Författare: Jenny

Den här dagen går jag runt med en känsla av att veckan rusat fram och tiden inte räckt till. Dammråttorna och tvätthögarna står som spön i backen. Höstmörkret och tröttheten likaså. När jag känner mig allt annat än effektiv och rofylld så tänker jag att det passar med ett citat ur boken “Du är mer än du anar” av Tommy Hellsten. Så, här kommer det:

“Själen älskar långsamhet. Och det paradoxala är att en långsam och rofylld människa samtidigt också är effektiv. Ofta utgår man ifrån att rofylldhet är synonymt med lättja och oföretagsamhet. Men det stämmer inte, utan det är en chimär som skapats av vår effektivitetsdyrkande samtid. En rofylld människa gör mindre men får mera gjort.” (s.127)

Jag älskar det här citatet. Det är så skönt att få bekräftelse på det jag känner. Även om jag just idag verkligen behövde höra det för att påminna mig om vad jag känner. För det är inte alla dagar man får till känslan av att en långsam och rofylld människa är en effektiv människa. Och i vanlig ordning brottas jag ofta med normen att det långsammare tempot kan ses som just lättja och oföretagsamhet. Men jag älskar att få medhåll av författaren om chimären. Chimären som jag ser allt tydligare. Och de flesta dagar blir jag inte längre lurad av den. Man blir inte mer effektiv av att ha tusen bollar i luften och ett högt tempo dagarna igenom. Det blir oftast precis tvärt om.

Ha en fin helg i ett lugnt tempo.

/Jenny

Mycket av mina tankar kretsar just nu kring det här med att göra det man gillar. Hur mycket ska och kan livet styras av det? Att göra det man gillar. Det man verkligen trivs med. Det trettiosjugradiga.

Såklart kan man gilla många saker. Dessa saker borde kunna ges olika proportioner och sedan formar man sitt liv utifrån det. Fast det beror ju mycket på VAD det är man gillar. Vissa gillar att operera människor, andra gillar att laga mat till sin familj. Det ena något mer lukrativt än det andra om man säger så.

För egen del har jag ofta känt att jag inte heller vet vad jag gillar. Jag har nu fattat varför. Det är för att 1. Jag har inte riktigt känt efter förut, inte riktigt riktigt känt efter. Alltså frågat mig själv inåt och inväntat svaret. Känt hur det känns i kroppen och i själen. 2. Jag har kommit på att det som jag gillar inte har räknats, inte ens i mina egna ögon. Därför har jag inte fattat att det är det som jag gillar. Låt mig förklara närmare.

Jag har kommit på att en stor del av det som jag gillar är tid, lugn och ro, att ta hand om hemmet, min familj, mig själv och finnas till för andra. Så nu när jag har kommit på det, hur ska jag hantera det hela? Man kan ju inte direkt försörja sig på det jag gillar. Det är väldigt lätt att bara slå bort tanken ur skallen, tänka att det inte går att forma sitt liv kring det som jag trivs med.

Normen gör det enklare för dom som gillar, alltså verkligen gillar, att va till exempel kirurger. För enligt normen finns både status, pengar och nytta för samhället i att vara kirurg. Men jag då, ska jag trycka undan det som jag gillar, det som gör att jag går genom livet och på riktigt trivs? Min slutsats blir att jag vill försöka sträva mot det som passar mig, som är mina trettiosju grader. Jag får skita i normen. Annars blir det inge bra. Jag måste tänka att jag ska designa mitt liv efter det. Tänka att jag visst är bra, gör bra saker både för mig själv, mina närmaste och för samhället i stort om jag gör det. Och den bästa peppen på detta tema kommer från professor Micael Dahlén.

Jag tänker också att om fler skiter i normen så finns ju snart ingen norm. Hur härligt vore inte det?! Hur tänker du kring detta och vad gillar du?

