År: 2017

Det här med att lyckas vara glad över det man har och inte vara ledsen över det man inte har är svårt. Att känna lycka över det man har åstadkommit och inte misslyckande över det man inte ännu har gjort är också klurigt. Att välja det. Hur lätt är det egentligen? 

Jag har i detta nu ett mycket konkret och möjligen banalt exempel. Det är så att vi har ägnat mycket tid under ett år att bygga ett fint garage bredvid vårt lilla hus. Så nu står där ett urtjusigt sådant. Och bredvid står huset. Som ser ut som skrutt i jämförelse med garaget. Och med en framsida och uppfart som ser än värre ut. Och jag kan på riktigt ofta känna mig knäckt för att inte helheten är snygg. Jag tänker också tanken – undrar vad andra tycker? Banne mig att jag inte kan tänka – tänk vad härligt för alla som går förbi att de kan se att vi har ett skitsnyggt garage. Blä. Istället kommer en känsla av stress och press. Jag tänker på pengar och tid som måste läggas på det arbete som är kvar. Innan allt är snyggt. Innan helheten är snygg.

En reflektion blir också att vi människor verkar ha en förmåga att oroa oss mer innan än vad vi sedan glädjs när projektet är i mål. Man kan ju fundera på om det är ett resultat av vårt samhälle eller om det finns i oss som nån slags överlevnadsgrej. Att alltid gå vidare, göra bättre, gå på nästa grej.

Varför är det så att jag tänker så mycket på vad andra ska tycka? Så mycket att det påverkar vad jag själv tycker. Varför kan jag inte bara tänka att huset och tomten uppfyller kraven för funktion alldeles utmärkt och att utseende borde vara sekundärt? Varför har vi i detta land i denna tid så orimliga krav på hur ett hem ska se ut och att det är så viktigt hur det presenteras för andra?

/Jenny

Syftet är lite oklart med detta inlägg. Jag tänker dock att det finns en poäng i sig att vi som upphovskvinnor för Trettiosju grader och den här bloggen har modet att bjussa på det icke perfekta. 

Jag tänker också att det blir lite av en uppföljning på inlägget om att välja det rätta framför det som är roligt snabbt och enkelt. Jag vill helt sonika bjuda på en lista över saker som jag just i detta nu tycker att jag gör bra respektive mindre bra.

Topp tre över bra saker jag gör just nu:
1. Promenader (bästa terapin)
2. Morgonyoga (skedde imorse för första gången på flera månader)
3. Sopsortering (blivit bättre på detta, gäller främst mjukplast som numera återvinns och inte hamnar i brännbart)

Topp tre över mindre bra saker jag gör just nu:
1. Halvfabrikat (krögarpytten, korven och fiskpinnarna står tyvärr som spön i backen)
2. Toblerone (äter för många. F-n att vi vann 54 stycken på chokladhjulet för ett par veckor sen. Och betalade rätt mycket för ATT vinna. Heja smartskallar.)
3. Slingrar mig för att slippa leka med kidsen (vill helt enkelt sköta mitt och vill att de ska sköta sitt)

Vad gör du bra och mindre bra just nu?

/Jenny

Idag kretsar mina tankar kring fenomenet att hjälpas åt och äga saker tillsammans. Utanför den egna enheten så att säga, d.v.s utanför det egna hemmet eller möjligen den egna närmaste släkten. Detta görs ju i princip inte alls i vårt land i vår tid. Det tycker jag är ganska dumt.

Varför ska varje familj äga en båt eller husvagn (eller för den delen en studsmatta eller en pool) till exempel? Som man utnyttjar några dagar (eller delar av dagar) om året. Borde man inte kunna lösa sånt på nåt liknande sätt som en bilpool? Jag tänker dock att det verkar vara viktigt för människor att äga saker själva. Man vill inte ha krånglet, man vill väl ha ansvaret över prylen antar jag och man är på något sätt rädd för att samarbeta med någon annan kring det här ansvaret. Man vill antagligen också ha statusen av att äga prylen, även om detta kanske inte ens är nåt man medvetet tänker på.

Jag tänker också, varför kan vi inte hjälpa varandra mer att lösa våra livspussel tillsammans? Till exempel så har vi noll tillgång till vardagshjälp med barnen. Vi behöver hjälp med barnpassning. Tänk om vi kunde hyra en mormor. Och istället kanske vi kan klippa en gräsmatta, gå med någons hund eller handla åt någon när vi ändå ska till affären. Varför gör vi inte mer av såna saker? Jag tänker att vi känns så oroliga över att söka kontakt utanför de fyra egna väggarna, rädda att be om hjälp, till och med nervösa för att erbjuda hjälp. Det är ju hur knäppt som helst.

