År: 2017

Tankarna om prylarna dröjde sig kvar efter inlägget om konsten att bara vara. Tankarna studsade också mot Nina på instagram. Nina som också hade tänkt mycket kring det där och skrev ett mycket klokt inlägg om den stora rensningstrenden på sin blogg.

De tankar som fortsatte snurra i min skalle efter att jag skrev det förra inlägget handlade om vad som faktiskt borde vara det sanna enkla och lyckliga livet. Det borde inte vara att ha det minst prylfattiga hemmet. Visst jag vet, det finns otaliga böcker o s v på ämnet, att man mår bättre av att äga mindre och av att omge sig med färre saker. Jag fattar det. Och jag har ägnat ett par av höstlovets dagar åt att rensa ut. Och har mått bra av det.

Men jag tänker ändå att själva trixet, life hacket, måste vara att försöka lyckas acceptera livet med livets stök och bök inkluderat. I alla fall en rimlig mängd av det. Att det är då man når känslan av ett lyckligt liv. Att det är då man upplever att livet är enkelt och fritt. För de allra allra flesta är inte livet en lång rensningsprocess mot ett prylfattigt liv. För de allra flesta är det jävligt svårt att nå dit. Småbarn, allmän opedantiskhet, mänsklighet, ofullkomlighet, ineffektivitet, köpsug, trötthet – ja livet helt enkelt – sätter käppar i hjulen för den spikraka processen. Den blir vansinnigt krokig. Den stagnerar. Den tar kanske lite fart. Stannar av igen.

Min slutsats blir att jag tror de som upplever mest lycka och känslan av ett enkelt och fritt liv är de som accepterar sitt stök och bök. Som gillar livet ändå. Trots allt. På grund av. Tack vare. Stöket och böket.

Vad säger du?

/Jenny

Höstlov med barnen. Stora tjejen hos en kompis. Mannen på jobbet. Jag och fyraåringen har en hemmadag. Och jag kan konstatera att jag får jobba rätt hårt med att bara vara med henne.

Jag märker tydligt hur högarna, de fulla skåpen, den grusiga skohyllan, de överfulla korgarna i hallen och stökiga barnrum pockar på min uppmärksamhet. De tar min uppmärksamhet men jag har ingen energi att göra något åt dem. Jag bär lite lätt förvirrat en sak hit och en sak dit. Duttar i nåt hörn. Tvättar en tvätt. Men orkar inte göra nåt rejält. Och jag vill kunna strunta i allt stök och alla prylar och mest bara hänga, slappa och leka med fyraåringen. Jag tänker att jag skulle kunna bara vara om allt var i sin ordning, om jag har rensat där och där, kastat det och det, organiserat det och det. Men sen fattar jag ju att det BLIR aldrig klart. Och det är okej. Vårt hem är ett hem. Det duger. Likförbannat har jag svårt att bara vara.

Det går dock bättre ju längre in i dagen jag kommer. Soffan blir en båt, en bil, vi åker till Spanien, tar med dockorna och leksakstelefonen. Vi leker fruktaffär. Tar en promenad. Leker under hökens vingar kom. Fikar. Jag föreslår att hon ska flyga flygplan på mina ben. Den glädjen. Ja, man fattar ju lätt vad som är bäst för livets lycka.

En reflektion blir också hur attans mycket energi och tid det tar att rensa och röja, att göra sig av med. Och vad det gör med en när man inte kommer nån vart i processen. Det är inte riktigt så jag tänker när jag går på loppis och införskaffar. Jag vill så gärna fortsätta min resa mot ett lättare bagage. Men det går trögt. Jag saknar disciplinen. Köper kinderägg och loppiskrafs.

Slutklämmen på det här inlägget får bli två budskap till mig själv:
– Vårt hem duger. Försök slappa lite mer och bara var. Peka finger åt prylarna vissa dagar och låt dem inte sluka dig.
– Försök ändå att ta dig vidare i processen mot att äga mindre prylar. På ett snällt sätt. Små steg åt rätt håll. Men behåll riktningen. Jävligt svår balansgång. Snällt men inte stagnerat. Men försök. Fortsätt försöka.

/Jenny

Halvvägs på dagens lunchpromenad dog telefonen. Jävla telefon. Jag var mitt i en podd. Tänkte ringa en kollega, kanske svara lite snabbt på nåt meddelande. Första tanken (som t o m sades högt till hunden) – fan, det blev ju ingen bra promenad det här heller. Kissnödig är jag också.

