År: 2018

När två bästa vänner bedriver företag ihop och hänger en helg tillsammans i storstan med ytterligare en bästa vän händer följande: 

• en parfymdusch byts mot en klick gel för torr hårbotten
• en tandborste från den förkylda halvan lånas ofrivilligt ut till den förvirrade andra halvan
• samtal förs om dysfunktionella familjer, om hur ofta en säger att en älskar nån och om chefer som tar tjänstledigt för att plugga schamanism
• betalningar sker typ varannan gång var med livsmottot att “det jämnar ut sig på en tioårsperiod”
• massa nya idéer sprutar och vi får till så fina möten och samtal med härliga människor under helgen
• känslan av att vi blandar arbetsliv och privatliv till bara ”liv” infinner sig och vi älskar’t

Ett stilla konstaterande infinner sig på temat för ett av helgens samtal. Vi nog aldrig sagt att vi älskar varandra, det är inte såna vi är eller ens har behov av att vara mot varandra. Men nog tusan är det precis det vi gör. Och det vet vi även utan ord. Vilken känsla att bedriva företag ihop med en av ens viktigaste människor. Både sårbart och starkt kanske. Mest starkt.

Vilken grej att kunna skratta så magen kniper både åt och med varann. Att vilja bjussa på sina egna och varandras styrkor och tillkortakommanden. Hästgnäggsskratt. Att känna varann så väl. Att ha varit med om så mycket tillsammans. Att ha en sån relation som inte är en kärleksrelation. Och göra varandra till kollegor. Vad smart. Vilken gåva.

/Jenny

När jag går över skolgården på morgonen slår det mig. Om nu någon skulle reflektera över mamman som lämnar varje dag och oftast är iförd mysbralla, mössa och gummistövlar – undrar vad dom tänker då?

Jag tänker att antagligen är inte det första man tänker “åh, det måste va en framgångsrik människa”. Nä snarare känns det som jag drar till sig tankar som “undrar hur hon kan ha tid att va med och lämna varje dag? Och den outfiten betyder nog att hon är antingen arbetslös eller sjukskriven.”

Jag tänker så och blir full i skratt. Jag inser att mina attribut enligt normen inte utstrålar framgång för fem öre. Bredvid mig snabbsvischar mammor och pappor med nya höstkappor, rougekinder, okluvna hårtoppar och glänsande skor. De utstrålar normen för framgång och jag tänker att för inte allt för längesen var detta min bild av framgång också. Trendiriktiga attribut och full agenda, snabbt på väg till nästa punkt för dagen.

Anledningen till att jag blir full i skratt är följande – jag har aldrig känt mig mer framgångsrik än just precis nu. Jag driver mitt eget företag. Jobbar på mina villkor och gör bra ifrån mig. Har tid för livet. Hinner känna livet i mig liksom. Sen att jag gör detta iförd ovan nämnda mundering och har tid att i lugn takt gå över skolgården de allra flesta dagar gör det bara ännu bättre.

Dissonansen mellan det yttre och det inre roar mig. Jag älskar att känna mig framgångsrik i mysbralla.

Två tillägg bara – om de snabbsvischande också känner sig framgångsrika så är ju det toppen. Min mening är inte att tycka något om dem, utan bara säga något om min egen känsla. Att den är okej och till och med väldigt bra och kanske riktar sig mot ett håll fler skulle må bra av att snegla åt. Och. Jag kan också kliva ur min mysbralla och gilla att svischa lite ibland, men det är undantag och inte själva grundläget.

Hur ser framgång ut i din skalle? Och borde vi inte tänka om kring framgångsbegreppet?

/Jenny

När vi åkte till Spanien så behövde vi givetvis hundvakt till vår älskade Elly. I sann trettiosjugradig andra så frågade jag A och hennes familj. För jag tycker det är något väldigt trettiosjugradigt över att be om hjälp och vi visste att det här var en familj som också hade skaffat sig marginaler. De har ofta någon person hemma så Elly skulle inte behöva vara ensam mycket. De älskar hundar. De fattar precis våra val.

