År: 2018

Jag är i en period när det händer mycket. Planerade och oplanerade saker. Bra och dåliga saker. Inom jobbet och utanför jobbet. Jag hinner inte med blogg och sociala kanaler som vanligt. Men vad gör väl det? Det får va okej. Vi finns här men kanske inte lika frekvent närmaste tiden. Vi får se. 

Jag tänkte ägna det här inlägget åt att göra några reflektioner kring vad en sån här period gör med mig. Det får bli ett skriva-av-sig-inlägg från min sida. Mina tankar räcker inte till nåt annat. Jag kan konstatera att:

– Jag känner mig otillräcklig och när utrymmet för mina egna tankar, mitt eget tempo och mina skogspromenader försvinner så känner jag mig trött och inte tillfreds.
– Jag behöver struktur i friheten. Jag kommer att ha det som målsättning här framöver, att skapa mig en sån struktur och hålla fast vid den. Då tror jag att jag kommer att kunna kombinera bra och rätt hårt jobb med frihet och relativt mycket ledig tid.
– Många nog har såna här perioder inte i perioder, utan för jämnan. Jag tänker att det aldrig kan va bra.
– Jag känner mig tacksam för att jag har skapat mig ett liv där jag kan välja att vara med min dotter i skolan en del.
– Jag känner mig glad över att jag har förmågan att ha perioder av osjälviskhet. Och jag tänker att jag just för att jag har bunkrat upp på marginalkontot kan ha den förmågan i så pass stor utsträckning. Jag orkar det. Jag vill det.
– Jag känner frustration över att inte kunna hjälpa mina barn i alla situationer. Att gå från att vara förälder till småbarn till att vara förälder till skolbarn är inte så enkelt som jag trodde och jag krisar en hel del över det.
– Jag har funderat en del över om vi curlar vårt barn på ett sätt som blir negativt för henne på sikt. Men nu har jag bestämt mig för att det aldrig kan vara fel att stötta sitt barn och i perioder ge extra stöd, finnas där, överösa med kärlek och sänka kraven. Idol-men-inte-på-piedestal-Micke Gunnarsson sätter huvet på spiken i ett instainlägg och Underbara Clara ger mig stöd i texten Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas.
– Jag behöver tanketid för att hitta mitt förhållningssätt till skolans värld. När jag själv strävar efter ett liv av tidsmässig frihet så går min dotter in i en lång period av skolplikt och åtaganden som handlar mycket om prestation och att vara i en miljö och med många människor som hon själv inte har valt, fem dagar i veckan med tydliga tidsramar. Jag behöver som sagt hitta mitt förhållningssätt och sedan ett sätt att förmedla mina tankar och åsikter på ett bra sätt till min dotter.

Kanske för personligt. Kanske för introvert och navelskådande. Men detta blev mitt inlägg idag. Take it or leave it. Kom gärna med dina tankar.

/Jenny

Meningen Jag orkar inte med alla fullkomligt normala krav som ställs på mig är med mig denna måndag. Den meningen är skriven i en serieruta tecknad av Nina Hemingsson (vill inte sno bilden men återfinns i Kitty Störby Jutbrings instagramflöde). Älsk på Nina som så klockrent sätter ord på hela grejen. Älskar hennes bilder och hennes ord. 

Dom fullkomligt normala kraven är väl precis det som håller på att ta knäcken på så många. Just för att vi ser dom som normala. Men egentligen är dom galna, knäppa och orimliga. Ribban är satt på helt fel höjd. Vi springer och brakar rätt i den. Idag tänker jag också extra mycket på en liten människa som den här gråa måndagen i mörka januari inte heller orkar med alla fullkomligt normala krav. Det börjar så tidigt. Vi ska så mycket. Och vi ska göra på vissa sätt redan från när vi är små. Det finns inte rum för morgonskörhet, känslighet och svackor. Puff iväg. Ut i den tuffa verkligheten.

