År: 2017

Minimalisten i mig tog semester över sommaren. Loppisräven kom fram. Ungarna och jag har besökt bakluckeloppisar, små gårdsloppisar, Erikshjälpen. Så, hur ska jag resonera kring det hela?

Hem kommer vi med nya prylar. Blä. För på loppis SKA man handla, det har barnen lärt sig snabbt. Man går inte bara och kollar utan nåt får man. Så är det bara. Visserligen ibland nåt vettigt som kläder eller en kylväska som faktiskt behövs. Lika ofta kommer vi dock dragandes med nåt onödigt. En mjukis-Blixten-McQueen. Iskuber formade som små frukter. Hello Kitty-ritblock. Ett till glasfat. Pengar har vandrat ut ur plånboken. Prylar trycks ner i redan fulla lådor. Men vi hade ju kul! Det var vårt nöje. Vi fick prata med snälla tanter och glada barn. Vi fick rota bland prylar och prova knasiga kläder. Och det var faktiskt begagnade saker. Pryttlar som redan kommit till denna värld, förpestat denna värld. Men en tia för ett mjukisdjur är ändå bättre än 99 spänn för minsta pyttiga gosedjuret på Toys’r’us. Eller?

Nä jag kan inte bestämma mig. Och jag tänker säga skit samma till det i sann trettiosjugradersanda. Jag får va inkonsekvent. Jag behöver inte köra en linje jämt och ständigt. Idag har jag ju rensat min garderob. Och är inte ett dugg shoppingsugen. Yin och yang. Eller nåt.

Hur resonerar ni kring återbruksshoppandet, är det alltid okej? Eller kanske aldrig okej? Kan man överhuvudtaget ha ett planerat loppisshoppande eller måste det bli dessa onödiga spontanköp?

/Jenny

Sommaren börjar närma sig sitt slut. Jag försöker mig på en stunds reflektion. Vilka var egentligen sommarens bästa stunder?

I vanlig ordning vill vi ge våra barn och vår familj så mycket. Vi klämde in både Astrid Lindgrens värld och Kolmården under en veckas roadtrip. Men nu när jag tänker på veckan så här i efterhand, var det karusellåkningen och teaterföreställningarna som gett mig de bästa minnerna? Nä såklart inte, då var ju tempot så högt så inte hann jag tänka att “åh nu har vi det fint och bra”. Nä de bästa mest närvarande stunderna, faktiskt för hela familjen tror jag, var ett parti yatzy på sommarens regnigaste dag eller när vi åt pizza ur kartong och drack rödvin eller läsk ur plastmugg på klipporna.

Såklart. Hade man ju kunnat fatta. Ändå är det som att det inte riktigt räknas, inte riktigt blir nån semester utan att göra nåt “ordentligt”. Just nu känner jag mig sugen på en veckans stughyrande nästa år. Kanske västkusten. Krabbfiske och klippor och bad. Bara vara. Men vi får väl se. Hipselivips så står jag väl där och pröjsar hundra spänn för en bricka på chokladhjulet i hopp om att ge mina barn den bästa sommaren med femtio kexchoklad.

Och en parentes med humor. Fyraåringens bästa minne från sommaren var när hon fick träffa Scandics otroligt B-iga maskot Sigge på ett luggslitet hotell i Västerås. Sigge som fick hålla i sitt huvud för att inte tappa det och som till detta huvud bar träningstajts och märklig mjukiströja. Föräldrarna fick bita sig i läppen för att inte vika sig dubbla i skrattattacker. Detta var alltså vad hon valde att berätta om för grannarna när vi kom hem. Inte besöken i nöjesparkerna som vi betalat så j-la mycket för. Humor var ordet.

Vilka är dina bästa stunder den här sommaren?

