Ibland måste rustningen på

Vid ett möte med en person jag inte kände innan fick jag med mig ett så bra uttryck som jag vill dela med mig av. Uttrycket är “rustningsindex” och det handlar exakt om trettiosjugradersgrejen.

Med ordet rustningsindex kan man alltså beskriva hur trettiosjugradigt ett möte med en annan person varit. Om rustningsindex är högt har man fått ta på sig någon slags rustning för att ta sig igenom mötet. Det kan innebära att man klär sig på ett visst sätt. Pratar på ett visst sätt. Känner sig som att man anpassat sig igenom situationen. Jag hatar såna tillfällen och försöker slippa dom i möjligaste mån.

Men ju mer trettiosjugradigt mitt liv blir i övrigt, desto bättre blir jag på att bedöma relativt tuffa möten med ett rätt lågt rustningsindex. Visst, nån liten tunn rustning kanske åker på. Men inte hela apparaten med hjälm och sköld och ringbrynja. De gånger rustningsindex ändå varit högt och rustningen har varit på under det obekväma mötet så försöker jag säga till mig själv efteråt: “Ja det där var obekvämt. Du kände dig konstig. Du sa konstiga saker och betedde dig inte som dig själv. Men skit i det nu. Ibland blir det så. Ibland får man ta på sig rustningen för att kunna ta sig igenom ett möte, en situation. Det kan till och med vara bra och skyddande att ha den på. En stund. Men den väger mycket och skymmer sikten både inifrån och utifrån. Så nu, fort av med den. I dina bekväma attribut igen. I din egen person igen. Puh. Skönt.”

Behöver jag säga att vi förstod varann rätt bra, jag och den här personen jag mötte? Rustningsindex var lika med noll och mötet kändes helt trettiosjugradigt.

Hur hanterar du situationer med högt rustningsindex?

/Jenny

Hej inkonsekvens och tvivel

Det här blir ett inlägg om föräldraskap. Men jag tänker att det nog kan gälla för alla relationer där en inte mår bra och en annan vill hjälpa. Det slog mig just att jag beter mig precis som Alfons pappa i boken när Alfons vägrar äta upp sina köttbullar.

Men för oss gäller det situationen där vår dotter inte vill gå till skolan. Jag är totalt inkonsekvent och provar med allt hit och dit och fram och tillbaks. Mutor och hot blandas hejvilt. Krav och ompysslande i en salig blandning. Ena veckan köptes det lego på fredagen för bra kämpande under veckan. Nästa dag hotades det med att idag blir det minsann noll minuter Youtube. Snö måste skottas och sängar ska bäddas om det ska bli tidig hämtning. Du klarar det här, in i klassrummet. Och så nästa morgon – jag följer med och sitter med på första lektionen. Kramar och behov av närhet ena stunden. Nästa bråk och dumma mamma. Du får ordna mellis själv. Eller förresten, jag brer en macka åt dig.

Det är så himla svårt. Och det är så himla himla lätt att tycka att man är en dålig förälder. Men jag försöker se på oss utifrån här. Klappar mig själv på axeln, stryker mitt barn lite över kinden. Det jag ser är en förälder som så förtvivlat gärna vill sitt barn väl. Och ett barn som är i en period av vilsenhet och massa känslor. Vi gör så gott vi kan. Vi har varandra. Vi utkämpar kriget tillsammans, om än ibland med känslan av att vi krigar med varandra. Kanske gör man det med den man står närmst, känner sig tryggast med. Vi kämpar vidare. Vi är människor inte robotar. Vi fortsätter en liten stund i taget. Inkonsekvensens flagga får fortsätta va hissad. Vi kan inte bättre. Och det är okej.

/Jenny

Lerins lärlingar

Kanske ingen har missat det här programmet, jag vet inte. Men det går inte att INTE tipsa om Lerins lärlingar på SVT. Programmet som handlar om konstnären Lars Lerin som anordnar en konstskola för en grupp personer med funktionsvariationer. Vilket program.

Dels är det Lars. Lars är helt enkelt en fantastisk person. Hans sätt att möta människor är det sätt jag vill möta människor på. Ödmjukheten. Hans egna utmaningar i att göra det här projektet. Hans egen livsresa för att hitta sin plats i den här världen. Sen är det deltagarna. Vilka underbara personer. Jag känner starkt att jag skulle vilja ha en vän som Jessica t.ex. Jag känner mig så taggad på att möta fler människor utanför normen. Jag kommer att få göra det framöver och det kommer att bli så bra. Det jag också fastnar för i programmet är själva måleriet. Jag som inte alls målar eller tecknar känner mig sugen på att göra det. Programmet har fått mig att tänka att det skulle ge mig massor. Att måla måste va bra för själen i sig självt, själva penseldragen liksom. Hur resultatet blir spelar mindre roll.