Om vi inte alla dagar orkar vara i den mallen, vare sig vi är små eller stora, hur blir det då? Även om vi har goda viljor, massa ambitioner, är smarta, kloka och sociala så kanske vi inte alltid vill va med i leken livet som har massa regler vi förväntas följa. Som om vi vore latmaskar och smitare om vi inte pallar trycket från det fullkomligt normala.

Och dom fullkomligt normala kraven kom att innefatta så vansinnesmycket. När blev det så?! Jag hade tänkt räkna upp allt som dom fullkomligt normala kraven innebär för mig. Men jag orkar inte. Ni fattar. Ni vet. Det är så lätt att gå sönder. Känna sig dålig för man inte klarade det fullkomligt normala. Nä idag tänker jag va lite ledsen över det. Över att det fullkomligt normala är knäppt och skevt. Jag skulle önska att vi hjälps åt att ändra definitionen över vad som är det fullkomligt normala. Johan Rheborg, Cissi Wallin och Sara Johansson är några som gör det.

/Jenny

Det här med att va effektiv funderar jag över idag. I mitt nya friare liv blir det mer uppenbart att jag inte alltid är effektiv. Ibland känner jag mig dålig p g a det och ibland känner jag mig bra som skaffat mig ett liv när jag inte behöver vara det hela tiden. Dagsformen avgör.

Jag tänker att mycket av frustrationen kring att inte alltid vara effektiv kommer av normer som påverkar mig. Men häromdan slog det mig. Det är ju i mellanrummen som så mycket händer. De dagar jag tillåter att det finns mellanrum i min tillvaro så kommer oftast så mycket bra grejer. När jag SLÄPPER tankar som “men varför kommer jag inte igång?”, “varför kommer jag inte in i veckan?”, “varför är jag så ostrukturerad idag?” eller “äsch vad tiden sprang ifrån mig idag.”

Det är då kloka tankar får plats, det är då nya spår i hjärnan körs upp. Det är då jag känner min kreativa sida gro, det är då jag känner känslor av lycka och tacksamhet. Det är då jag kan känna sug av att få inspiration i form av nån särskild musik, längtan efter en viss person. Dom här mellanrummen kan bestå av en lång dusch, en promenad till skola och dagmamma, ställtid som uppkommer mellan dagens åtaganden, att diska under tystnad, att åka i bilen mellan punkt A och punkt B, att tomstirra ut genom fönstret över en kaffekopp och en knäckemacka.

Jag tänker också att det är alltför ofta så att vi i vår värld i vår tid inte ger utrymme för mellanrummen. Ser värdet i dom. Nä, jag tänker att vi borde ge mellanrummen plats och  känslan av ineffektivitet lite kärlek istället för att förbanna och se ner på den. Kanske till och med välkomna den när den kommer, känslan av att inte alltid vara effektiv. Jag tänker också att våra arbetsplatser ofta består av miljöer som premierar det maxade och fullbokade. Den ena aktiviteten ska direkt avlösas av nästa. Och hur ska vi då få snurr på de nya spåren i våra hjärnor? Hur bra blir det egentligen för företaget och individerna som jobbar där?

Sen kan man också fråga sig hur effektiv man kan vara timme efter timme vid samma skrivbord och samma skärm. Det finns väl forskning på att det är en omöjlighet. Ändå säger normen mig att jag förväntas vara och det tar ju väldigt lätt knäcken på en. Jag tänker att lösningen måste vara att 1. försöka designa sitt liv så att det finns utrymme och marginaler 2. se normerna, våga ifrågasätta dom och aktivt jobba med att tala om för sig själv att det är i mellanrummen det händer.

/Jenny

Så har vi nu suttit ett par dagar och funderat och reflekterat kring Trettiosju grader ABs planer för 2018. Vi har budgeterat, prioriterat och strukturerat. Drömt och visionerat.

