När jag går över skolgården på morgonen slår det mig. Om nu någon skulle reflektera över mamman som lämnar varje dag och oftast är iförd mysbralla, mössa och gummistövlar – undrar vad dom tänker då?
Jag tänker att antagligen är inte det första man tänker “åh, det måste va en framgångsrik människa”. Nä snarare känns det som jag drar till sig tankar som “undrar hur hon kan ha tid att va med och lämna varje dag? Och den outfiten betyder nog att hon är antingen arbetslös eller sjukskriven.”
Jag tänker så och blir full i skratt. Jag inser att mina attribut enligt normen inte utstrålar framgång för fem öre. Bredvid mig snabbsvischar mammor och pappor med nya höstkappor, rougekinder, okluvna hårtoppar och glänsande skor. De utstrålar normen för framgång och jag tänker att för inte allt för längesen var detta min bild av framgång också. Trendiriktiga attribut och full agenda, snabbt på väg till nästa punkt för dagen.
Anledningen till att jag blir full i skratt är följande – jag har aldrig känt mig mer framgångsrik än just precis nu. Jag driver mitt eget företag. Jobbar på mina villkor och gör bra ifrån mig. Har tid för livet. Hinner känna livet i mig liksom. Sen att jag gör detta iförd ovan nämnda mundering och har tid att i lugn takt gå över skolgården de allra flesta dagar gör det bara ännu bättre.
Dissonansen mellan det yttre och det inre roar mig. Jag älskar att känna mig framgångsrik i mysbralla.
Två tillägg bara – om de snabbsvischande också känner sig framgångsrika så är ju det toppen. Min mening är inte att tycka något om dem, utan bara säga något om min egen känsla. Att den är okej och till och med väldigt bra och kanske riktar sig mot ett håll fler skulle må bra av att snegla åt. Och. Jag kan också kliva ur min mysbralla och gilla att svischa lite ibland, men det är undantag och inte själva grundläget.
Hur ser framgång ut i din skalle? Och borde vi inte tänka om kring framgångsbegreppet?
/Jenny