/Jenny

Jag gillar människor som inte är så noga. Vid första anblick kan dessa verka dåliga genom sitt slarv och sin inkonsekvens. Men skenet bedrar har jag kommit på. De är nämligen dessa människor som är trettiosju grader och ofta fostrar de också trettiosjugradersungar. Karaktärisktiskt för dessa personer är att de i sitt föräldraskap:

• inte är noga med handtvätt på sina kids
• inte gör nån big deal av om barnen äter ordentligt vid de uppstyrda måltiderna
• inte bryr sig så hårt om det råkar fikas ett par, tre eller fyra gånger mellan målen
• inte borstar håret på sina kids dagligdags
• inte duschar sina kids så ofta som kanske normen kräver
• inte bryr sig nämnvärt om vad kidsen har på sig
• inte har stenhårda sovtider
• i allmänhet inte är särskilt konsekventa och de oroar sig inte över detta

Jaha, kan man tänka, vilka slarviga lortgrisar dessa människor verkar vara. Och hur ska dessa barn bli som vuxna, kan man oja sig över. Eller så kan man tänka – dessa människor är nog väldigt trygga med sig själva. De bryr sig inte vad andra tänker och de låter barnen vara barn. För min erfaranhet säger i alla fall att barn gillar inte att tvätta sig, äta på beställning och bli tillsagda vad de ska ha på sig (och enligt mina observationer är de varken särskilt sjuka, undernärda eller oartiga).

Dessa människor gör inte så stor grej av enskilda misslyckanden. De väljer fajter, eller rättare sagt, de väljer bort väldigt många av fajterna. De här personerna avdramatiserar också många situationer, känner sig nöjda över att åstadkomma det lilla, allt måste inte vara tipptopp. Jag tänker att deras barn nog kan vara lite av rebeller, men de får vara det, och det vinner dom på i längden.

Hur är jag själv då i mitt föräldraskap? Är jag så cool som de föräldrar jag beskriver ovan? Jag gissar att jag pendlar i mitt föräldraskap (som kanske de flesta gör?). Vissa dagar är jag avslappnad och låter kidsen köra sitt race. Andra dagar tänker jag att “nä det måste sättas gränser. Barn ska va rena. De kan inte gå på stan i illgröna foppisar, leopardtajts och neonrosa tröja med fransar på. De måste äta ordentligt vid lunchen och middagen. Banne mig.”

Men jag (kanske tvärtemot de flesta) strävar mot att våga vara en mer avslappnad vuxen. Kämpar rätt hårt med det faktiskt, att få bort fröken präktig pekpinne ur skallen. Kämpar för att inte bry mig om vad omgivningen säger om mitt föräldraskap. För jag tänker att dessa föräldrar som jag beskriver ovan är supercoola och väldigt fina och bra vuxna. Och det är en sån jag vill va.

Vad säger du om min spaning, håller du med eller tycker du jag har spårat ur helt här?

/Jenny

När det gäller konsumtion så tänker jag att alltihopa hänger på inställningen. Det handlar ju om att helt tvätta bort tänket om att “jag borde unna mig”.

Det handlar om att programmera om hjärnan kan man säga. Om att göra sig själv helt säker på att man har ett fantastiskt och priviligerat liv trots att man inte gör dyra resor, äter ute allt för ofta, köper dyra kläder och dyra saker, kanske t o m dyr mat och extra lyx på Ica. Detta är något jag försöker öva på. Jag är verkligen en sådan som har gillat att unna mig, kanske inte så mycket prylar som upplevelser och mat. Det har jag liksom tyckt att jag har varit värd och att det inte känns så kommersiellt som prylar. Men även hetsen efter lyxiga upplevelser och saluhallsmat kan bidra till nån slags illusion att livet måste vara så för att vara bra. Gärna i sann instagramanda där plocktallrikar och spaupplevelser ska förevigas och visas upp.

Men jag är i början på nån slags omprogrammering. Och jag gillar det. Det känns så härligt att börja komma till dom här insikterna. Det är skönt och befriande. Livet är så himla bra precis som det är. Jag behöver inte stressa och oroa mig för att tanken att “jag borde ha unnat mig” ska komma.

/Jenny

Jag blev påmind om en sak vid ett möte med en klok släkting. En sak som jag inte är helt säker på om den framkommit tydligt i våra budskap hittills här på bloggen. Det är det faktum att det ju faktiskt inte behöver vara jobbet som gör livet maxat. Det kan vara jobbet men det behöver inte vara det.

Jag tänker att jag nog skrivit ganska tydligt om att jag tycker att heltid är mycket att jobba. Och att jag tycker att många t o m verkar lägga ribban långt över 40 timmar i veckan och att det känns orimligt. Men jag vill med det här inlägget säga att jag fattar att vissa vill jobba mycket (vad som är mycket är ju högst individuellt) och att det inte alls behöver bli en stress, press och maxning av livet för dem. Jag måste förstå det och jag tror att jag gör det.

