Månad: mars 2018

Det här inlägget har legat och grott en stund, tankarna om ämnet det berör vandrar ständigt runt i skallen på mig. Det blir också avgörande för hela trettiosjugradersbegreppet. Ett par grejer på instagram och facebook puttade tankarna längst fram i skallen och ut på tungspetsen och ner till fingertopparna. Det jag vill skriva om är hur en hanterar och reagerar på andras livsval.

Jag tänker på vad mina trettiosju grader är och förstår såklart att det inte är samma sak som andras trettiosju grader. Jag fattar också att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar här i livet. Jag klurar över vad vi vill stå för och till viss grad missionera – som den enkla livet, att tid är värt mer än pengar, att vi borde leva mer hållbart både för oss som individer och för omvärlden osv. Kan vi hävda att vi vet eller får tycka någonting om hur andra ska leva sina liv? Nä, det kan vi inte. Egentligen handlar trettiosju grader om att hitta just sitt sätt att leva, att våga och orka tänka på det och sen att leva det. Inte exakt vad dessa trettiosju grader är för var och en.

Det är skitviktigt för mig att inte döma andras livsval. Därmed inte sagt att jag aldrig gör det. Jag försöker göra mig själv medveten om när jag blir provocerad av andras val. Jag vill inte va en sån som vet hur man ska leva sitt liv. Som låter kritik riktad mot andra ta plats och energi. Nä, hu vilken hemsk människa jag skulle vara då. Jag tänker ofta på uttrycket – varje gör som varje vill – som kommer från kloka förebilden Kammebornia. Ändå är det så himla lätt att störa sig på människors sätt att leva, i stort och smått. Jag ÄR en hemsk människa då och då. Jag tror att det är som Micke Gunnarsson säger i t ex det här och det här instainlägget, att när det provocerar så säger det mest om en själv och ens egen grad av nöjdhet med ens livsval och livsdesign.

Den här kommentaren kom från Thérése till ett inlägg jag gjort i en Facebookgrupp:

“Bra skrivet! Jag kan se två delar i det, dels delen som handlar om att hitta sina 37-grader. Dels delen som handlar om att acceptera att andra människor har andra 37-grader. Förstår du vad jag menar? Jag vill vända på steken, för det är lätt att vilja bli accepterad utifrån sina egna val. Men det är precis lika viktigt att respektera andras val och lagomnivåer. Däremot tror jag att vi som vill ha acceptans från andra har lättare att acceptera andras val. Bara ett inlägg i debatten som handlar om ödmjukhet inför andras medvetna val. För det är väl det det handlar om i slutänden – medvetenhet och medvetna val?”

Så jävla klokt och så mitt i prick vad jag hade gått och tänkt på, men inte lyckats formulera förrän jag såg Théréses ord. Ödmjukhet, acceptans och medvetna val. Det är de medvetna valen vi vill snacka om och möjligtvis missionera. Så länge människor reflekterar över sina val, icke-val, bortval så är det bra. Då har inte livet levt en och man hamnar inte där i slutet och undrar vad fan som hände och börjar ångra grejer och sånt. Och förhoppningsvis gör de medvetna valen och reflekterandet över ens tillvaro att en kommer ihåg att ta hand om sig själv och sina medmänniskor. Att en kommer ihåg vad som egentligen är viktigt. Och såna saker.

Blir du provocerad av andras sätt att leva?

/Jenny

Jag kom på en sak som är så självklar men därmed också så lurig. Det är det här med dom trettiosjugradiga stunderna, livsvalen, personerna, miljöerna. Just för att dom är trettiosjugradiga så är dom så himla svåra att lägga märke till. Är du ny läsare eller inte hänger med i den här metaforen så läs gärna tidigare inlägg här och här. 

Det handlar om när livet är helt utan skav, när det bara flyter på och är ditt rätta liv. Men som jag skrev i inledningen, det är väldigt lurigt att få den där tydliga känslan av att “ja, nu stämmer det, nu mår jag som bäst, nu accepterar jag livet så som det är och har gjort livsval som jag trivs med”. Och det här är ju för att det är just trettiosjugradigt. Det blir lika självklart som att andas och lika behagligt som att glida ner i kroppstempererat vatten. Och hur ofta går en runt och tänker på att en andas? Nä det är ju liksom lite det som är grejen, det är bra just för att det är naturligt, automatiskt och behagligt. (Kanske vi i och för sig borde göra lite oftare i vår värld i vår tid, tänka på andningen, känna lycka över att kunna dra ner frisk luft i våra lungor.)