Det jobbet har lett till en del utkomster och tankar som vi gärna vill dela med oss av. Dels för att det känns kul att dela vad vi pysslar och tänker pyssla med. Dels för att det är viktigt för oss att få lufta en del tankegångar om själva jobbandet och företagandet. Det som ju är en viktigt budskap för Trettiosju grader att prata om och som vi nu i våra egna liv måste förhålla oss.

I våra samtal väcks som sagt tankar. Tankar om balansen som är så svår att få till. Tankar om vad som är att vara företagare för oss och vad vi påverkas av för normer. Det är väldigt lätt att vi blir stressade över ett antal saker. Hur ska pengarna in? Hur ska vi veta om hur det ena leder till det andra? Jobba mycket i början? Ta på sig extra uppdrag? Ge saker tid? Mycket handlar om avvägningen mellan planerande, strukturerande, budgeterande ställt mot flyt, lust och tro på att saker kommer falla på plats och ordna sig längs vägen.

På det mer konkreta planet så har vi tusen idéer och planer och det är kul att få börja realisera dessa. 2018 kommer vi bl a:
– starta vår webbshop som gör gott. I den finns noga utvalda produkter och tjänster med ledorden hållbarhet och kreativitet. En betydande del av vinsten kommer att gå till välgörenhet. Håll utkik under våren!
– föreläsa och samtala om bl a livsdesign, tidsnöjdhet och inre och yttre hållbarhet. Kontakta oss om du vill anlita oss till ditt företag eller organisation eller nån annan grupp i ditt privatliv!
– sträva efter att få skrivuppdrag på trettiosjugradersteman och ämnen. Vet du något forum där våra typer av texter skulle passa, hör gärna av dig!
– fortsätta blogga, instagramma och Facebooka och på vårt sätt utveckla dom här kanalerna. Hoppas du fortsätter hänga med oss och snacka med oss! Kanske vågar vi oss på en del rörligt material under året också.
– Bli med kontorsplats. Hoppas vi.
– Jobba med härliga människor. Vansinnigt viktigt och en kristallklar medveten tanke hos oss.
– Låta livet ta plats.

Har du nåt medskick till oss kring tankarna att driva nystartad verksamhet? Och kom gärna med åsikter (och hejarop!) kring våra konkreta planer för det här året, det skulle betyda massor.

/Malin och Jenny

PS. Vi kommer inte att släppa planerna på en podd. Men vi har insett att vi just nu inte mäktar med att producera den så den står över listan för framtida projekt.

Som jag nämnde i ett inlägg inför julen så gillar jag Minimalisternas metafor att resan mot minimalism är som att skala en lök. Jag tänker mig att min egen resa mot ett mer trettiosjugradigt liv passar väldigt bra i den metaforen.

Det blir som att resan går via många olika lager. Det som en gång kändes naturligt kan omvärderas och nya vanor kan skapas. Och längst där inne kanske dom trettiosju graderna finns. Kanske mest som en utopi som aldrig uppnås. Men ändå en fin grej att tänka på. Det känns bra att kunna ändra och skala bort lager för lager. Det känns härligt att upptäcka att bortskalandet inte alls behöver vara ett uppoffrande utan allt oftare upplever jag det som en vinst.

Det braiga med den här metaforen är att den poängterar att det inte behöver va allt på en gång. Ett litet lager i taget. Jag gillar också att se att jag som sagt omvärderar och tänker nytt längs resans gång. När jag blickar “några lager” bakåt i tiden kan jag se att det som jag tidigare tänkt som självklart inte alls längre är det. Och det här kan va i smått och stort. Några exempel:

