Månad: november 2018

När två bästa vänner bedriver företag ihop och hänger en helg tillsammans i storstan med ytterligare en bästa vän händer följande: 

• en parfymdusch byts mot en klick gel för torr hårbotten
• en tandborste från den förkylda halvan lånas ofrivilligt ut till den förvirrade andra halvan
• samtal förs om dysfunktionella familjer, om hur ofta en säger att en älskar nån och om chefer som tar tjänstledigt för att plugga schamanism
• betalningar sker typ varannan gång var med livsmottot att “det jämnar ut sig på en tioårsperiod”
• massa nya idéer sprutar och vi får till så fina möten och samtal med härliga människor under helgen
• känslan av att vi blandar arbetsliv och privatliv till bara ”liv” infinner sig och vi älskar’t

Ett stilla konstaterande infinner sig på temat för ett av helgens samtal. Vi nog aldrig sagt att vi älskar varandra, det är inte såna vi är eller ens har behov av att vara mot varandra. Men nog tusan är det precis det vi gör. Och det vet vi även utan ord. Vilken känsla att bedriva företag ihop med en av ens viktigaste människor. Både sårbart och starkt kanske. Mest starkt.

Vilken grej att kunna skratta så magen kniper både åt och med varann. Att vilja bjussa på sina egna och varandras styrkor och tillkortakommanden. Hästgnäggsskratt. Att känna varann så väl. Att ha varit med om så mycket tillsammans. Att ha en sån relation som inte är en kärleksrelation. Och göra varandra till kollegor. Vad smart. Vilken gåva.

/Jenny

När jag går över skolgården på morgonen slår det mig. Om nu någon skulle reflektera över mamman som lämnar varje dag och oftast är iförd mysbralla, mössa och gummistövlar – undrar vad dom tänker då?

Jag tänker att antagligen är inte det första man tänker “åh, det måste va en framgångsrik människa”. Nä snarare känns det som jag drar till sig tankar som “undrar hur hon kan ha tid att va med och lämna varje dag? Och den outfiten betyder nog att hon är antingen arbetslös eller sjukskriven.”

Jag tänker så och blir full i skratt. Jag inser att mina attribut enligt normen inte utstrålar framgång för fem öre. Bredvid mig snabbsvischar mammor och pappor med nya höstkappor, rougekinder, okluvna hårtoppar och glänsande skor. De utstrålar normen för framgång och jag tänker att för inte allt för längesen var detta min bild av framgång också. Trendiriktiga attribut och full agenda, snabbt på väg till nästa punkt för dagen.

Anledningen till att jag blir full i skratt är följande – jag har aldrig känt mig mer framgångsrik än just precis nu. Jag driver mitt eget företag. Jobbar på mina villkor och gör bra ifrån mig. Har tid för livet. Hinner känna livet i mig liksom. Sen att jag gör detta iförd ovan nämnda mundering och har tid att i lugn takt gå över skolgården de allra flesta dagar gör det bara ännu bättre.

Dissonansen mellan det yttre och det inre roar mig. Jag älskar att känna mig framgångsrik i mysbralla.

Två tillägg bara – om de snabbsvischande också känner sig framgångsrika så är ju det toppen. Min mening är inte att tycka något om dem, utan bara säga något om min egen känsla. Att den är okej och till och med väldigt bra och kanske riktar sig mot ett håll fler skulle må bra av att snegla åt. Och. Jag kan också kliva ur min mysbralla och gilla att svischa lite ibland, men det är undantag och inte själva grundläget.

Hur ser framgång ut i din skalle? Och borde vi inte tänka om kring framgångsbegreppet?

/Jenny

När vi åkte till Spanien så behövde vi givetvis hundvakt till vår älskade Elly. I sann trettiosjugradig andra så frågade jag A och hennes familj. För jag tycker det är något väldigt trettiosjugradigt över att be om hjälp och vi visste att det här var en familj som också hade skaffat sig marginaler. De har ofta någon person hemma så Elly skulle inte behöva vara ensam mycket. De älskar hundar. De fattar precis våra val.

För hur många familjer har liksom tid och möjlighet att ta hand om en hund en hel månad med allt vad det innebär? Men det hade den här familjen och de tog sig an uppdraget och gjorde det helt fantastiskt bra. Redan från början var budskapet tydligt – “vi ska absolut inte ha någon ersättning för detta, åtminstone inte i monetär form”. Nehe, hur ger man då tillbaka till några som gjort en så otroligt viktig och värdefull tjänst mot vår familj?! Det är ju så vi är vana att ersätta varandra. Med pengar. Men sen kom jag på, det här är helt fantastiskt, det är precis sånt här jag gillar. Utbyte som INTE har med pengar att göra. Men så igen, vad har vi som vi kan ge tillbaka? Sen ramlade poletten ner. Vi har världens finaste sommarstuga. Så den ska vi låna ut några nätter till världens bästa hundvaktarfamilj.

Hur bra?! Har du gjort nåt utbyte som inte har med pengar att göra? Dela gärna med dig!

Här finns också ett kort inlägg som är på temat tjänster och gentjänster.

/Jenny