För hur många familjer har liksom tid och möjlighet att ta hand om en hund en hel månad med allt vad det innebär? Men det hade den här familjen och de tog sig an uppdraget och gjorde det helt fantastiskt bra. Redan från början var budskapet tydligt – “vi ska absolut inte ha någon ersättning för detta, åtminstone inte i monetär form”. Nehe, hur ger man då tillbaka till några som gjort en så otroligt viktig och värdefull tjänst mot vår familj?! Det är ju så vi är vana att ersätta varandra. Med pengar. Men sen kom jag på, det här är helt fantastiskt, det är precis sånt här jag gillar. Utbyte som INTE har med pengar att göra. Men så igen, vad har vi som vi kan ge tillbaka? Sen ramlade poletten ner. Vi har världens finaste sommarstuga. Så den ska vi låna ut några nätter till världens bästa hundvaktarfamilj.

Hur bra?! Har du gjort nåt utbyte som inte har med pengar att göra? Dela gärna med dig!

Här finns också ett kort inlägg som är på temat tjänster och gentjänster.

/Jenny

Vi gjorde ju en snabblista på insta om våra bästa och sämsta grejer här i Spanien efter halvtid. En slags summering. Här kommer en lite utförligare version:

Topp
Ost i mängder – ja inte mycket att säga om den mer än att vi köper in nya ostar varje dag och alla utom en enda har varit sagolikt goda. Ost har blivit snackset nummer ett. Funkar till alla dagens mål. Inga kex. Ingen marmelad. Bara ost.

Perfekt klimat – det är något trettiosjugradigt över vädret. Inte för varmt och inte för kallt. Eftermiddagssolen ljuvlig. Havet ljummet. September och oktober i Spanien blev verkligen det perfekta klimatet för oss.

Storslagen utsikt – att bo såhär i bergen var ju inget vi kunde föreställa oss hur det skulle vara. Men den här utsikten och de här vyerna vi får se varje dag är verkligen något utöver det vanliga. Det gör något med en. Nya perspektiv på nåt sätt. Att få se saker ovanifrån och underifrån. Att se från en bergstopp till en annan. Solnedgången bakom bergen. Ja storslaget är vad det är. Själen jublar.

Alla är som dom är – att resa åtta personer som visserligen är vänner men ändå inte är vana att dela hus är ju såklart slitigt ibland. Men vi konstaterar ändå det fina i att alla är som dom är på den här resan. Vi har alla bra och dåliga sidor. Och det är okej och vi tillåter varandra att vara så som vi är. Fint.

Tillräckligt med tid för livet – vi får under den här resan verkligen känslan av att det finns mycket tid. Vi låter saker få ta tid. Även om vi också kan konstatera att vi inte hinner allt som vi kanske önskat och trott så blir upplevelsen att vi har gott om tid. Både tid för slitsamma saker typ bråk och förhandlingar med dryga ungar. Men också tid för fina samtal och stunder med dem samma. Tid med varandra. Tid för livet. Precis så som vi vill ha det.

Botten
Åksjuka – vad vi inte riktigt hade tänkt på (hur vi nu inte kunde tänka på det) var att vägarna i bergen är galet kurviga och en av familjerna har ett åksjukt barn. Inte världens bästa kombo. Vi saknar verkligen vägarna i Gävle kan vi konstatera. Tur ungen är coolast i världen och spyr i en påse och sedan fortsätter färden.

Flugor och mygg – Inte mycket att säga om det. Svårt att föreställa sig innan. Men det är rätt drygt med alla flugor och mygg här.

Dryga ungar – Vi hade på känn att femåringarna i sällskapet skulle tjafsa en del och så har det väl varit. Inte mycket att säga om det heller. Mer än att det tär till och från med maktkamper och diskussioner.

Sorg – Mest då Jenny som brottats litegrann extra med sorgen här nere. Det är som att resandet och förflyttandet till en ny miljö gör nåt med en. De nya perspektiven sätter igång tankarna och saknaden efter de som inte finns längre. Och nåt så konkret som att det en helst av allt vill är att ringa till sin mamma och berätta om allt man är med om. Tufft men säkert också bra i någon mening att få utrymme för tankar och också drömmar som kommit extra tydligt under nätterna här.