Vad min kloka släkting sa var att själva jobbandet i sig inte utgör en stressande faktor för henne. I deras familj ska båda föräldrarna jobba heltid när barnet snart börjar förskolan. För henne är det snarare allt det andra som gör livet maxat och det är något hon motsätter sig. Det är träningen, hemmets projekt, barnens intressen, de förväntade egna instressena, resorna, upplevelserna osv osv. Och där har hon verkligen en poäng. Det största problemet i vårt land i vår tid är att allt är så maxat. Det är adderandet av allt som gör det galet. Och där väljer min kusins familj jobbandet och väljer bort att maxa på andra områden. Själv strävar jag ju mot att dra ner på tempot överlag. Men huvudpoängen måste väl ändå bli att var och en gör som de vill och varje försök att hitta sitt eget sätt att lugna ner livet till förmån för att hinna leva det ordentligt och med närvaro ska premieras.

Vad säger du, håller du med om att det mesta är för maxat? Hur tänker du när du gör dina val? Vad får ta mycket tid och energi och vad väljs bort?

/Jenny

Hej, det var ett tag sen! Vi loggade visst ut. En stund. Sommaren och livet kom emellan. Och jag har brottats lite med det hela. Borde jag va stressad för att inte hålla bloggtempot uppe? Men nej, såklart kan inte vår blogg va en sån blogg.

Något av det vi vill förmedla är ju att det är bra att logga ut, försvinna bort från den här världen och kliva in i den riktiga, vara i den riktiga, så mycket som möjligt. Så med det sagt och tänkt så känner vi oss bara stolta över att vi lyckades logga ut bara sådär. Vi får se hur det blir med bloggeriet över sommaren, vi tar det som det kommer.

Och så en liten sommarreflektion. Om sommarkroppen. Hur lätt är det att ha ett trettiosjugradigt förhållande till den? Det är ju så vansinnigt lätt att känna att den är för blek, vissa delar för stora, andra för små. Gropar här och hår där. För hängigt här och för knasigt där. Och denna sommarkropp ska visas bland andra. Jag tänker att detta med kroppshetsen väl ändå inte var en lika stor grej för några årtionden sen. Jag tror nog att min mamma när hon var i min ålder var nöjd med en kropp som fungerade, som tog henne genom dagarna och genom livets händelser på ett bra sätt. Sen tänkte hon nog inte mer på det.

Som vanligt inte lätt, men jag ska försöka göra detsamma. Så hej sommarkroppen, jag får va glad att jag har dig och att du tar mig framåt på cykeln ner till lilla badplatsen vid ån så jag kan bada med min familj. Du får se ut som du gör. För jag tänker njuta av grillat och vin, varvat med en promenad då och då. Jag tänker va tacksam för att du är frisk idag och jag tänker göra mitt bästa för att visa för mina barn att min kropp duger som den är. För den fungerar som den ska. Och den får vara med där i blandingen av kroppar som syns på stranden och i vattnet.

Hur tänker du kring kroppen? Är det viktigaste att den är frisk? Måste den vara vältränad, brun och slät för att få va med på stranden?

/Jenny

Båda halvorna av Trettiosju grader äger för mycket. Vissa saker har vi frivilligt införskaffat eller fört in i våra liv, andra har vi fått mer ofrivilligt som t.ex. ärvda sommarstugor. Vi reflekterar ofta över detta med vad ägandet gör med en. Hur det dåliga samvetet och den ständiga otillräckligheten liksom pickar på en, som en hackspett. Och till slut urholkar det en.

Det är så lätt att tro att ägandet av många saker kan läggas ihop till ett härligt liv där man får mycket av allt. Men det som skulle va lyxigt och bra blir inte det. Ho ho i ihåliga trädet. Det blev visst tvärt om i den så kallade verkligheten. Man räcker inte till och lyckas inte njuta av nåt. Man klipper lite gräs här, hetsar hem igen med gnälliga medpassagerare i bilen för att dra några penseldrag på det egna huset för att sedan ta itu med räkningarna och försöka hinna ringa bilverkstan innan den stänger för dagen. Och just ja, mjölk skulle handlas och naglar borde klippas. Altaner borde oljas in och sängar bäddas rent. För en familj i vår generation känns det fullt tillräckligt att äga ett boende och ta hand om det med allt vad det innebär.