Snabba steg med framåtlutad överkropp, som om det skulle ta mig hem snabbare. Tänk om nån vill mig nåt. Ingen kan ringa eller plinga på säkert en hel halvtimme. Hemska tanke. Sen – men hörru, vänta nu. Kanske går det att göra nåt av det här. Jag övar mig på tystnaden. Den som jag ibland skryter med att jag är bra på. Åh, kanske inte så tokigt. Kolla vad fint det är över åkern. Stegen saktar ner något. Jag hinner tänka några bra tankar (istället för att bara höra Mia Skäringer och Anna Mannheimers bra tankar). Som att – min hund börjar se lite stel ut, jag får va glad så länge vi kan gå relativt långt tillsammans. Som att – vad härligt det krasar under fötterna av de torra löven. Som att – jaha nu drog jag visst ner ett djupt andetag i lungorna, fick ner massa härlig frisk luft och kände doften av hösten. Vad skönt det kändes. Snart hemma. Stegen lugna nu. Bra, fint.

Hemma. Kommer på mig själv att först gå raka vägen och sätta i telefonen i laddaren. Sen till toan. Så jävla knäpp prioritering. Jaja, öva var det. Öva på tystnaden som vi så himla sällan hör. Vi verkar närmast livrädda för den många av oss. Inklusive mig själv uppenbarligen. Jag ska fortsätta öva.

Övar du på tystnaden?

/Jenny

Nu var det ett tag sen jag skrev. Så blir det ibland här hos Trettiosju grader. Livet kommer emellan och så ska det vara. Här kommer i alla fall lite nya ord från mig. Jag läser just nu boken “Rik på riktigt”. En stycke i boken sätter ord på något som jag själv reflekterar mycket kring just nu. Det är den upplevda tidsbristen.

Utdrag ur boken av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson: “Många människor tycker inte att tiden räcker till. Det beror knappast på att vi har mindre tid än tidigare generationer, utan snarare på att vi försöker pressa in fler saker i veckans 168 timmar – våra ambitioner att hinna med saker på dessa timmar har ökat. Fenomenet bör därför kallas ‘upplevd tidsbrist’ och inte tidsbrist.”

Warberg och Larsson fortsätter: “Om vardagen rusar fram i 140km/h, behövs all koncentration på vägen och trafiken. Den övriga omgivningen blir suddig och svår att relatera till. Hur klarar vi av att förhålla oss till oss själva, dem som står oss nära och andra människor då allt utom vägens markeringar är suddigt? Hur stor makt över vårt vardagsliv har vi då våra ambitioner förvandlar oss till en kula i vardagens flipperspel? Hur lätt är det att känna frid i 140?”

Jag kan så tydligt känna skillnad här i mitt numera friare liv jämfört med förut. Jag kan nu verkligen förstå att jag tidigare inte hade utrymme att förhålla mig till mig själv och mina nära på ett för mig bra sätt. Jag kommer till insikter att det tar tid att göra just detta, förhålla sig till sig själv och andra. Och framför allt, jag kan känna friden. Friden är världens bästa känsla.

De dagar jag känner mig stressad börjar jag alltmer tänka att det är en upplevd tidsbrist. Det är inte tidsbrist. Och jag tycker att det gör allt så mycket lättare nu när jag fattar att den är en konstruktion, tidsbristen. Jag kan för det mesta påverka och styra över hur jag använder min tid. Jag kan i stor utsträckning påverka hur jag reagerar i en tidspressad situation. Jag kan allt mer se till att inte hamna i den upplevda tidsnöden. Och jag älskar’t!

Lider du av upplevd tidsbrist?

/Jenny

Även om jag vill leva det enkla livet så vill jag ha drömmar. Har jag kommit på. Jag har (som kanske bekant) dödenperspektivet väldigt nära och har i perioder p g a det inte haft behov av drömmar. Jag har liksom verkligen levt i nuet. Ingen idé att drömma för tänk om jag ska dö.

Men nu känner jag mig sugen på att drömma. Det skadar ju liksom inte. Det kan t o m ge mig massor att drömma har jag insett. Det känns härligt och sunt att drömma. Jag vill ha drömmar som är noga utvalda. Drömmar som passar min familj. Detta är något jag och Malin pratar mycket om. Senast idag.

Vi inser alltmer att vi inte varken kan eller vill ha allt. Vi vill välja någon dröm. Så vad är egentligen våran grej, våra familjers grej? Om någon extra guldkant ska väljas i livet, om något ska adderas eller ändras, var ska krutet läggas? Kan det vara att lägga pengar, tid och kraft på:

• det egna hemmet?
• en sommarstuga?
• en båt, husvagn eller husbil?
• en lägenhet vid Medelhavet?
• en långresa eller en period av att bo utomlands?

Kan det vara så att inget av detta behövs? Kanske kommer insikten om att alla pusselbitar finns i livets utformning som den ser ut just nu. Kanske ska något helt annat upp på listan.