Katastroftankar – Även denna punkt är mest Jennys och denna har mattats av med tiden. Det känns ändå väldigt mänskligt och helt naturligt att när en kommer till en ny miljö så kan det vara läskigt med alla nya tänkbara faror som kan finnas. Poolen och trafiken till exempel. Men så går dagarna och en blir mer hemmastadd. Farorna lurar inte längre bakom varje hörn. Fint att kunna släppa katastroftankarna och istället släppa in tankar till exempel om hur vackert vårt boende är och hur fint det är att stå på toppen av den slingriga grusvägen som kändes så läskig natten då vi först kom.

Vi hörs vidare, om inte annat efter resan med tankar på om hur allt blev och hur det känns att komma hem!

/Malin och Jenny

Bloggen behövde visst lång semester. Jag har tänkt lite på bloggeriet och kommit fram till att jag bara ska blogga när lusten finns och när jag tycker att jag har nåt att säga. Jag kan alltså inte alls säga nåt om bloggfrekvens osv. Så får det vara. Men nu jag har nåt att säga!

För om en vecka drar hela min familj (utom vovven) tillsammans med andra halvan av Trettiosju grader – Malin, och hennes familj (utom katten) på en månads vistelse i Spanien. Ett äventyr som kommit ur mycket funderande och slutligen blev ett medvetet val. Ett val jag vill resonera lite kring.

Både jag och Malin har tänkt och pratat mycket om att livet som företagare kan möjliggöra för oss att styra över vår egen tid på ett nytt sätt. Om vi bara lite grann vägrar rätta in oss i det normativa. Det här med att använda sin tid så att en upplever tidsnöjdhet är ju nåt vi gillar. Att tillräckligt med tid finns för livet. Att livet designas på ett sätt som gör att människan som lever det mår bra och har det bra. Vi är priviligierade och har den fantastiska möjligheten i vår tid och i vår del av världen att kunna göra alla dessa fantastiska, egna och högst medvetna val.

Vi vill kunna rucka på saker som att ha fyra-fem veckors semester mitt i sommaren och that’s it. Vi vill kunna rucka på att klämma in charter-, fjäll- och Sverigesemestrar på skollov när priserna är hutlösa och människorna är många. Vi vill kunna åka mer sällan men istället stanna lite längre. Vi vill kunna upptäcka ett annat land lite utanför högsäsong och turiststråk. Ett land som inte behöver ligga på andra sidan jorden. Vi vill kunna få ett rejält brejk i den långa höstterminen. Så satte tankarna på resan fart, våra män hakade på och vi kommer alla att kombinera jobb med föräldraledighet när vi är borta.

Det här är inte ett års resa jorden runt eller en äventyrlig backpack i Asien. Det här är vårt sätt att välja ett något annorlunda upplägg på hösten än de flesta. Vi ska också erkänna våra tvivel kring det hela. Hur kommer våra familjer funka ihop? Kommer det va värt pengarna? Måste vi verkligen flyga? Mer djupgående tankar kring de här tvivlen får komma i separata inlägg.

Vi ska försöka dela med oss av tankar och upplevelser under dessa veckor. Vi hyr ett hus i den lilla bergsbyn Compéta. Hoppas du vill följa med här i bloggen och på insta (kanske främst på insta, vi får se)! Vad känner och tänker du spontant när du läser om vårt höstäventyr?

/Jenny

Det finns dagar när tacksamheten är så stor att jag nästan känner mig knäpp. Idag är en sån dag. Jag vet inget om att va döende men jag inbillar mig att min tacksamhet står i paritet med en döendes som bara har den här enda dagen kvar (antagligen inte, men låt mig få inbilla mig).

Hur knäppt?! Och hur bra? För det är ju riktigt fina grejer att kunna känna sån stor tacksamhet.