Som Farbror Fri skrev nyligen “I ett överflödssamhälle är det förmågan att välja bort som leder till välmående”. Vi tror att det här är nyckeln till väldigt mycket. Men det är så svårt. Vi är inte programmerade till att välja bort. Inget i vårt samhälle lär oss det eller ber oss om det. Vi måste verkligen aktivt kämpa för att välja bort. Vi skulle önska att vi kunde se bortväljandet som något lyxigt, som en ynnest. Inte som att livet blir torftigare för att vi väljer bort. Vi jobbar hitåt.

För visst har vi kommit till insikter om att vi vill och borde välja bort. Men vad vi också har insett är vilken kraft som krävs för att gå från ord till handling, för att verkligen välja bort och göra sig av med. Det är väldigt svårt att hitta tid och utrymme för att faktiskt genomföra detta. Man ska orka fatta besluten (tillsammans med en partner), man ska rent praktiskt göra sig av med ibland ganska stora ägodelar (som dessutom kanske måste lagas först). Och hur ska man veta säkert vilka saker/hus o.s.v. som tillför ett värde stort nog för att behållas? Paradoxen blir nästan komisk. Sicket i-landsproblem. Stackars svenssonfamiljen har för många hus och bilar och andra diverse fordon, verktyg och prylar. Så dom mår dåligt. Men har inte tid eller ork att göra sig av med dom.

Det här känns ju dessutom högaktuellt i semestertider. Det är ju då mycket sånt här förväntas fixas och så sliter vi ihjäl oss istället för att vila. Otillräckligheten står som spön i backen. Hur går dina tankar kring det hela?

/Malin och Jenny

Jag har en relation som är mer trettiosjugradig än någon annan. Det är den med min hund. Det här året som tjänstledig och hemifrånpluggande har fått mig att tänka på det ordentligt.

Jag har varit tillsammans med henne i princip varje dag och hela dagarna. Bara vi två. Jag har pluggat och hon har funnits. Vi har promenerat på lunchen. Jag har haft tid att se henne, stryka hennes päls då och då. Se henne ligga på altanen eller ute på gården och njuta av friheten. Känna hennes närvaro. Och insett att den är helt magisk och så självklar. Jag får vara som jag är. Tänk vad skönt det är att vara med någon som inte bryr sig om vad jag har på mig, hur mycket jag tjänar, vad jag presterar, vilken titel jag har, om kuddarna är puffade i soffan eller om golvet är fritt från dammråttor.

Vi behöver inte prata. Vi kommunicerar ofta ljudlöst. Hon är där jag är. Och som jag uppskattar det. Ibland svindlar tanken förbi om ett liv utan henne. Då förstår jag hur betydelsefull hennes närvaro är. Jag har också insett att tid tillsammans är receptet för en bra relation. Enkelt som så. Minutrarna, timmarna och dagarna tillsammans för oss närmre varandra. Gör oss till varandras varelser. Och jag tror detta går att applicera på relationer mellan människor. Vi behöver få vara tillsammans med de vi vill stå nära. Bara bara vara.

Kontrasterna med det tidigare jobblivet gjorde att jag insåg hur det trettiosjugradiga livet med min hund kändes. Jag kunde känna det när jag nu kunde förstå att det inte varit trettiosjugradigt innan, i jobblivet. Helt plötsligt var hundägandet inte en stor del dåligt samvete. För att inte hinna med henne. För att lämna henne ensam. Helt plötsligt var det vi. Är det vi. Och som jag älskar det och henne. Världens bästa Elly.

Har du en trettiosjugradig relation med ett djur? Nog tusan är det mycket lättare att ha det än med människor? Och vad kan vi lära oss av det tro?

/Jenny

Vi märker att vi båda är på väg in i sommarlivet. Vilket kanske innebär något lägre tempo här inne på bloggen. Det får va okej. Vi får leva som vi lär. Appropå sommar, så tänkte jag göra en liten sommarreflektion. Jag älskar nämligen livet på en filt. Och tänker att detta fenomen talar till mig även på ett större plan.

Såhär. Jag har tänkt på hur tillfreds jag är när vi spenderar en dag på nån slags utflykt som innebär en dag på en filt. Vi får med oss det vi behöver. Det nödvändigaste och kanske lite till. Som ger oss en liten guldkant. En härlig matsäck. Badkläder. Kanske pennor och målarböcker. En kortlek. En filt till att svepa över oss. En kudde. Ett gosedjur. Jag älskar känslan av att vi kan bära med oss allt vi behöver. Vi klarar oss. Vårt kungarike är vår filt. Vi gör små utstickare, ner i vattnet, ut i lekparken, sen samlas vi igen på filten. Tar nåt att äta. Pratar lite.

