Månad: maj 2018

Det finns dagar när tacksamheten är så stor att jag nästan känner mig knäpp. Idag är en sån dag. Jag vet inget om att va döende men jag inbillar mig att min tacksamhet står i paritet med en döendes som bara har den här enda dagen kvar (antagligen inte, men låt mig få inbilla mig).

Hur knäppt?! Och hur bra? För det är ju riktigt fina grejer att kunna känna sån stor tacksamhet.

Igår var det mors dag och idag min födelsedag. Jag har en lista i min telefon där det står Ray banbrillor, mixer för flera tusen, Nikeskor, en Creusetstekpanna. Men dagar som idag vill jag bara be den listan fara åt helvete. Jag behöver inget av det. Jag har allt. Men är man knäpp eller när man står och bölar av tacksamhet för att man får sortera sina ungars strumpor, vika de små fotbollshortsen, dammsuga upp strösslet från glassen som har ätits i sängen, höra den fina mannen som snickrar och fixar med vårt lilla braiga skrutthus, gå en runda i det trygga svenssonkvarteret med sin älskade fyrbenta vän? Jag känner också stor tacksamhet över mina förutsättningar och min förmåga att göra flera av de livsval jag gjort.

Tacksamheten ger mig både bra och dåliga saker. Jag kan lätt tänka att jag faktiskt på riktigt är döende (katastroftankar AB) eftersom jag verkar ha den här förmågan att känna så stor tacksamhet. Den kan också leda till att jag inte tar itu med saker, utmanar mig, utvecklar mig, för jag är så otroligt tacksam för och förnöjsam med det nuvarande. Jag kan också lätt skita i att unna mig saker och lyxa till det lite eftersom jag har ribban satt så lågt för vad som är ett bra liv. Men de två sistnämnda är ju verkligen bra grejer också om man vänder på steken. Förnöjsamhet och att se livets fina i det lilla är otroligt bra nycklar till lyckokänslor.

Hur ser du på tacksamhet? Kan det bli för mycket av det goda?

/Jenny

Mm hyfsat dramatisk rubrik. Jag vet. Men jag kom inte på nån annan, för jag tänkte försöka att rätt upp och ner skriva om mina dagar med döden. Inte beskriva dem, inte detaljerat och ingående redogöra för dem. Men helt sonika räkna upp dem och försöka mig på nån slags beskrivning över vad de gjort och vad de gör med mig.

Jag har haft några dagar med döden i mitt snart trettiosju(!)åriga liv. När jag gick i sexan kom jag hem från en skolresa och min häst var borta. Mamma och pappa hade försökt skona mig genom att avliva den gamla skraltiga och magiska ponnyn som likt Pippi Långstrumps häst gått lös på gården och käkat knäckebröd in genom altandörren. Vilken chock. Hon var borta. Mitt första större möte med döden. En pappa som grät. En ofattbarhetskänsla. Aldrig mer.

En sommardag innan jag skulle börja gymnasiet ringde telefonen. Min moster och hennes man hade omkommit i en motorcykelolycka. Min värld vändes upp och ner. Ena stunden var två glada medelålders människor där och nästa stund fanns de inte mer.

En älskad Golden Retriever fick en hjärtsmäll och jag fick köra in henne till veterinären och klappa hennes huvud medan hon tog sitt sista andetag. Tårarna ville aldrig ta slut.

Två föräldrar som har dött. Två dagar i mitt liv när de lämnade den här världen. Lämnade mig. Aldrig mer.

Jag vill med uppräknandet av de här dagarna i mitt liv försöka komma åt, inte hur sorgen efteråt har påverkat mig och inte hur andra tragiska händelser i mitt liv och runt omkring mig berört mig, utan jag vill försöka få fatt på hur just de här dagarna har påverkat mig. Dagarna när de försvann. Enstaka dagar i mitt liv som har blivit som markörer på mitt livsväg. Dagar jag aldrig kommer att glömma. Det definitiva. En dag finns de, nästa dag finns de inte. Grymheten i det.

