när man istället för att ta hand om det man har skaffar sig mer och nytt, så blir det ju ännu mer att inte hinna ta hand om. Och så snurrar det på.
4. När man skaffar sig nya saker och drar igång nya projekt så leder det, förutom att man inte hinner förvalta det man redan har, till att man indirekt väljer bort att tid att “bara vara”. Typ plocka svamp, bara hänga med människor och göra andra enkla vardagsgrejer.

Så vad blir min slutkläm? Inte riktigt säker. Men i min idealvärld, dit jag strävar, har jag den mängd saker som jag kan, vill och orkar ta hand om och underhålla. Förvalta. Och när jag skaffar mig något nytt så kanske jag måste säga hejdå till något annat. Eller på något sätt växelverka. Känna att jag är nöjd med något för en tid framöver, då kan jag dra igång eller skaffa mig något nytt.

Hur ser du på detta? Har du fler exempel på områden där man lätt glömmer att förvalta det man har?

/Jenny

På förrförra inlägget kom snabbt en kommentar på instagram från @lindakatrin – “Reflektion och eftertanke är vägen framåt!” Jag som länge haft rubriken “Tanketid” i skallen kände att detta slog an hos mig.

Tanketid. Tid för att tänka. Tid för reflektion och eftertanke. Tänk om det är som @lindakatrin skriver att detta är vägen framåt. Hur kan det då komma sig att 1. Det inte premieras i vårt samhälle att ägna sig åt detta. 2. Nästan ingen har detta högt upp på sina att-göra-listor. Reflektion som en to do.

Om detta är vägen framåt borde det ju va precis tvärt om. Att detta räknas i allra högsta grad. Och att vi prioriterar det i våra agendor.

Jag tycker att det är ledsamt och synd att vi har och tar oss så lite tanketid. Inte bara de stora tänkarna och forskarna. Alla. För individens del tänker jag att det för allt för många kan bli så att man går genom hela livet tämligen oreflekterat. Och kanske dör utan att (åtminstone ha strävat mot att) ha levt som man innerst inne hade önskat. Vansinnigt sorgligt att tänka på det. Livet bara råkade hända liksom.

Jag har ju provat allt mer hur det känns att ha mer tid för tankar. Det behöver inte vara så att man bestämmer sig för “att tänka” utan det jag pratar om är att skapa sig luft och marginaler i sina dagar så att tankar kan få plats. Så att allt inte rusar på i ett vansinnigt tempo från man vaknar tills man lägger sig. Jag menar inte de otroligt avancerade, djupt intellektuella tankegångarna. Jag menar bara typ dagdrömmar och tankar som “hur har den här dagen varit då?”, “Varför bråkade jag egentligen med fyraåringen?”, “Hur kändes kramen och de vänliga orden från vännen?” Jag menar också att få tid för rent praktiska tankar som “Vad kan vi äta idag med det vi har i kylen?”, “Hur gör vi så att nästa vecka blir en bra vecka för alla i familjen?”. Att låta såna tankar få sitt utrymme så att man inte står chockad och inser att ingen mat finns, ingen hinner handla, vem ska skjutsa på fotbollsträning och “va, ska du iväg på en föreläsning ikväll?!”

Tanketiden tar mig framåt i min personliga utveckling och det får mig att göra bra grejer. Mitt största problem med att ta mig tanketid är att det alltför ofta inte känns okej, att jag lätt kan känna mig lat och som att tiden för att bara vara inte är viktig. När jag ju innerst inne vet att det är precis tvärt om. Men jag får just nu jobba väldigt hårt med att brottas med mina egna tankar kring normen här.

Hur ser du på tanketid? Skulle du vilja ha mer av den?

/Jenny

Jag har skrivit om att jag gärna vill bli mer hardcore på vissa områden typ göra goda gärningar, sopsortera och äta mer vegetariskt. Jag följer mycket diskussioner om frivillig enkelhet och downshiftning.

Ibland slås jag av präktigheten. Att även det enkla sättet att leva kan förknippas med att prestera och vara duktig. Och då kommer orkeslösheten. Och tanken om att jag nog kanske inte får va med i klubben.

Får jag inte va med om jag inte har koll på vår budget? Om jag inte sopsorterar nitiskt och odlar min mat själv? Måste jag baka mitt bröd och laga våra kläder? Enbart handla eko och aldrig klämma i mig en köpemacka och en cola? Bo i en koja och inte äga bil? Finns det regler för detta, måste jag göra allt rätt?

Då tar jag till ett citat som jag läste på Underbara Claras insta – “Gör ofta fel men tänker rätt”. Så jävla bra. Precis så här känner jag och det är precis detta som är Trettiosju grader. Jag tänker och reflekterar mycket och jag tänker banne mig ofta rätt. Men jag gör ofta fel. Av olika anledningar. Jag orkar inte, jag vill inte, jag förmår inte, jag är mitt i en process. Osv osv. Och är inte den här tanken så himla bra? Att hellre i alla fall börja reflektera och göra små steg i rätt riktning. Än att bara bestämma sig för att det är nog ingen idé att tänka alls utan bara sätta på skygglapparna och ignorera sitt eget och omvärldens mående. Eller motsatt pressa sig själv till att göra alla rätt hela tiden. Det är okej att göra massa fel. Det måste få va okej.

Jag tänker lite att jag och vi är med i vår egen klubb. Trettiosjugradersklubben. Du får gärna va med om du vill!

/Jenny