År: 2017

Det börjar bli läge för en summering. Vi har nu haft bloggen igång ett par månader och nya läsare har tillkommit längs vägen. Så det här inlägget får bli en sammanfattning av vad Trettiosju grader är och står för.

Vi pratar om relationer, sorg, pengar, normer, tid, prioriteringar, nöjdhet och medvetna val. Bland annat. Vi ställer frågor, vi vet sällan svaret. Vi funderar över våra egna liv och vi vet inte bäst. Vi tar upp våra tvivel, tankar och tillkortakommanden. Mycket kommer att återkomma till tankar om inte fler borde leva ett enklare liv.

Trettiosju graders hörnstenar lyder som följer:

• När skillnaden mellan arbetsliv och fritid inte skaver
• När mötet med en annan människa känns helt bekvämt
• När tillräckligt med tid finns för livet
• När man gillar att vara med sig själv
• När man vill och kan bry sig om sig själv och andra
• När man lever ett rikt och hållbart liv samtidigt
• När man vågar vara operfekt

Häng med oss!

• Läs mer om vad begreppet trettiosju grader kommer från och vilka vi är som står bakom den här webbplatsen och bloggen. Hur kan man uppleva trettiosju grader i vardagen?
• Läs mer om vad vi menar med att livet inte ska skava.
• Varje vecka ger vi ett tips från vår värld på något som inspirerar oss. Du hittar alla tips under taggen Trettiosju grader gillar.
• Följ oss gärna på Instagram och Facebook!

Vad tycker du har varit mest uppskattat att läsa om hittills? Vad vill du läsa mer om och ha för typ av inlägg?

Tack för att du hänger med oss! Hoppas att du vill fortsätta göra det och hoppas att du vill hjälpa oss sprida ordet om den här bloggen.

/Malin och Jenny

Jag vill dela med mig av en tanke som jag försöker göra mig själv medveten om i möten med människor. Det handlar om att lyssna. Återigen fick ett instagramcitat på ämnet min uppmärksamhet. Citatet löd ungefär: “Problemet är att vi inte lyssnar för att förstå, vi lyssnar för att svara.”

Jag tycker verkligen att jag kan uppleva detta ofta i möten med människor. Och problemet är säkert att jag är precis likadan själv, utan att tänka på det. Det känns som att det här sättet att “vara” är en del av vårt individualistiska samhälle. Vi vill hela tiden ha något att komma med, visa på att jag har minsann också varit med om något liknande, tycker minsann något i ämnet, kan något i frågan.

Jag har kommit på att jag finner den här “stilen” otroligt tråkig och som ett oattraktivt sätt att bemöta någon som har något att berätta. Så. Jag tänker försöka att medvetet tänka att jag ska lyssna på personen jag har mitt emot mig. Utan att ha någon tanke på att själv behöva kontra, utan att själv behöva ha något att berätta som en följd av min motparts ord. Tankarna ska i så fall cirkulera kring det jag hör från den andra personen och kanske ställa någon följdfråga, visa mitt intresse. Men INTE komma med något eget exempel, någon tanke som rör mig o.s.v. Det är något av en gåva att få bli lyssnad på. Det har jag själv upplevt i coaching och hos psykologen. Så det tänker jag att jag vill öva på.

Vad tycker du om min spaning, stämmer det att vi ofta glömmer att lyssna för att vi har så fullt upp med att höra vår egen röst och tänka ut vad vi själva ska säga som efterföljd? Vad tycker du om min övning, kan det vara något för dig att prova också?

/Jenny

Ett citat från förebilden Brené Brown slog mig som en klubba i huvudet. Först citatet sedan mina tankar: “Integrity is choosing courage over comfort. It’s choosing what is right over what is fun, fast, or easy. It’s choosing to practice your values rather than simply professing them.”

Känslan av att jag kanske vill bli mer hardcore värderingsstyrd börjar infinna sig. Kanske kan och vill jag inte riktigt gömma mig bakom argument som “Jag är för lat”, “Jag är för mainstream”. Jag tänker att om jag verkligen vill bli mer hardcore, om det går i linje med vad min själ säger, så borde jag ju inte känna pressen.

