Dags för del tredje och sista delen i min lilla serie av inlägg där jag lyfter några faktorer som ibland gör att jag själv tvivlar på mina livsval mot ett enklare liv. De tidigare har berörd jämställdheten och pengarna. I det här inlägget vill jag prata om att jag är priviligerad som kan göra detta just nu, starta det egna företaget, jobba mindre, säga upp mig, göra dessa medvetna val.
Hur ska jag ställa mig till det faktum att alla inte är lika priviligerade? Som till exempel den ensamstående föräldern som måste jobba mycket, som kanske måste välja ett jobb som hen inte alls vill ha. Eller den nyanlände som inte alls får jobba som det hen var utbildad till utan tvingas ta ett jobb som hen inte trivs med eller får skäligt betalt för. För att få mat på bordet. Varför ska då jag sitta här och predika det härliga med att göra medvetna val, med den frivilliga enkelheten o s v?
Jag ser tre argument här. Ett: Jag hjälper ingen om jag inte downshiftar. Så det blir liksom ingen vits med att jag sitter och inte trivs med min situation bara för att jag inte ska ha det bättre än nån annan. Inget blir hur som helst bättre av att jag INTE gör nåt, agerar för att göra mitt liv mer trettiosjugradigt. Två: Kanske kan man se det som nån slags omfördelning av arbetet i samhället. Om jag jobbar mindre och fler med mig gör likadant så kan andra få ett jobb eller få byta jobb o s v. Tre: När jag skaffar mig marginaler i mitt liv så kanske jag faktiskt orkar vara med och göra världen till en lite bättre plats. Kanske kan jag stötta eller finnas för någon som inte är lika priviligerad som jag är.
Hur ser du på detta med att vissa kan skaffa sig ett trettiosjugradigare liv enklare än andra?
/Jenny
Är det så enkelt då? 😉 jag tror alla har sina utmaningar hur det än kan verka för andra. Men kloka reflektioner, klart vissas ekonomiska utmaningar är större än andras men bara jag kan ju leva mitt liv.
Stort lycka till med företagandet! Modigt och inspirerande! Hoppas du får chans och ta bra betalt också så småningom för det är ju inte oviktigt om det är möjligt. Tänker att det även är viktigt att våga värdesätta sitt arbete om man gör något som går, nu läser ju jag dig gratis exempelvis. Jag har personligen inget emot reklam i bloggar så att bloggaren får betalt så jag kan fortsätta läsa. Många löser ju det där transparent och intressant. Ska bli spännande och se vad som blir 37 grader för dig! Jag hoppas kunna starta eget någon gång men är inte där ännu. För mig är det just nu att vara föräldraledig och bara vara det så jag lever just nu också på nån annan 🙂 mitt motto senaste året: kärleken är inte målet, kärleken är vägen.
Nä det är inte så enkelt. Inte alls faktiskt. Jag utsätter mig för stora personliga utmaningar och jag glömmer nog ofta att se mitt eget mod och min egen handlingskraft. Gissar att det var det du ville komma åt? 🙂 Kanske kan jag med det modet och den handlingskraften inspirera andra och det kan ju också vara ett argument för att jag “får” göra detta trots att alla inte kan.
Jag är så himla tacksam för dina kommentarer. Känns som att vi borde träffas nångång! Jag/vi hoppas och tror absolut att vi ska kunna ta betalt för tjänster/produkter i vårt företagande. Men inte är det lätt som ny och grön. Vi får försöka stå på oss där och kommentarer som din hjälper till att stärka självförtroendet.
Ja jag tänker att hela trettiosjugradersbegreppet ständigt är under utveckling för en och att det ständigt är nåt man ska förhålla sig till och diskutera med sig själv och sina nära. Trettiosjugrader är inget facit, inget man når till och sen är det klart. Det kommer att ändra sig under livets gång och själva kraften i att reflektera och omvärdera eller bekräfta sina val är mycket det trettiosjugradiga. Så ser jag det iaf.
Vilket vansinnigt bra motto. Kärleken är ju liksom meningen med allihop.
Kram
Det hade varit kul! Kram!