/Jenny

Idag kommer några lösryckta fredagstankar och funderingar från mig. Kanske kommer jag att fördjupa mig i något framöver. Vi får se. Detta är hur som helst saker som far i min skalle just idag. 

• Varför är det så himla svårt att göra EN sak i taget? Det kräver verkligen träning. Många skulle väl också säga att det är bra att kunna ha många bollar i luften osv. Jag börjar ju dock bli mer och mer ett fan av närvaro och då är det väldigt bra att göra en sak i taget. Märker dock att jag har mycket svårt för detta.
• Varför känner jag så lätt sorg och så lätt lycka? Varför tar jag så lätt in eländet men också tacksamheten? Måste jag ha det ena för att ha det andra? Jag börjar tänka att det nog är just så. Att det ena kommer med det andra. Både de härliga och de jobbiga känslorna och tankarna.
• När timmar går utan att man märker det. Då måste man ha ägnat sig åt trettiosjugradersgrejer. Tänker jag. Det kan bli nån slags kvittens på det.
• Det känns viktigt att synka sina livsval inom familjen och med sin partner. Men hur gör man egentligen det? Det känns som en utmaning för mig personligen här framöver.
• Hur ska man tänka kring att leva ett enklare liv kontra att känna att man skulle vilja vara med och göra världen lite bättre? Hur hittar man balansen?

Vad snurrar i dina fredagstankar?

/Jenny

Några tankar i min skalle om inredning idag. Tankar som uppkommit i möten med ett par kloka personer. Såhär. När det kommer till inredning så säger nån slags norm att ens hem ska va fint och perfekt med en enhetlig stil som ser ut att ha kommit med allt på en gång. Alltså motsatsen till ett hem som kommit till genom att man samlat på sig det man gillar genom livet och som gjort hemmet till en unik mix av en själv. Varför är det så?

Ska ett hem se “nyproducerat” ut eller vad är grejen? Jag tänker på alla inredningsprogram där man river ut allt och sen packar upp helt nya, vita, blanka saker. Och alla hejar på och gråter av lycka för det är så fint. Det känns trist att den där unika blandningen av en själv inte riktigt räknas. Att ens hem ska visas upp som nån slags tjusigt showroom, men som inte säger särskilt mycket om dom som bor där. Att sedan dom flesta kanske inte lyckas ha en sån fin fasad spelar mindre roll. För det är dom (få) med den tjusiga ytan som verkar sätta standarden på nåt sätt. Och vi som inte lever upp till den ska känna oss lite sämre.

Jag tänker också att vi ofta matas med nån slags uppmaning att inte vara nöjda. Istället ska vi köpa nytt. Helheten måste se fin ut. Hur vore det om vi blev nöjda med det vi hade, det livet pö om pö hade försett oss med genom tonårslyan, singellivet, arven, sambolivet, flyttar till större och till mindre, osv osv? Om vi gjorde det bästa av de förutsättningar vi hade.

En fråga som också hör till inredningsfrågan är den om det minimalistiska förhållningssättet. Jag får inte riktigt ihop mina tankar här. Å ena sidan så tänker jag att det här med den enhetliga köpestilen ju faktiskt kan vara ett uttryck för det behagliga, svala, städade, rena, harmoniska, minimalistiska hemmet. Och då blir jag sugen på att skaffa mig köpestilen. Å andra sidan tänker jag att det måste gå att forma sitt hem åt ett mer och mer minimalistiskt håll om man trivs i det (jag trivs i det, strävar ditåt, lyckas väl inge vidare) MEN med en blandning av sina unika saker som man samlat på sig genom livet. Alltså inte för mycket saker. Men ändå en blandning av saker.

Hur går dina inredningstankar?

/Jenny

Eller rättare sagt, hur sparsam VILL jag bli? Här är jag verkligen inne i en process och jag reflekterar mycket över mina val och “bortval”.