Igår var det mors dag och idag min födelsedag. Jag har en lista i min telefon där det står Ray banbrillor, mixer för flera tusen, Nikeskor, en Creusetstekpanna. Men dagar som idag vill jag bara be den listan fara åt helvete. Jag behöver inget av det. Jag har allt. Men är man knäpp eller när man står och bölar av tacksamhet för att man får sortera sina ungars strumpor, vika de små fotbollshortsen, dammsuga upp strösslet från glassen som har ätits i sängen, höra den fina mannen som snickrar och fixar med vårt lilla braiga skrutthus, gå en runda i det trygga svenssonkvarteret med sin älskade fyrbenta vän? Jag känner också stor tacksamhet över mina förutsättningar och min förmåga att göra flera av de livsval jag gjort.

Tacksamheten ger mig både bra och dåliga saker. Jag kan lätt tänka att jag faktiskt på riktigt är döende (katastroftankar AB) eftersom jag verkar ha den här förmågan att känna så stor tacksamhet. Den kan också leda till att jag inte tar itu med saker, utmanar mig, utvecklar mig, för jag är så otroligt tacksam för och förnöjsam med det nuvarande. Jag kan också lätt skita i att unna mig saker och lyxa till det lite eftersom jag har ribban satt så lågt för vad som är ett bra liv. Men de två sistnämnda är ju verkligen bra grejer också om man vänder på steken. Förnöjsamhet och att se livets fina i det lilla är otroligt bra nycklar till lyckokänslor.

Hur ser du på tacksamhet? Kan det bli för mycket av det goda?

/Jenny

Mm hyfsat dramatisk rubrik. Jag vet. Men jag kom inte på nån annan, för jag tänkte försöka att rätt upp och ner skriva om mina dagar med döden. Inte beskriva dem, inte detaljerat och ingående redogöra för dem. Men helt sonika räkna upp dem och försöka mig på nån slags beskrivning över vad de gjort och vad de gör med mig.

Jag har haft några dagar med döden i mitt snart trettiosju(!)åriga liv. När jag gick i sexan kom jag hem från en skolresa och min häst var borta. Mamma och pappa hade försökt skona mig genom att avliva den gamla skraltiga och magiska ponnyn som likt Pippi Långstrumps häst gått lös på gården och käkat knäckebröd in genom altandörren. Vilken chock. Hon var borta. Mitt första större möte med döden. En pappa som grät. En ofattbarhetskänsla. Aldrig mer.

En sommardag innan jag skulle börja gymnasiet ringde telefonen. Min moster och hennes man hade omkommit i en motorcykelolycka. Min värld vändes upp och ner. Ena stunden var två glada medelålders människor där och nästa stund fanns de inte mer.

En älskad Golden Retriever fick en hjärtsmäll och jag fick köra in henne till veterinären och klappa hennes huvud medan hon tog sitt sista andetag. Tårarna ville aldrig ta slut.

Två föräldrar som har dött. Två dagar i mitt liv när de lämnade den här världen. Lämnade mig. Aldrig mer.

Jag vill med uppräknandet av de här dagarna i mitt liv försöka komma åt, inte hur sorgen efteråt har påverkat mig och inte hur andra tragiska händelser i mitt liv och runt omkring mig berört mig, utan jag vill försöka få fatt på hur just de här dagarna har påverkat mig. Dagarna när de försvann. Enstaka dagar i mitt liv som har blivit som markörer på mitt livsväg. Dagar jag aldrig kommer att glömma. Det definitiva. En dag finns de, nästa dag finns de inte. Grymheten i det.

Jag tänker att när man har den sanna vetskapen om detta definitiva så får en med sig nåt. Jag vet att liv kan vara över från en dag till en annan. Så jag uppskattar varje dag otroligt mycket. Kan låta klyshigt men jag gör verkligen det. Även dagar när jag är sur och irriterad så har jag den här grundtacksamheten för att bara få vara med i det här livet. Jag tänker också att när man tagit sig igenom dessa dagar så vet man att man klarar mycket mer än man tror. Glöm aldrig det som en viss Kristian sa. Den här vetskapen ger mig vissa dagar stor livslust och andra dagar skrämmer den skiten ur mig och ger mig bråkiga tankar som – tänk om det snart är dags för en dag med döden igen, tänk om det är min tur, tänk om det är nån nära mig. Så starkare än innan och med en stor tacksamhet för bara det faktum att få leva. Det är vad dagarna med döden har gjort med mig.