Jag provar i liten dos just nu. Vi har ytterst lite men ändå kontakt med ett fint pensionärspar i kvarteret. Jag klev in på deras gård en dag för ett ‘hej’ och hon yppade försiktigt att hon legat sömnlös med tankar på vem som ska vattna deras blommor och odlingar när de åker bort ett par veckor. Det kan jag göra, svarade jag. Hon tappade typ hakan. Så det gör jag nu. Vattnar. Och utbyter små tips om odling. Jag passade också på att be dem om hjälp med vår hund när vi var borta en hel dag förra helgen. Gick ju finfint. Man blir glad över att bli ombedd att hjälpa. Man blir glad över att få hjälp. Man känner sig inte så isolerad på sin ö i det stora svenssonhavet med alla sina små öar. Man kan ro över till varann ibland. Titta till varann. Umgås lite och hjälpas åt.

Jag tänker att det här fenomenet att klara allt själv inom de fyra väggarna också hänger ihop med bristen på marginaler, bristen på tid. Vilket blir lite av en paradox. För som det är nu räcker vi inte till för att sträcka ut en hand. Vi har fullt sjå att handla vår egen mat och ta hand om våra egna prylar. När det egentligen borde frigöra tid (och pengar) att hjälpas åt och att äga saker tillsammans. Att man blir mer social och kommer närmre varann blir en fin bonus.

Vad tänker du kring det här? Är det något du också har funderat på?

/Jenny

Såhär är det. Jag har inga föräldrar. De dog båda i cancer för knappt fyra år sedan med mindre än fyra månaders mellanrum och när jag precis fött vår yngsta dotter. Jag har inga planer på att ventilera detta särskilt mycket i den här bloggen. Men jag vill ta upp det av två anledningar:

1. Jag vill att ni ska veta bara helt sonika, för kanske kan detta faktum förklara mina livsval. Eller nåt.

2. Förlusten av mina föräldrar har inneburit att jag och min syster fullkomligen har dränkts av en flod av prylar. Det är detta jag vill prata om i det här inlägget. Prylarna. Prylarna jag inte bad om eller ville ha.

Mina föräldrar var samlare. Kan man minst sagt säga. Anledningarna till detta samlande kan nog bli ett inlägg för sig. Efter dem lämnades en stor gård med över tio hus på tomten. Alla dessa fyllda till bredden. De ägde dessutom en gammal antik bil, en skoter, en fyrhjuling, en släpvagn, några mopeder, ja you name it. Just det, sen var det ett helt idrottsmuseum på gården. En konstateljé och en stor snickarbod. Och som pricken över i:t en sommarstuga med flera hus på den tomten. I den sommarstugan var vi i helgen, jag och min syster. Tillbaka i känslan som vi varit i så j-la många gånger under dessa fyra år. Pryl efter pryl ska passera våra händer, beslut ska fattas, saker ska slängas, delas upp, ställas undan. Turer till återvinningen. Turer till biståndsgruppen. Tradera. Facebookgrupper för köp och sälj. 17 gräddkannor, 8 uppsättningar bestick, 7 (!) sopskyfflar, osv osv. Jag undrar hur många prylar som vi gått igenom under den här processen? Jag vågar inte ens gissa.

Så, vad gör detta med mig, med oss? Jag får tala för mig själv. Jag kan fysiskt känna hur vansinnigt mycket energi som förbrukas av att processa alla dessa döda ting. Döda ting visserligen laddade med minnen, glada och sorgliga. Det hjälper mig inte ett dugg i min förlust av mina föräldrar. Minnena har jag ju ändå, några saker behövs inte. Jag blir arg. För under dessa fyra år har ju min och min systers familj inte kunnat umgås på ett normalt sätt. Ständigt är denna process och flåsar oss i nacken. För vi vill ju igenom. Ut på andra sidan.

Jag försöker tänka att jag måste dra lärdomar till mitt eget liv. Vad annat kan jag göra med det här eländet i bagaget? Dessa lärdomar får formuleras ungefär såhär:

• Livet kan ta slut när man minst anar det, så omge dig inte med onödigt mycket prylar som någon annan måste ta reda på.
• Använd livet till annat än prylhantering.
• Sorgen blir inte lättare för att du har en persons ägodelar kvar. Om ägodelarna är för många blir det snarare tvärt om.

/Jenny (som precis byggt 80 kvadratmeter stort garage. Man får passa sig noga.)

En sak jag tänker mycket på som förälder är detta med barnen och prylarna. Hur mycket ska barnen göras medvetna om att man får tid istället för prylar av sina föräldrar om föräldrarna väljer att gå ner i arbetstid och/eller på karriärsstegen och därmed i inkomst? 

Hur förklarar man för sina barn att de inte kan få allt som de fått förut eller att de inte ska jämföra sig med kompisar vad gäller tillgång på prylar och i viss mån också lyxigare aktiviteter. Kan barn ta in budskapet om att tid är viktigare än pengar och prylar? Jag tror det. Men det är svårt. Jag faller dit lite för ofta. Handlar prylar fast jag inte vill. Tänker att “de måste väl få för det får alla andra”. Men jag vill ju varken ha prylarna eller lägga ut pengarna. Men man ser ju glittret i deras ögon. I typ fem minuter. Sen är det nåt nytt som gäller. Dom blir liksom aldrig nöjda med prylar. Det räcker aldrig. Det tycker jag är så himla läskigt och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Barnen lär sig tidigt att det är härligt att köpa. Och om mamma inte köper så är mamma dum. Blä vad jag kräks på det där. Men som sagt, jag tror banne mig att rätt små barn kan ta in budskap om att tid är värdefullt. Jag tror det är nyttigt att lära sig att man inte kan få allt och att prylar gör avtryck på vår miljö. Jag tänker att det mest handlar om mig och oss som föräldrar. Vi måste bestämma oss och sen leva som vi lär. Icke lätt. Men jag ska försöka skärpa till mig ytterligare. Och kommunicera tydligt varför med mina kids. 

