Det här inlägget har legat och grott en stund, tankarna om ämnet det berör vandrar ständigt runt i skallen på mig. Det blir också avgörande för hela trettiosjugradersbegreppet. Ett par grejer på instagram och facebook puttade tankarna längst fram i skallen och ut på tungspetsen och ner till fingertopparna. Det jag vill skriva om är hur en hanterar och reagerar på andras livsval.
Jag tänker på vad mina trettiosju grader är och förstår såklart att det inte är samma sak som andras trettiosju grader. Jag fattar också att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar här i livet. Jag klurar över vad vi vill stå för och till viss grad missionera – som den enkla livet, att tid är värt mer än pengar, att vi borde leva mer hållbart både för oss som individer och för omvärlden osv. Kan vi hävda att vi vet eller får tycka någonting om hur andra ska leva sina liv? Nä, det kan vi inte. Egentligen handlar trettiosju grader om att hitta just sitt sätt att leva, att våga och orka tänka på det och sen att leva det. Inte exakt vad dessa trettiosju grader är för var och en.
Det är skitviktigt för mig att inte döma andras livsval. Därmed inte sagt att jag aldrig gör det. Jag försöker göra mig själv medveten om när jag blir provocerad av andras val. Jag vill inte va en sån som vet hur man ska leva sitt liv. Som låter kritik riktad mot andra ta plats och energi. Nä, hu vilken hemsk människa jag skulle vara då. Jag tänker ofta på uttrycket – varje gör som varje vill – som kommer från kloka förebilden Kammebornia. Ändå är det så himla lätt att störa sig på människors sätt att leva, i stort och smått. Jag ÄR en hemsk människa då och då. Jag tror att det är som Micke Gunnarsson säger i t ex det här och det här instainlägget, att när det provocerar så säger det mest om en själv och ens egen grad av nöjdhet med ens livsval och livsdesign.
Den här kommentaren kom från Thérése till ett inlägg jag gjort i en Facebookgrupp:
“Bra skrivet! Jag kan se två delar i det, dels delen som handlar om att hitta sina 37-grader. Dels delen som handlar om att acceptera att andra människor har andra 37-grader. Förstår du vad jag menar? Jag vill vända på steken, för det är lätt att vilja bli accepterad utifrån sina egna val. Men det är precis lika viktigt att respektera andras val och lagomnivåer. Däremot tror jag att vi som vill ha acceptans från andra har lättare att acceptera andras val. Bara ett inlägg i debatten som handlar om ödmjukhet inför andras medvetna val. För det är väl det det handlar om i slutänden – medvetenhet och medvetna val?”
Så jävla klokt och så mitt i prick vad jag hade gått och tänkt på, men inte lyckats formulera förrän jag såg Théréses ord. Ödmjukhet, acceptans och medvetna val. Det är de medvetna valen vi vill snacka om och möjligtvis missionera. Så länge människor reflekterar över sina val, icke-val, bortval så är det bra. Då har inte livet levt en och man hamnar inte där i slutet och undrar vad fan som hände och börjar ångra grejer och sånt. Och förhoppningsvis gör de medvetna valen och reflekterandet över ens tillvaro att en kommer ihåg att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. Att en kommer ihåg vad som egentligen är viktigt. Och såna saker.
Blir du provocerad av andras sätt att leva?
/Jenny