Författare: Jenny

Jag är en vardagsjunkie av rang. Jag älskar vardagen. Mina sorger i bagaget har spätt på detta ytterligare. Om jag bara får ha min vardag är jag nöjd. Även om den här vardagen ibland är lite småtrist, har dagar av bråk och tjat, korv och makaroner och blöta galonisar. Det är ju i alla fall min vardag. Mitt hus, mina människor och mitt liv där vi just nu har varandra och är friska. Alltså det enda som räknas. Egentligen.

Idag vill jag ge er några ord på temat från världens bästa Kristian Gidlund och bloggen “I kroppen min”. Kristian gick bort 2013. Cancern tog honom också.  Så, här kommer raderna som jag bär med mig, alltid:

“Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.”
Citatet är taget ur det vansinningt sorgliga inlägget “Vad jag skulle” 

Jag hade lagt upp Kristians ord på min egen facebooksida för ett par år sedan och ihop med det skrivit:  “Och jag tänker att jag ska fortsätta göra det jag redan är väldigt bra på – njuta av den alldeles vanliga vardagens lunk och små underbara stunder av lycka. Som idag, en lång promenad, en naken unge som badar vattenslang, en sambo som susar iväg på sin nya cykel, en surdegsmacka på min alldeles egen altan.”

Jag tänker att det blir lättare att njuta av sin vardag om man har lyckats designa den så att man i grunden trivs med den. Först då kan känslan av nöjdhet infinna sig. Tycker du om din vardag? Har du vett att uppskatta den och njuta av den?! Har du tid att göra det?!

/Jenny

Det kom en insikt. När jag och Malin pratade igår så hade jag glömt att vi pratat om att ta en jobbdag kommande helg. Jag sa att jag typ känner mig dum i huvet. Men kanske är det inte så?!

När jag tänkte på det hela efteråt så inser jag att jag har ändrat helt förhållningssätt till kalendern under mitt tjänstlediga, downshiftade år. Jag har mycket mer luft i schemat vilket verkar göra att jag inte funderar särskilt långt fram i tiden vad som ska ske och kan träffa personer hyfsat spontant och med kort varsel på ett annat sätt än jag kunde förut. Kalenderns vita fält verkar alltså leda till att jag faktiskt lever mycket mer i nuet som det så klyschigt heter.

Två tankar kring detta fenomen:
1. Det skaver att säga att man har mycket luft i schemat. Och det här skavet kommer inte inifrån min själ (den säger tvärtom och hejar glatt på när schemat är glest!) utan från en av mina gamla antagonister – normen. Det här är inte en premierad grej i vårt samhälle, det känns som att man ses som en loser om man har tomt schema.
2. Det känns konstigt och nonchalant att inte komma ihåg att vi skulle ses i helgen. Jag som dessutom är väldigt punktlig och plikttrogen till min natur. Men om man tänker ett varv till så kanske det var ett friskhetstecken. Inte så att jag aldrig ska kunna komma ihåg eller passa en tid, men kanske har jag faktiskt börjat programmera om min hjärna till att ta en dag i taget. Inte tuffa på i de konstruerade spåren som säger att livet måste bestå av en massa åtaganden på bestämda tider. Men här är det återigen normen som gör att jag känner mig dum när jag inte har koll på alla datum och klockslag. Känner mig dum till och med gentemot min bästa vän som också strävar mot ett liv som inte är så fullmatat.

Hur tänker du kring det hela? Har du tomt eller fullt i agendan?

/Jenny

Jag tänkte för en gångs skulle bjuda på nån slags, så-här-var-min-dag-inlägg. Gårdagen började med ett gosedjur i skallen, ett “dumma mamma” och ett illvrål. Jag och treåringen började alltså dagen i ett storbråk 5.45 där  hela familjen väcktes och två av oss grinade innan klockan var slagen 6. Fy fan.

Med energinivån på noll tog vi oss ändå igenom förmiddagen och blev vänner igen. Vi hämtade storasyster tidigt och for iväg på “ärenden”. Dessa ärenden började med “lunch” på Ikea. Alltså varmkorv, läsk, mjukglass, kaffe och bulle. Varav man kan säga att treåringen åt mjukglass till lunch. Fy fan.

Färden fortsatte till Toys’r’us. Där jag tydligen utlovat ett inköp av senaste flugan Shopkins (bläiga plastsaker) till sexåringen. Självklart måste treåringen också få något så det slutade med ett gosedjur. Som om hon inte hade ett berg av gosedjur hemma. Mega fy fan.

Turen avslutades med ett stopp på en loppis där vi hyr en hylla (heja oss!) och ett besök på ett fredagshysteriskt Ica maxi. Fick visst ner lite i kassarna. Men hade ingen aning om vad vi skulle laga för mat när vi kom hem. Däremot kom ett gäng tuggummikulor och en nyckelring formad som en bajskorvsemoji med hem. Direkt levererade ur en automat vid utgången. Fy fan.

Som tur var kom den bästa vännen förbi. Vi fick orken att fixa fram massa god “plockmat”. Ett glas rosé. Golvet så skitigt att inneskor krävdes. Men det gjorde ju såklart inget.

Ja det var min fredag. Vissa dar blir inte bättre. Blir jag inte bättre. Klimatångest delux på leksaksaffären. Socker-och-konstiga-ämnen-ångest på Ikea. Ja jag vetifan hur man ska hantera dom där grejerna. Det får väl bli med de gamla vanliga slagorden – man gör sitt bästa. Jag gör mitt bästa.