/Jenny

Häromdan fattade jag ett aktivt beslut i det lilla. Jag hade en timme där barnen lekte hos varsin kompis och mannen snickrade på huset. Så vad skulle timmen användas till? Jag bestämde mig för att det viktigaste var att inte prestera ALLS.

Och det är jag fanimej inte bra på. För jag hann tänka både att jag skulle läsa på en bok, passa på att sola lite (ja, det är en prestation för nån som inte gillar att sola), plantera om nån blomma eller göra nåt litet rensningsryck bara för att det är kul (intalade jag mig). Tills jag kom på att jag faktiskt behöver öva på att göra INGENTING. Jag är som sagt inte bra på det. Men jag känner också att jag mår bra av att få en dos av det ialla fall då och då. Så jag la mig i hängmattan och la bort telefonen. Det som hände var följande:

Jag fick värsta mindfulnesstunden helt utan avsikt. Jag hann tänka en del medvetna tankar av tacksamhet för en timme utan att någon enda person pratar med mig, över att jag får ha en egen trädgård och en egen familj som jag får vila en liten stund ifrån. Medvetna tankar övergick i mer meditativa sådana. Jag noterade hur jag tänkte på att det ju är i skuggan jag gillar att vara. Jag insåg hur härligt det är att tänka medvetet på andningen. Jag kom på att om jag blundar så förstärks andra sinnen – jag registrerade doften av hägg och gödsel, kände till och med sågspånsdoft från mannens snickring en bra bit bort. Njöt av ljudet av trädens sus och fåglarnas kvitter. Njöt inte lika mycket av mannens fräsverktyg som drog igång efter en stund. Men sket blanka fan i det också och somnade till.

Jag kom också på att det här med hängmatta en ljummen försommardag kändes väldigt mycket som den trettiosjugradiga metaforen. Ljummen luft omkring gjorde att min kropp liksom flöt ihop med omgivningen. Att hänga en bit upp från marken och vara omsluten av ett skönt tyg bidrog till en skön känsla av tyngdlöshet. Att få vara i det där trettiosjugradiga kändes otroligt energigivande. Som att både min kropp och min hjärna fick vila från världens alla skav en liten stund.

Med det här inlägget vill jag mest säga – försök få in små stunder av ingenting – även om det finns ett visst motstånd. När timmen hade passerat kände jag mig först trött. Men efter ett litet tag kom både kroppen och hjärnan igång. Jag städade i trädgården av bara farten och fick ihop tankarna så att till exempel det här blogginlägget kom till.

Är du bra på att göra ingenting? Försöker du medvetet få in såna stunder?

/Jenny

Jag har som så många andra tänkt och känt massor efter att Tim Bergling tagit sitt liv. Jag har krisat rejält över en person jag inte kände. Det var som att hela världens elände kom över mig. Hela skalan från krigets Syrien och människor som har förlorat allt till superkändisen Avicii som på papperet hade allt men som ändå var djupt olycklig. Stora tankar om svåra saker. 

Jag pallar inte riktigt att skriva mer än så. Inte än i alla fall. Så för nu vill jag be er läsa Angelicas blogginlägg om hennes tankar efter att ha sett dokumentären Avicii – True Stories. Hon skriver så bra, är så klok. Blogginlägget är så heltäckande.

Det som far i mitt huvud efter det som har hänt och efter att ha läst Angelicas text rör kärnan i allt vad Trettiosju grader handlar om. Vad är just min lycka? Vad är framgång? Hur hittar man sina Trettiosju grader? Hur kan världen bli en bättre plats för alla oss som bor på den här planeten? Tims öde blir det ultimata beviset på att det vi i vår värld i vår tid beskriver som ett framgångsrikt liv kan vara precis motsatsen. Och det skaver så jävla hårt i en, som Angelica skriver.

/Jenny