Vi vill som sagt inte ha allt. Men vi tänker att det mer fria livet vi har som ambition att skapa kan innebära att till exempel något av ovanstående inryms. Det kan också stanna vid en dröm. Drömmar behöver inte alltid förverkligas. Drömmar ger i sig själva väldigt mycket. Men kanske kan någon dröm också bli verklighet. Det är härligt att tänka så, att man faktiskt kan påverka livet så mycket att drömmar kan bli sanna. Om man väljer. Gör högst medvetna val. Väljer bort. Men väljer.

Vad drömmer du om?

/Jenny

Ni fick inget tips förra veckan. Så då startar jag denna vecka med nån slags variant på tips. Det blir mer av ett råd. Ett mycket konkret sådant: Börja lämna blod om du inte redan gör det (om du har förutsättningar förstås)!

Jag var och lämnade blod förra veckan efter ett längre uppehåll för graviditeter, amning och allmän lathet. En stark känsla infann sig – vilken bra grej det är. Okej, lite läskigt också men det gör det nästan bara bättre appropå mod och omtanke. Så grym känsla av att bidra på nåt sätt. Att också kunna välja att skänka sin lilla ersättning till en välgörenhetsorganisation gör känslan dubbelt bra.

Ett par dagar efter att jag lämnat blod damp följande sms ner: “Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen” Herrejävlar vilken mäktig känsla. Mitt blod. Mitt blod har hjälpt någon. Och det enda det kostade mig var en timme av min tid. Nä hur jag inte har gett blod på ett par år blev helt ofattbart när jag fick den känslan.

Ha en fin måndag! Och anmäl dig som blodgivare om du inte redan är det.
/Jenny

Idag känner jag mig sugen på att dela med mig av tre favoritord. Tre ord jag vill ha som vägvisare. Orden är mod, omtanke och närvaro. Klyshiga? Kanske. Det struntar jag i för jag gillar dom och jag bestämmer över mina ord. 

Mod
Jag vill så gärna va modig. Jag har kommit på att livet blir mycket härligare om jag vågar lite. Mod har för mig inget att göra med prestation. Det handlar inte om risker i bemärkelsen klättra uppför berg. Mod handlar för mig om att våga leva sitt eget liv, att våga fråga sig själv vad det innebär och sen lyssna ordentligt på svaret. Mod handlar om att orka stå emot normer och att tänka själv.

Omtanke
Jag vill så gärna va en omtänksam människa. Jag tycker att omtänksamheten för lätt glöms bort och puttas ner på listorna i vårt maxade samhälle. Jag vill också vara omtänksam mot mig själv. Ta hand om den lilla människan jag är. Den som inte orkar och förmår allt men som duger bra ändå. Som förtjänar att klappas på och som behöver vila och lek mellan varven. Helst av allt vill jag vara omtänksam mot andra. Jag vill vara den som lyssnar. Den som själv inte har behov att ta massa plats utan gärna släpper fram andra. Den som får förtroenden.

Närvaro
Jag vill så himla gärna va en närvarande person. En som inte fladdrar med blicken vid samtal. En som kommer ihåg vad som sagts. En som la märke till hur skogen såg ut och doftade under lunchpromenaden. Jag vill så gärna njuta av vardagens ögonblick och känna ända in i själen hur fina de är. Jag vill hinna tänka medvetna tankar om smått och stort.

Jag vet inte hur bra jag lyckas med ovanstående. Men jag gillar mina ledstjärnor. Dom får fortsätta följa med mig så blir jag kanske bättre och bättre. Och de tre hänger så tydligt ihop. Mod krävs för riktig omtanke. Närvaro krävs för riktig omtanke. Och så vidare.

Vilka är dina tre favoritord?

/Jenny

Något som jag funderar på när det kommer till min egen personliga utveckling och mina egna livsval är följande: I vilken omfattning ska man blicka utåt respektive inåt när man formar sitt liv?

Vissa dagar kan jag känna att det känns viktigt att få koll på världsläget. Det kan kännas inspirerande och rent av nödvändigt att jag tar till mig av vad andra har tänkt och tyckt på olika områden. Jag suger åt mig av det som syns och hörs i det allmänna (sociala) mediebruset. För att sedan försöka forma mina egna tankar och beslut.

Andra dagar tänker jag att nä, det måste räcka med min egen magkänsla. Jag pallar inte mer input. Jag vill typ bara gå till skogen och få svaren till mig när jag går där och glor upp mot trädtopparna och känner hur det känns i kropp och själ. Jag har fullt sjå att lagra den information som jag får från mina familjemedlemmar.

Den här balansen tycker jag är jättesvår att hitta. Jag lutar åt att ändå tänka att det måste va viktigast att lyssna inåt. Att jag kanske ska strypa flödet med input en aning. För det är så lätt att det dränker inåtlyssningen.

Hur tänker du kring detta, lyssnar du mest inåt eller utåt?

/Jenny