Trevlig helg!

PS. Treåringens slutord när vi pustade i soffan innan läggning var: “Vad skönt det är att va hemma mamma. Hemma från alla affärerna”. Klok unge det där.

/Jenny

Vi pratar om att det är lyxigt med lugnare tempo. Med tid för sig själv. För två småbarnsmorsor som jobbar är ensamheten såklart en bristvara och något vi ofta längtar efter: “Tänk om jag bara fick vara ifred nångång. Om jag fick vara ensam hemma en stund (eller ett dygn eller varför inte en vecka) så jag får nåt gjort och kan lägga mig på sofflocket en stund också. Ifred.”  

Så, hur tänker vi då kring ensamheten som inte är självvald?

Vi har sett och ser den icke-självvalda ensamheten på nära håll, så vi vet att den finns och vad den kan göra med människor. Vi fattar att när man själv inte valt den så kan den vara destruktiv och ledsam. I motsats till hur vi upplever tidsnöd i våra liv kan den som är ensam ofrivilligt ha hur mycket tid som helst men det upplevs inte alls som något positivt.

Vårt resonemang faller ändå tillbaka på att vi tror att många behöver lugna ner tempot och ta sig tid att lyssna på sina egna andetag och sina egna tankar. Våga vara ensamma med sig själva. Som en förlängning av det här tror vi att man kommer att få plats för annat i sitt liv, kanske jämna ut ensamhetskvoten genom att kliva in i någon annans liv. Någon som inte vill vara så ensam som den är.

Naivt? Tja kanske. Fin tanke? Ja verkligen. Och vi tror att fina tankar kan göra skillnad.

/Jenny och Malin

Jag tror tyvärr att allt för många, inklusive mig själv, inte bjuder hem folk särskilt ofta p.g.a. att vi inte pallar att visa våra hem så som de är. Spontana infall förkastas därmed helt och hållet.

Jag har kommit på en metod som jag själv utövar för att lära mig att det är okej att ha stökigt hemma. Den utövas stegvis enligt följande:

Steg 1: Städa som en galning inför besök (dock i mitt fall ofta snabbstädning, d.v.s. in med högarna i nåt skåp, rafsa ihop alla klädhögar, snabbt över med dammsugaren och stäng dörrarna till kidsens rum)
Steg 2: Sluta inför-besök-städa men be om ursäkt till besökarna.
Steg 3: Sluta inför-besök-städa men viktigt att berätta för besökarna att man har stökigt men minsann inte tänker be om ursäkt för det.
Steg 4: Sluta inför-besök-städa och inte omnämna det alls.

När du nått steg 4, hör gärna av dig. Då har du blivit mästare inom området cool-och-chill-och-modig-och-bäst. Själv pendlar jag mellan steg 1-3 beroende på gäst och dagsform. Har du en ständigt hög nivå vad gäller ordningen i ditt hem och kan glatt öppna dörren när som helst, till vilken oannonserad besökare som helst? Då måste du komma från en annan planet, tänker jag. För såna människor finns väl inte?

/Jenny

Vi är inga supersparare. Vi är inga minimalister. Vi är inga självförsörjare. Vi har inte och strävar inte efter någon slags extrem livsstil. Vi vill bara att det vanliga livet, vardagen, ska vara härlig och mer tillåtande än vad vi tror att den är för många. 

Vi vill hitta en vardag som:
– inte är maxad,
– är glad och lustfylld,
– har utrymme för spontanitet och flexibilitet,
– har utrymme för misstag, långsamhet och dåliga dagar,
– inte gör att människan som bor i den här vardagen känner sig tvingad att prestera varje dag och varje minut för att livet ska vara bra.

Hur långt vi kan skruva på våra reglage för att uppnå det ovan nämnda i stor utsträckning utan att det “måste” övergå i en mer extrem livsföring återstår att se. Vi är mitt i den här resan. De livsstilar som nämndes i inledningen är inget vi föraktar utan snarare imponeras av. Vi är själva (i alla fall just nu) bara lite för lata och lite för mainstream 🙂 Troligtvis är det också så att trettiosju graders livsstil kommer att plocka guldkornen från de mer seriösa inriktningarna – lite mindre prylar, lite mindre utgifter o.s.v.

Vi tror att många andra också skulle må bra av att skruva sina reglage åt det här hållet. Jobbet borde anpassas efter livet och inte tvärt om. Eller vad säger ni?

/Jenny och Malin

Jag slogs idag av att jag fann det fridfullt och nästan meditativt att kärna ur ett granatäpple. Titta ut genom fönstret. Lyssna på tystnaden och titta på hunden där utanför. Metodiskt pilla ur de vackra kärnorna i en skål kallt vatten.

Jag minns att jag tidigare har undvikit att köpa just granatäpplen – “För det tar ju fan tio minuter att bli klar innan man får äta”.

Slutsatsen får bli att när man har tid så kan det bli nåt fint och meningsfullt över att låta sakerna få ta den tid de tar. Och att tankar får fara fram och tillbaka under tiden. Det är bra med sådana saker man kan syssla med samtidigt som tankarna får plats. Ja det får bli dagens präktighets-men-ändå-fin-insikt-inlägg från mig.

/Jenny