Jag tror detta slog mig nä jag stod och knöt skorna häromdan. En helt vanlig vardagsstund. På väg ut med hunden eller för att hämta barn, jag minns inte. Då kom det som ett klong i hjärtat och hjärnan. “Det är bra nu. Jag trivs. Alldeles såhär vanligt och med en massa vardagslycka. Ingen kommer åt mig på ett negativt sätt. Jag trivs med mig. Jag kan i och med det blicka ut från mig, möta blickar, möta människor i stort och i litet. Jag kan jobba hårt. Jag kan vila. Jag kan välja själv över en massa saker i min vardag. Saker i mitt liv är småjobbiga, men jag kan acceptera det och hantera det.”

Vilka jäkla fina grejer att tänka alltså.

Jag tror att jag med det här inlägget vill påminna om att komma ihåg det där luriga trettiosjugradiga. För när det är sådär trettiosjugradigt livet så är det lätt att glömma att det är just det. Man tar det för givet. Glömmer uppskatta det. Kanske bara strävar vidare mot nästa och nästa. Mot mer och mot större. Ja, jag tror det är det jag vill säga.

Hur går dina tankar kring det luriga trettiosjugradiga?

/Jenny

Jag tänkte skriva lite mer om marginalerna. Dom vi ofta återkommer till i våra samtal, jag och Malin. Marginalerna som har blivit något av en nyckel till våra steg mot ett trettiosjugradigare liv.

Det som slog mig är att det är så lätt att tänka att om man skaffar sig marginaler så kan man fylla luckorna med andra duktighets- och effektivitetsgrejer. Men nästa tanke blir att det är ju inte därför jag skaffat mig marginaler. Nä, jag vill att mina marginaler ska hjälpa mig få plats för livet och typ orka med livet. Att dom – marginalerna – gör det okej att INTE optimera, effektivisera och prestera hela tiden.

I mitt förra liv la jag oftast fram kläder till mig själv och kidsen kvällen innan. Nu gör mina marginaler att jag inte behöver pyssla med sånt. Jag löser det längs vägen för det är inte hela tiden på sekunden, jag har inte bråttom. Mitt nya liv gör att jag kan slänga i en tvättmaskin under dagen. Men det behöver väl inte betyda att då minsann finns det utrymme till träning på kvällen. Nä då finns det utrymme för att slappa och umgås. Och appropå att ha marginaler för att orka med livet så kan jag ofta tänka på att mitt nya liv hjälper mig här. När det varit en tuff lämning i skolan så får jag grina en skvätt i hemmets vrå, klappa på hunden och tända en brasa. Att slippa bita ihop tror jag är en jävla bra grej för livet.

Jag tänker också att det verkar galet att många verkar leva i princip utan marginaler. Allt måste klaffa annars rasar korthuset omedelbart och obarmhärtigt. Men det går ju liksom inte. För livet följer ju nästan aldrig en förutsägbar väg där saker kan schemaläggas. Så det verkar helt knäppt att normen är att leva utan marginaler, eller i alla fall med väldigt nätta sådana. Vem vill ens att livet ska va så planlagt? En vill väl ha möjlighet, när andan faller på, att glo lite extra ut genom fönstret eller att samtala lite extra länge med någon som står en nära eller någon man träffar i kvarteret. Så tänker jag.

Tilläggas bör dock, att jag får jobba en hel del med mig själv när det gäller dom här sakerna. Det är väldigt lätt för mig att halka in på duktighetsbanan och glömma vad marginalerna ska användas till.

Hur tänker du – har du några marginaler och om, vad vill du använda dom till?

/Jenny

Idag gästbloggar vi inne hos fina onlinemagasinet Ditt barn & du. Gå gärna in och läs inlägget där jag funderar lite kring det här med vad som är att vara en förebild för sina barn.

Passa också på att surfa runt bland massa bra innehåll om barnets sociala och känslomässiga utveckling och föräldraskap.

/Jenny