Jag har långt till att spänna sparsamhetsmusklerna så som t.ex. Farbror fri. Men det är mitt eget val. Jag tycker det är kul att tänka på hur t.ex den fria farbrorn skulle göra i en viss situation. Men lika kul tycker jag att det är att sedan fatta mitt eget beslut.

Några exempel på hur jag försöker bli mer sparsam:
– Stor del av min “shopping” sker numera på loppis. Jag försöker också mer och mer identifiera ett behov innan vi åker på loppis så att vi kommer hem med bra grejer. Detta gör jag lika mycket av nån slags miljötänk som av sparsamhet. Nästan mer av det förstnämnda. Det sistnämnda kommer ju på köpet så att säga och det är ju toppen.
– Jag försöker allt mer att inte utsätta mig för miljöer/företeelser som lockar mig till konsumtion. För jag vet att jag då blir lockad. Och jag blir arg på att jag låter mig luras av den effektiva (aggressiva) marknadsföringen, sättet en butik är utformad osv. Åker jag dit (fysiskt) så åker jag dit (konsumerar).
– Jag försöker se det som en utmaning att få det vi har i kyl, frys och skafferi att räcka så länge som möjligt innan vi handlar nästa gång. Soppa på en spik har blivit min paradgren.
– Jag gör mitt bästa för att skriva en inköpslista och hålla mig till den när jag handlar mat.

Några exempel på där svaret blir NEJ:
– Kommer jag att klippa upp tandkrämstuben för att få ut det sista?
– Kommer jag att sluta handla av (den hutlöst dyra) glassbilen då och då?
– Kommer jag att sluta göra vissa spontanköp (som t ex förra veckan åkte loombands och playdohdeg ner i vagnen på Ica som en vardagspresent till kidsen)?
– Kommer jag att sluta handla av alla de söta barn som plingar på och vill sälja diverse jultidningar, chokladbollar och strumpor?

Hur snål kan du bli? Hur sparsam vill du bli?

/Jenny

Fyra år sen Kristian Gidlund dog. Hans bästa vän Viktor Norén sammanfattar det så bra, Kristians budskap. Kristians budskap som blivit mitt budskap.

Vetskapen om döden gör livet bättre. Den gör ont men den gör också livet bättre. Det är min övertygelse. Vetskapen om livets ändlighet får oss att våga leva våra liv mer sant, får oss att våga fatta modigare beslut, får oss att prioritera på ett klokare sätt. Och vi måste våga ha med döden i livet. Våga prata om den, våga tänka på den, orka komma ihåg att den finns. Det är jobbigt och det gäller att hålla saker i balans på vågskålen. Icke lätt alls. Vissa dagar är jag bara ledsen för alla som dött och rädd för att jag själv eller nån i min närhet ska dö. Då skrämmer döden mig och påverkar mitt liv negativt.

Men om man lyckas ha döden i sitt liv på ett klokt och sunt sätt så tror jag att detta med döden nog kan va nyckeln. Nyckeln till nåt oerhört positivt. Nyckeln till ett fullkomligare liv. Nyckeln till alltihop. Till det trettiosjugradiga. Paradoxalt nog vill jag alltså säga att tanken om döden kan vara det bästa för livet. Och jag tror att Kristian skulle ha hållt med mig och fattat precis vad jag menar.

Jag tänker att väldigt många i vår värld i vår tid har väldigt långt till dödenperspektivet i sina liv. Vi vill gärna göra en struts här. Ner med huvet i sanden bara. Inte tänka på den eländiga döden. I princip inte låtsas om att den finns. Det är ju knäppt för är det nåt vi vet så är det ju att den kommer att komma för oss alla. Jag har också lite svårt att förstå att vissa kan tycka att ett liv är så långt. För mig är även ett långt liv tämligen kort. Och då blir varje dag väldigt värdefull.

Hur ofta tänker du på döden? Hur påverkar det ditt liv?

/Jenny

PS. Lyssna på Kristians sommarprat.