Mm hyfsat dramatisk rubrik. Jag vet. Men jag kom inte på nån annan, för jag tänkte försöka att rätt upp och ner skriva om mina dagar med döden. Inte beskriva dem, inte detaljerat och ingående redogöra för dem. Men helt sonika räkna upp dem och försöka mig på nån slags beskrivning över vad de gjort och vad de gör med mig.
Jag har haft några dagar med döden i mitt snart trettiosju(!)åriga liv. När jag gick i sexan kom jag hem från en skolresa och min häst var borta. Mamma och pappa hade försökt skona mig genom att avliva den gamla skraltiga och magiska ponnyn som likt Pippi Långstrumps häst gått lös på gården och käkat knäckebröd in genom altandörren. Vilken chock. Hon var borta. Mitt första större möte med döden. En pappa som grät. En ofattbarhetskänsla. Aldrig mer.
En sommardag innan jag skulle börja gymnasiet ringde telefonen. Min moster och hennes man hade omkommit i en motorcykelolycka. Min värld vändes upp och ner. Ena stunden var två glada medelålders människor där och nästa stund fanns de inte mer.
En älskad Golden Retriever fick en hjärtsmäll och jag fick köra in henne till veterinären och klappa hennes huvud medan hon tog sitt sista andetag. Tårarna ville aldrig ta slut.
Två föräldrar som har dött. Två dagar i mitt liv när de lämnade den här världen. Lämnade mig. Aldrig mer.
Jag vill med uppräknandet av de här dagarna i mitt liv försöka komma åt, inte hur sorgen efteråt har påverkat mig och inte hur andra tragiska händelser i mitt liv och runt omkring mig berört mig, utan jag vill försöka få fatt på hur just de här dagarna har påverkat mig. Dagarna när de försvann. Enstaka dagar i mitt liv som har blivit som markörer på mitt livsväg. Dagar jag aldrig kommer att glömma. Det definitiva. En dag finns de, nästa dag finns de inte. Grymheten i det.
Jag tänker att när man har den sanna vetskapen om detta definitiva så får en med sig nåt. Jag vet att liv kan vara över från en dag till en annan. Så jag uppskattar varje dag otroligt mycket. Kan låta klyshigt men jag gör verkligen det. Även dagar när jag är sur och irriterad så har jag den här grundtacksamheten för att bara få vara med i det här livet. Jag tänker också att när man tagit sig igenom dessa dagar så vet man att man klarar mycket mer än man tror. Glöm aldrig det som en viss Kristian sa. Den här vetskapen ger mig vissa dagar stor livslust och andra dagar skrämmer den skiten ur mig och ger mig bråkiga tankar som – tänk om det snart är dags för en dag med döden igen, tänk om det är min tur, tänk om det är nån nära mig. Så starkare än innan och med en stor tacksamhet för bara det faktum att få leva. Det är vad dagarna med döden har gjort med mig.
/Jenny
Tid för eftertanke är alltid bra och det är vad jag får när jag läser ditt inlägg. Jag känner igen mina egna tankar och känslor och samma skräck ibland, men för mig har ”mina dagar med döden” också gjort att det har blivit enklare att prioritera vad som är viktigt egentligen.
Tack för att du gav mig tid till eftertanke. ??
Ja du har så rätt. Det har dagarna med döden gjort med mig också – gett mig den där insikten som vad som är viktigt på riktigt. Tack för att du läser, kommenterar och reflekterar. Tack för att du är världens bästa PT. Kram
Det går inte en dag utan att jag tackar livet för de människor som är kvar i livet, att jag fått dela livet med dem ytterligare en dag. Och denna tacksamhet vet jag är en direkt följd av dagarna med döden i mitt liv. En nära vän fick nyligen en annan typ av dagar med döden, då en nära familjemedlem låg i koma, läkarna stod handfallna, begravningen började planeras, men plötsligt vaknade han, i stort sätt helt återställd! Hela hennes liv och värderingar skakades om. Hon har ej förlorat någon så nära, och inte heller nu, tack och lov. Men jag har reflekterat mycket, att det är svårt att verkligen förstå livets värde förrän det står på sin spets…
åh Maline. Jag vet att du vet så mycket om detta. Och vi att veta att den andre vet, ger så mkt till en relation. Ord behöver inte ens sägas. Man bara vet. Tack för din fina kommentar.