Några exempel på detta skulle kunna vara:

• Vara en medmänniska  i större utsträckning (t.ex. genom att involvera sig i nåt integrationsprojekt).
• Sopsortera a la hardcore.
• Maten – inge mer halvfabrikat (detta går ju att ta i många steg. Kan ju gå mot mer veggo, bara eko, odla mer själv o.s.v.)
• Bli rejält mycket hårdare mot mig själv vad gäller skärmtid, för jag mår inge bra av bruset. Kanske i kombo med detta mer seriöst ägna mig åt meditation, yoga, mindfulness eller bara tystnad i största allmänhet.
• Ta rejäla kliv vad gäller minimalistgrejen (t.ex i garderoben, men också i hela hemmet)
• Ta rejäla kliv vad gäller konsumtion, typ inga (kläd)inköp alls eller bara second hand.
• Byta ut tvål, schampo, smink, krämer o.s.v. mot bättre alternativ/sluta använda.
• Resor – medvetet tänka på att använda bilen så lite som möjligt, inga flygresor.
• Plastbanta hemmet.

Jag tänker att själva känslan att “bestämma sig” kan ha en viktig effekt. Såklart kan man tänka nu att vilken präktig jävel, är det inte precis motsatsen hon predikat hittills? Att man gör så gott man kan o.s.v., att det är okej att köra mellanmjölksvarianten. Jo så kan det va. Men kanske kan det också vara så att det enklare livet har satt igång mina tankar och gett mig lite jävlaranamma. Jag tror att jag har ganska mycket mod och omtanke i kropp och själ just nu. Och kanske kan du tänka – vilken cool och modig en som i alla fall vågar ha ambitioner. Och givetvis kommer jag ta ett litet myrsteg i taget. Men ändå. Handling istället för bara snack. A la Brené.

Två ytterligare tankar som slår mig när jag skriver ner den långa listan på möjliga åtgärder:

• shit vad jobbigt att jag/vi/alla måste vara så medvetna om så mycket. Behöva göra “rätt” på så många områden. Återigen, hur ska man räcka till? Men just nu har jag känslan av att jag inte ska låta mig nedslås av detta.
• så himla dumt det är att vi ställt till det så mycket att vi nu måste rätta till saker. Det är ju tusen gånger tuffare att skala ner och ta bort än vad det var att speeda upp och addera.

Hur tänker du? Vilken av sakerna ovan tycker du att jag ska börja ta itu med? Ska du med på utmaningen? Vilken väljer du iså fall?

/Jenny

Jag har som mål att efter varje möte med en annan människa tänka på något jag fick med mig från vårt möte. Ibland lyckas jag med denna medvetna tankeövning, ibland inte. Två av mina möten senaste veckan har gjort mig uppmärksam på exakt vad trettiosju grader handlar om – att lyssna inåt och att sedan välja själv utifrån det. Men också hur himla svårt det är. I ett av mötena nämndes “den inre radion” och de orden följde med mig.

Såhär – det är asviktigt att försöka lyssna på sin inre radio. Vad sänder den ut, vad vill den säga mig? Men jag tänker att allra först måste man komma ihåg att SLÅ PÅ sin radio. Jag tror att många inte ens har hittat on-knappen eller ens letat efter den.

När man väl hittat on-knappen så tänker jag att det är banne mig inte lätt att höra den när det brusar så mycket runt en hela tiden. Jag kan själv känna att jag trots nån slags medvetenhet om att jag har den här radion inte särkskilt ofta lyckas höra den. För det är ju alltid minst tre andra kanaler igång samtidigt. Konstant “mamma mamma mamma”, telefonen plingar, hunden vill ut, TVn är på, ja men du fattar. Så jag undrar, hur 17 ska jag höra min egen radiokanal? Jag pallar inte att höja volymen hela tiden, för då höjs bara volymen på dom andra kanalerna också. Jag får tinnitus. Jag pallar kanske inte heller att alltid ha radion på, ibland vill man ju bara va.

Jag tänker att jag kanske ska prova att medvetet slå på min radio då och då, skaffa mig utrymme för att lyssna på den i alla fall vid vissa tillfällen under dygnet, veckan och året. Nynnar den på förnöjt eller surrar den ilsket och vill byta frekvens? Jag tror att om jag gör det här så kommer jag minska risken för att batterina tar slut helt, sladden dras ur eller att jag helt enkelt lyssnar på nån skitkass 80-talsdänga, eller ännu värre – reklam, när jag egentligen bara vill höra min egen spellista.

Hur går dina tankar kring detta? Lyssnar du på din inre radio eller brusar det för mycket runt dig?