Jag tänker att det här säger nåt om livet i stort. Det är såhär vi mår bra av att ha det. Rimligt med grejer. Närvaro. Tid tillsammans. Nära naturen. Och barnen bekräftar ofta att det är såna här aktiviteter som är det allra bästa med sommarlovet.

Hur ser din sommar ut? Spenderas den på en filt eller flänger du runt?

/Jenny

Min egen konsumtionsresa faschinerar mig på många sätt. Och jag är ju mitt i nån slags process så säkert finns massa insikter bakom krönet och väntar på mig. Hittills har min resa sett ut ungefär såhär:

• Livet har rullat på, jag har aldrig brytt mig nämnvärt om ekonomin eller miljöpåverkan. Jag har nog aldrig sett mig som en storshoppare men har heller typ aldrig lyckats spara en krona.
• När mina föräldrar dog följde en fas av “passa på att leva för man vet aldrig när man dör”. Detta levnadssätt innebar att jag “unnade mig” och detta i sin tur innebar en hel del shopping av varor och tjänster. T.ex. började naglar göras varje månad, champagne dracks ganska flitigt, köksmaskiner och inredningsprylar inhandlades. O.s.v. O.s.v.
• Den senaste svängen på resan är den jag är inne på nu. Och jag kan inte riktigt fatta den där förra svängen, men jag vill heller inte på nåt sätt ha den ogjord. Det fanns säkert nån mening med den också. Men jag känner nu så tydligt hur skönt det är att inte lägga tid, energi och pengar på konsumtion. Det var ju bara drygt att passa nageltiden, naglarna blev dessutom rätt skabbiga innan nästa besök (kanske p.g.a. mitt egentliga ointresse för att sköta om dem), det tog ju bara massa tid att surfa på inredning, känna pressen över att jag borde handla dessa prylar och kläder för att slutligen ta mig till lysrörsljuset i galleriorna och slå till (eller bara få vånda och åka hem igen eller komma hem med fel pryl som jag aldrig orkade lämna tillbaka). Jag fattar nu att man kan unna sig på massa andra sätt än genom att pengarna ska rulla. Att unna sig tid är bättre än vilka prylar som helst och att att ge sig själv tid är ju verkligen att “passa på att leva innan man dör”. Och jag fattar att jag måste välja. Jag kan inte både få massa tid och massa prylar. Den ekvationen går inte ihop. Och det gör ingenting alls.
• Jag tror inte jag gjort den sista svängen än, men jag hoppas att den fortsätter åt samma håll som jag är på väg nu. För jag åker dit alldeles för ofta vad gäller prylar och upplevelser åt barnen. Jag vill bli bättre på det. Men jag försöker att inte vara för hård mot mig själv här. Ett steg i taget.

Nåt man också kan fundera på är vad som är mitt trettiosjugradersläge här. När jag reflekterar kring min konsumtionsresa så tror jag att den till största del har varit kring trettiosju grader för mig hela tiden, fast kanske lite febrig och lite iskall i perioder. Jag har gjort det som har känts bäst för stunden och det är ju verkligen en resa som mer och mer landar på trettiosjugradersstrecket med erfarenheter och mognad. Det som jag också kommer fram till är att det känns mer och mer trettiosju grader ju mer medvetna mina tankar, val och beslut är.

Det jag kan identifiera som INTE känts som trettiosju grader för mig förut men som är så himla skönt nu är att jag inte längre behöver intala mig själv att jag är intresserad av kläder och inredning. För jag ÄR inte det. Har jag kommit på. Alltså, jag vill inte ha ett fult hem eller va gräsligt klädd. Men. Jag vill heller inte lägga massa energi på dessa. För jag är inte så intresserad som jag länge trodde. Jag har bara inte läst av motståndet jag alltid känt när jag skulle försöka hitta nån slags stil på mig själv och mitt hem. Normen där är så stark, man förväntas bara lägga tid, kraft och pengar på det. Nu har jag bestämt mig att det är okej för min del att inte lägga så mycket energi på dessa två områden. Och det är skööönt. Alla kan ju inte va intresserade av allt.

Hur ser du på min konsumtionsresa? Var är du på din färd?

/Jenny