Så, nu är vi här på andra sidan om en gasattack i Syrien och ett terrordåd i vårt eget land. Vi funderar kring hur vi ska hantera det hela. Vi känner en stor ledsamhet som lätt kan bli förlamande.
Hur ska vi förhålla oss till all sorg? Hur ska vi ta oss och våra barn framåt i glädje och med ett hopp om framtiden för mänskligheten och vår vackra blå planet? Hur gör vi det när all sorg och allt våld finns?
Olika strategier skulle kunna vara:
– Bara känna sorgen och gråta, gråta, gråta = bli deprimerad.
– Förtränga allt det jobbiga och fylla livet med shopping, Hela Sverige bakar på TV, ljust och fräscht-konton på insta och amarone i glaset.
– Försöka hitta balansen, göra båda och kanske till och med göra något konstruktivt av det hela, hjälpa någon, göra någon skillnad. Förvandla vanmakt och passiv sorg till aktivism. Men hur f-n gör man det? Hur lyckas och orkar man? Någon som vet?
Det enda VI vet är att det goda kommer att segra, måste segra, och att vi på något sätt måste våga och orka vara en del i detta.
/Malin och Jenny
Lägga sig i sängen med sitt barn och läsa en bok tillsammans. Åka hem till någon som varit ensam för mycket. Kratta löv. Leta vårtecken. Ta en paus från nyhetsflödet. Leva ett liv tillsammans med de 99.99 procent av jordens befolkning som aldrig skulle köra på ett levande väsen med flit. Hat springer ur rädsla. Rädsla springer ur omsorg. Hitta rädslan bakom hatet, hitta omsorgen bakom rädslan, dämpa rädslan, bekämpa hatet, vårda omsorgen. Gråta en skvätt för sin oro, sin medkänsla, sin sorg.