Vad tänker du kring det här? Ska man låta barnen göra avkall på saker om man väljer att gå ner i inkomst eller ska man försöka upprätthålla deras standard? Har du nån erfarenhet som du vill dela med dig av, hur förklarar du för och hanterar detta med dina barn?

/Jenny

Jag tänker appropå det förra inlägget att en liten del av svaret på frågan skulle kunna vara att arbetslivet och samhällets institutioner lär oss att de är de allvarsamma delarna av livet. Och ofta jämställs allvarsam med viktig. Därmed låter vi dessa sfärer styra riktningen för våra liv.

Privatlivet lämnas till att bli en mindre viktig del av livet och visst finns skojet och leken här, men tyvärr spiller också allvaret över allt för mycket på privatlivet. Vi ska va duktiga överallt. Vi ska veta så mycket och göra så mycket rätt. Livet ska tas på största allvar. Eller? Jag hatar att komma försent, jag vill ha få VG på tentan, jag vill säga rätt saker och ser Agenda på söndagar. Jag tänker att:

• Vi behöver mer av icke allvarsam tid i livet
• Det icke allvarsamma är snarare viktigt än oviktigt för att:
  • Det gör livet härligare att leva. Och måste inte det va själva poängen med alltihop?! Livet ska väl vara kul?
  • Det gör så att vi vågar prova nytt, vågar misslyckas, vågar prova olika sätt att leva och vara. Om allt inte är på blodigt allvar så känns det mycket lättare. Och man får ändra sig.
  • Det gör så att vi klarar av det allvarsamma, som såklart också behövs och är en viktig del av livet. ‘Skratta åt eländet’ är ju en gammal klysha som faktiskt funkar. Det här har jag och syrran provat i de mest eländiga stunder.

Nä fram för det som är kul i livet. Mindre skitnödighet, höga hästar, piedestaler och allt vad det heter. Och mer lek och glädje. Jag övar på det här genom att kasta ut mina tankar i den här bloggen, hoppa studsmatta med mina barn och ta några danssteg när jag får en bra låt i lurarna på hundpromenaden. Jag lyssnar på Pappapodden och Skäringer & Mannheimer och skrattar så jag nästan kissar på mig.

Vad säger du, hur mycket av din tid är lustfylld och skoj och hur stor del är allvarsam?

/Jenny

Jag tycker att det är märkligt att vi anpassar privatlivet så mycket efter jobbet. Hur kan det komma sig att det är så? För mig känns det självklart att mitt privatliv och dess relationer är det som ska sätta spelreglerna för mitt liv. Inte tvärt om.

På det här temat hittar jag fakta i boken ‘Det moderna föräldraskapet’. Där beskrivs att ett genomgående drag i det moderna samhället är segregeringen mellan olika vardagliga aktiviteter, sfärer och sammanhang. Boken beskriver att det inte sker ett jämnt och ömsesidigt utbyte mellan dessa olika sfärer. De rationella mål och ideal som styr samhällets instititioner, arbetslivet och byråkratierna kommer att dominera. De blir lätt en del av vårt privatliv, medan den i privatlivet rådande kunskapen och idealen med fokus på relationerna, känslan och ömsesidigheten har betydligt svårare att få utrymme utanför familjen och privatsfären.* Det här tänker jag är applicerbart för alla som har ett arbete och ett privaliv. Man behöver alltså inte ha en partner eller en familj för att den här obalansen ska uppstå.

Är inte detta mycket märkligt? Borde det inte kunna vara tvärt om eller åtminstone ett jämt flöde, en känsla av trettiosju grader, mellan privatlivet och t.ex. arbetslivet år 2017? Hur har det kommit att bli såhär undrar jag? Frågan kan verka naiv och jag kan säkert redogöra för svaret som nog kan bli ett eget inlägg (och bidra gärna med dina tankar) men jag tänker ändå ställa den. Frågan alltså. Jag tänker icke acceptera att det är som det är.

Varför ger vi inte vårt privatliv ett större värde och liksom står upp för det? Borde inte helheten bli bättre ur många aspekter t.ex. tillfredsställelsen för individen, effektiviteten på jobbet och flowet i hela samhället på nåt sätt, om vi fick vara mer sanna genomgående i alla våra sfärer?

/Jenny

*Källa: Det moderna föräldraskapet. En studie av familj och kön i förändring, Bäck-Wiklund och Bergsten, Natur och kultur, utgiven som e-bok 2010.