• Jag känner inte alls samma behov av att allt ska va renoverat och “färdigt” i vårt hus som tidigare. Det är okej att det tar tid och att det görs vartefter pengar, tid och ork finns.
• Jag får allt högre tröskel till att shoppa nytt. Mitt nya naturliga är att handla mina kläder på second hand t.ex. Jag var med på klädbytardagar och har insett att jag till och med kan gilla känslan av att nåt är lite för stort eller lite nopprigt. Det är ändå varma, funktionella och faktiskt ganska fina och personliga plagg som blev mina. Kanske inte plagg jag skulle valt i en affär men nu när de är mina så tänker jag tycka om dom.
• Jag gillar de dagar jag inte använt bilen. Något jag inte reflekterade över alls tidigare.
• Jag blir allt mindre intresserad av att slötitta på TV. Dock måste jag komma till nya vanor här och t.ex. läsa mer. För nu blir det varken det ena eller det andra.

Den här metaforen känns mer trettiosjugradig om en tänker att i vissa tillfällen i livet läggs lager snarare på än skalas av. Man orkar och kan inte alltid sträva mot att bara skala bort, öven om den långsiktiga planen är riktad mot lökens mitt. I mitt eget liv blir perioder av sorg eller småbarnsåren såna exempel. Då slarvar jag med källsorteringen igen. Då suktar jag efter nåt lyxigt. Då blir en charter med familjen det rätta. Vissa lager läggs på. För att kanske sen skalas bort igen. Det är okej.

Jag funderar lite på hur mina kommande lager ska se ut. Och kanske är det först mitt i det nya lagret eller när det har passerat som jag kan identifiera vad som var det nya. Oavsett så gillar jag tanken på att saker på ett högst naturligt sätt kan förändras med en som person, med ens liv. Jag gillar också tanken på att det inte finns nåt facit och att jag själv kan och får ändra mig i sakfrågor och i mitt sätt att vara. Det känns fritt och utvecklande.

Skalar du bort lager i ditt liv? Vad hittar du iså fall därunder i det nya lagren?

/Jenny

Såhär i början på ett nytt år tror jag att många med mig tänker på att man vill ta nya tag för att bli mer hälsosam. Jag funderar på det där med hälsa. Vad är att va hälsosam egentligen? Såklart kan man vända sig till forskningen. Såklart är det individuellt vad man mår bra av och tror på. Men det här är mina tankar.

Det som rör sig i min skalle är att jag kommer på mig själv med att känna stress över att rycka upp mig och va mer hälsosam. Det blir en press att prestera som sällan funkar i längden. Att vara hälsosam har blivit nån slags hets i sig. Jag följer instakonton som visar upp olika typer av hälsosamma människor. Nån visar upp sina smoothiesar. Nån sin veganmat. Nån sin yoga och nån sina löpturer. Hur mår man när man ser ett sånt eller för den delen alla i ett långt flöde? Jag känner mig i alla fall otillräcklig.

Men. Andra stunder kan jag tänka att det kanske är nåt annat som är att va hälsosam. Jag äter ibland kass mat och godis. Men oftast äter jag vanlig hemlagad mat. Jag har ändrat mitt jobbliv så att jag inte sitter still vid en skärm hela dagarna. Jag tränar inte och har glömt bort att yoga men promenerar i skogen och tittar på trädtopparna och tänker mina långa tankar de flesta av veckans dagar. Jag kan låta saker få ta sin tid. Jag har rätt kass hållning och mammamage men mina andetag kommer ner av sig själva och axlarna och nacken är inte (längre) stela och onda. Kan inte det va att va hälsosam? Och om det är det, är det då inte väldigt dumt att jag just nu känner mig helt otillräcklig och sitter och funderar på om jag inte måste köpa nån slags gymkort, en mixer för att kunna göra gröna smoothiesar och batterier till badrumsvågen?

Vore inte det mest hälsosamma av allt för mig att avfölja en del konton på insta kan man också fråga sig? Kanske följa fler som Fatnessmorsan istället? Och borde det inte va så att innehavet av en jag-duger-och-räcker-till-känsla är det allra mest hälsosamma av allt?

/Jenny