/Jenny

Jag känner ofta stressen, pressen och hetsen. Hetsen att köpa eko-tvål (men nähä nu läste jag att inte ens ekotvål är ekotvål. Nån hård variant ska man visst skrubba sig och tvätta håret med), äta vegetariskt, inte äta socker, inte utsätta sig för kemikalier och andra konstigheter. Och så vidare och så vidare.

Detta stressar mig på riktigt och adderas på pressen att ha fint hem, trendig garderob, väluppfostade barn, problemfri relation, ny bil och bra jobb. Ibland funderar jag kring vad som är värst. Att bli helt knäckt och uppstressad av att tänka på och försöka leva upp till allt det där. Eller att tvätta sina händer med förkastlig tvål (av miljöhänseende? Med tanke på vår hud? Jag vet inte ens. Antagligen både och), äta en burgare då och då, trycka i sig en påse lördagsgotta. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. För att ta reda på hur man ska göra bäst för sin egen (, sina barns) och planetens skull krävs kunskap. Och att skaffa sig kunskap tar tid och kräver ansträngning.

Jag vet inte om jag orkar. Orkar du? Kanske vi måste försöka orka. Och då borde ju verkligen detta med yta och prestige komma långt ner på listan. Tänker jag. Eller?

/Jenny

Nu har en stor del av mitt tjänstlediga år gått. Innan jag startade året funderade på vad jag ville ha ut av det. Idag trillade en polett ner. Några av punkterna jag skrev ner inför tjänsledigheten har inte alls genererat de viktigaste utkomsterna. Och istället har andra saker, några som jag identifierat innan och några nya, blivit precis hur viktiga som helst.

Det som har blivit bäst och viktigast med mitt år är att jag:

• blivit kontaktperson åt en brukare som har Aspergers. Vi ses och lagar mat, går ut och äter, småpratar och rensar ut saker ur hans lägenhet.
• tagit mig iväg för att lämna blod igen.
• hinner träffa vänner. Att jag orkar och har närvaro nog att skicka iväg ett meddelande till personer jag bryr mig om.
• andas ända ner i magen och medvetet kan tänka på min andning och lyssna på min kropp.
• är mycket med min hund Elly. Vår relation är verkligen trettiosju grader och jag tänker ofta medvetna tankar kring hur mycket jag tycker om och värdesätter hennes närvaro i mitt liv.
• upplever naturen och årstidernas växlingar.
• konsumerar mindre och känner efter hur det känns.
• orkar med vardagens åtaganden, till exempel gillar jag numera att handla och laga vardagsmaten.

Så tack till mig själv för att jag gav mig det här året. Snacka om värdefullt. Hur tänker du kring vad som är viktigast i ditt liv? Är det sakerna som verkligen ÄR viktigast eller är det sånt du föreställer dig eller intalar dig är viktigast som får ta mest plats?

/Jenny

Jag är en vardagsjunkie av rang. Jag älskar vardagen. Mina sorger i bagaget har spätt på detta ytterligare. Om jag bara får ha min vardag är jag nöjd. Även om den här vardagen ibland är lite småtrist, har dagar av bråk och tjat, korv och makaroner och blöta galonisar. Det är ju i alla fall min vardag. Mitt hus, mina människor och mitt liv där vi just nu har varandra och är friska. Alltså det enda som räknas. Egentligen.

Idag vill jag ge er några ord på temat från världens bästa Kristian Gidlund och bloggen “I kroppen min”. Kristian gick bort 2013. Cancern tog honom också.  Så, här kommer raderna som jag bär med mig, alltid:

“Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.”
Citatet är taget ur det vansinningt sorgliga inlägget “Vad jag skulle” 

Jag hade lagt upp Kristians ord på min egen facebooksida för ett par år sedan och ihop med det skrivit:  “Och jag tänker att jag ska fortsätta göra det jag redan är väldigt bra på – njuta av den alldeles vanliga vardagens lunk och små underbara stunder av lycka. Som idag, en lång promenad, en naken unge som badar vattenslang, en sambo som susar iväg på sin nya cykel, en surdegsmacka på min alldeles egen altan.”

Jag tänker att det blir lättare att njuta av sin vardag om man har lyckats designa den så att man i grunden trivs med den. Först då kan känslan av nöjdhet infinna sig. Tycker du om din vardag? Har du vett att uppskatta den och njuta av den?! Har du tid att göra det?!

/Jenny