Det finns förstås forskning på det här och alla vet väl att det är bra att vara i naturen. Jag är uppväxt i skogen. Men har inte riktigt fattat poängen med naturen förrän nu tror jag. Det börjar smyga sig på insikter om hur viktig den är för mig. Och det tror jag beror på att jag först nu är där med en närvaro.
Att vara i naturen ger mig motion med variation. Det ger mig frisk luft. Det ger mig känslan av olika väder – isande vindar, regn mot kinderna, sol i ögonen, vattenpölar under fötterna. Det ger mig vansinnigt sköna synintryck. Blicken långt bort över fälten, tillbaka till en sten klädd med mossa, vidare ner mot mina trampande fötter. Det ger mig en känsla av mäktighet. Hur stort allt är och hur liten jag är. Det ger mig perspektiv. Träden, stenarna, himlavalvet och åkrarna har nån slags inneboende urkraft. En energi som jag tror att vi människor behöver. Avsaknaden av inhämtandet av den här kraften tror jag kan vara en av anledningarna till att många människor i vår värld i vår tid mår dåligt. Naturen kräver inget av oss. Den kan hela oss och ge oss så mycket. Mer än vad ett gym eller en psykolog nånsin kan ge oss. Det är min övertygelse.
Naturen ger mig dofter som är oförställda och som inte är gjorda av syntet i nån fabrik. Riktiga dofter som träffar mig och gör gott. Naturen ger mig färger som mina ögon, min hjärna, min kropp och själ mår bra av. Naturen ger mig känslan av att inget är pressat av minuter och sekunder som tickar. Jag tänker att tid och natur på nåt sätt är allt vi har.
Jag har kommit på att det behöver inte alls va komplicerat. För det finns ju nån slags hysteri kring fjällvandringar och andra naturupplevelser med avancerad utrustning och vältränad kropp o.s.v. Det är inte alls min grej. Men nu har jag fattat att det kan handla om en lunchpromenad i skogen ovanför huset eller på grusvägarna runt åkrarna. I mysbrallor och gummistövlar. Det kan till och med handla om att sitta på altanen eller knata runt i sin egen trädgård ett varv. Jag är mest ute efter det jag beskrivit ovan. Ljuden (d.v.s skogens ljud som ger mig tystnad och tanketid), dofterna, synintrycken och den friska luften. Känslan blir ofta att allt känns tillräckligt. Jag har allt jag behöver. Tankarna får vandra fritt.
När jag har börjat tänka på det så gör betongmiljöer med hårda lysen, skarpa kanter och trängsel motsatsen med mig. Och ändå spenderar många av oss så mycket av vår tid i såna miljöer. Så stor del av våra korta liv. Varför är det så?
/Jenny