Jag har verkligen njutit av varje minut av det här programmet. Som en förälder till en av deltagarna så fint sammanfattar det i sista avsnittet: “Jag tycker att det är så fantastiskt att få se alla variantioner av begåvning som bara får sprudla.”

/Jenny

 

Brådska, värden och val

Idag vill jag dela med mig av ett par citat från boken “Du är mer än du anar – Om konsten att bli vän med sin själ (från sidorna 124-125) av Tommy Hellsten. I kapitlet som heter “De kroniskt jäktade” hittar jag följande rader:

“Vi gör brådskan till en sorts naturkraft, en tornado som suger alla med sig utan att vi kan hindra det…På det här viset svär människan sig fri från ansvaret för sin egen tidsanvändning. Inför naturkrafterna står man ju maktlös.”

“Vi är inte oskyldiga offer för brådskan, utan vi skapar den själva med våra val. Våra val styrs i sin tur av våra värden, och ytliga värden ger ytliga val. Ytliga val skapar ett ytligt liv, en tillvaro renons på mening och djup. När ens värden förändras, förändras också ens val. Och när valen förändras, förändras livet. Så enkelt är det. Och så svårt.”

De här raderna talar till mig. Jag tänker att dom väl vill säga mig att jag har makten här. Jag kan göra val. Det är inte lätt. Men ändå lätt. Jag blir peppad av det. Brådskan ska banne mig inte få ta mig som en tornado. Jag ska inte låta mig luras att den är en naturkraft.

Tack Tommy för kloka ord. Tack mig själv för att jag tar till mig av orden. Jag känner idag stor tacksamhet över det jag har och över de beslut jag har fattat senaste åren.

Hur går dina tankar efter att ha läst dessa rader?

/Jenny

Livet pågår

Jag är i en period när det händer mycket. Planerade och oplanerade saker. Bra och dåliga saker. Inom jobbet och utanför jobbet. Jag hinner inte med blogg och sociala kanaler som vanligt. Men vad gör väl det? Det får va okej. Vi finns här men kanske inte lika frekvent närmaste tiden. Vi får se. 

Jag tänkte ägna det här inlägget åt att göra några reflektioner kring vad en sån här period gör med mig. Det får bli ett skriva-av-sig-inlägg från min sida. Mina tankar räcker inte till nåt annat. Jag kan konstatera att:

– Jag känner mig otillräcklig och när utrymmet för mina egna tankar, mitt eget tempo och mina skogspromenader försvinner så känner jag mig trött och inte tillfreds.
– Jag behöver struktur i friheten. Jag kommer att ha det som målsättning här framöver, att skapa mig en sån struktur och hålla fast vid den. Då tror jag att jag kommer att kunna kombinera bra och rätt hårt jobb med frihet och relativt mycket ledig tid.
– Många nog har såna här perioder inte i perioder, utan för jämnan. Jag tänker att det aldrig kan va bra.
– Jag känner mig tacksam för att jag har skapat mig ett liv där jag kan välja att vara med min dotter i skolan en del.
– Jag känner mig glad över att jag har förmågan att ha perioder av osjälviskhet. Och jag tänker att jag just för att jag har bunkrat upp på marginalkontot kan ha den förmågan i så pass stor utsträckning. Jag orkar det. Jag vill det.
– Jag känner frustration över att inte kunna hjälpa mina barn i alla situationer. Att gå från att vara förälder till småbarn till att vara förälder till skolbarn är inte så enkelt som jag trodde och jag krisar en hel del över det.
– Jag har funderat en del över om vi curlar vårt barn på ett sätt som blir negativt för henne på sikt. Men nu har jag bestämt mig för att det aldrig kan vara fel att stötta sitt barn och i perioder ge extra stöd, finnas där, överösa med kärlek och sänka kraven. Idol-men-inte-på-piedestal-Micke Gunnarsson sätter huvet på spiken i ett instainlägg och Underbara Clara ger mig stöd i texten Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas.
– Jag behöver tanketid för att hitta mitt förhållningssätt till skolans värld. När jag själv strävar efter ett liv av tidsmässig frihet så går min dotter in i en lång period av skolplikt och åtaganden som handlar mycket om prestation och att vara i en miljö och med många människor som hon själv inte har valt, fem dagar i veckan med tydliga tidsramar. Jag behöver som sagt hitta mitt förhållningssätt och sedan ett sätt att förmedla mina tankar och åsikter på ett bra sätt till min dotter.

Kanske för personligt. Kanske för introvert och navelskådande. Men detta blev mitt inlägg idag. Take it or leave it. Kom gärna med dina tankar.

/Jenny