Jag tänker att när man har den sanna vetskapen om detta definitiva så får en med sig nåt. Jag vet att liv kan vara över från en dag till en annan. Så jag uppskattar varje dag otroligt mycket. Kan låta klyshigt men jag gör verkligen det. Även dagar när jag är sur och irriterad så har jag den här grundtacksamheten för att bara få vara med i det här livet. Jag tänker också att när man tagit sig igenom dessa dagar så vet man att man klarar mycket mer än man tror. Glöm aldrig det som en viss Kristian sa. Den här vetskapen ger mig vissa dagar stor livslust och andra dagar skrämmer den skiten ur mig och ger mig bråkiga tankar som – tänk om det snart är dags för en dag med döden igen, tänk om det är min tur, tänk om det är nån nära mig. Så starkare än innan och med en stor tacksamhet för bara det faktum att få leva. Det är vad dagarna med döden har gjort med mig.

/Jenny

Häromdan fattade jag ett aktivt beslut i det lilla. Jag hade en timme där barnen lekte hos varsin kompis och mannen snickrade på huset. Så vad skulle timmen användas till? Jag bestämde mig för att det viktigaste var att inte prestera ALLS.

Och det är jag fanimej inte bra på. För jag hann tänka både att jag skulle läsa på en bok, passa på att sola lite (ja, det är en prestation för nån som inte gillar att sola), plantera om nån blomma eller göra nåt litet rensningsryck bara för att det är kul (intalade jag mig). Tills jag kom på att jag faktiskt behöver öva på att göra INGENTING. Jag är som sagt inte bra på det. Men jag känner också att jag mår bra av att få en dos av det ialla fall då och då. Så jag la mig i hängmattan och la bort telefonen. Det som hände var följande:

Jag fick värsta mindfulnesstunden helt utan avsikt. Jag hann tänka en del medvetna tankar av tacksamhet för en timme utan att någon enda person pratar med mig, över att jag får ha en egen trädgård och en egen familj som jag får vila en liten stund ifrån. Medvetna tankar övergick i mer meditativa sådana. Jag noterade hur jag tänkte på att det ju är i skuggan jag gillar att vara. Jag insåg hur härligt det är att tänka medvetet på andningen. Jag kom på att om jag blundar så förstärks andra sinnen – jag registrerade doften av hägg och gödsel, kände till och med sågspånsdoft från mannens snickring en bra bit bort. Njöt av ljudet av trädens sus och fåglarnas kvitter. Njöt inte lika mycket av mannens fräsverktyg som drog igång efter en stund. Men sket blanka fan i det också och somnade till.

Jag kom också på att det här med hängmatta en ljummen försommardag kändes väldigt mycket som den trettiosjugradiga metaforen. Ljummen luft omkring gjorde att min kropp liksom flöt ihop med omgivningen. Att hänga en bit upp från marken och vara omsluten av ett skönt tyg bidrog till en skön känsla av tyngdlöshet. Att få vara i det där trettiosjugradiga kändes otroligt energigivande. Som att både min kropp och min hjärna fick vila från världens alla skav en liten stund.

Med det här inlägget vill jag mest säga – försök få in små stunder av ingenting – även om det finns ett visst motstånd. När timmen hade passerat kände jag mig först trött. Men efter ett litet tag kom både kroppen och hjärnan igång. Jag städade i trädgården av bara farten och fick ihop tankarna så att till exempel det här blogginlägget kom till.

Är du bra på att göra ingenting? Försöker du medvetet få in såna stunder?

/Jenny

Jag har som så många andra tänkt och känt massor efter att Tim Bergling tagit sitt liv. Jag har krisat rejält över en person jag inte kände. Det var som att hela världens elände kom över mig. Hela skalan från krigets Syrien och människor som har förlorat allt till superkändisen Avicii som på papperet hade allt men som ändå var djupt olycklig. Stora tankar om svåra saker. 

Jag pallar inte riktigt att skriva mer än så. Inte än i alla fall. Så för nu vill jag be er läsa Angelicas blogginlägg om hennes tankar efter att ha sett dokumentären Avicii – True Stories. Hon skriver så bra, är så klok. Blogginlägget är så heltäckande.

Det som far i mitt huvud efter det som har hänt och efter att ha läst Angelicas text rör kärnan i allt vad Trettiosju grader handlar om. Vad är just min lycka? Vad är framgång? Hur hittar man sina Trettiosju grader? Hur kan världen bli en bättre plats för alla oss som bor på den här planeten? Tims öde blir det ultimata beviset på att det vi i vår värld i vår tid beskriver som ett framgångsrikt liv kan vara precis motsatsen. Och det skaver så jävla hårt i en, som Angelica skriver.

/Jenny