Ett budskap som ofta kommer upp när man pratar om det klyshiga “personlig utveckling” är att tydliga målsättningar är oerhört viktigt. Jag känner att något ruckas inom mig när jag hör @natthiko säga att han aldrig drivs av sånt, att man kan ha tillit till livet bara och att man inte behöver ta livet på så stort allvar.
Jag pustar ut. Känner igen mig i min egen resa. När jag bara låter saker hända så går det riktigt bra ändå. Men normen säger att man ska ha mål och vara driven. Vad händer om man bara är nöjd, tänker jag? Kanske händer faktiskt saker ändå. På ett mer flow-aktigt sätt. Jag tänker att det blir allt viktigare för mig att tänka medvetet kring mina värderingar och sträva mot nån slags värderingsstyrning. Men det händer ju liksom av sig själv om man är närvarande och lite lagom reflekterande. Jag känner att stressen rinner av mig när jag inte måste vara så himla prestationsinriktad och ha tydliga mål för allt i livet. Livet är fint ändå. Jag är bra ändå.
Hur tänker du kring att sätta mål?
/Jenny
Hej! Jag försökte hoppa av från mina mål, ta det lugnare och flyta med. Tyvärr fungerade det inte för respekten för mitt jobb fanns inte där så nu går jag tillbaka till mitt gamla ställe med mina gamla mål, och känner faktiskt en befrielse över att få göra det. Ett nyväckt intresse igen för det som en gång intresserade mig stort där jag nu får möjlighet att lite självsäkrare få ta nya tag. Även om det kanske är en oväntad utgång från ett på ett sätt misslyckat byte som höll på och driva mig in i den berömda väggen, Ibland kanske en omväg blir en bra väg, det vet jag ju dock inte än 🙂 det låter dock gott att få vara i flow. Önskar dig lycka till med det!
Tack för din kommentar och tack för lycka till! En omväg tror jag alldeles säkert också kan vara en bra väg.