År: 2017

Utifrån våra egna erfarenheter har vi ett konkret tips att dela med oss av till er. Tipset lyder: För att testa hur en förändring av ett livsval faller ut så måste du känna den i kroppen.

Tankarna om förändring kan alltså inte bara finnas som en hypotes i skallen. För att säkert veta måste du känna det. Och för att känna det måste du testa det på riktigt. Men, vi har kommit på att det ju faktiskt går att testa förändringar innan man gör dem fullt ut som ett (mer eller mindre) definitivt livsval.

Du kan prova att ta tjänsledigt. Du kan prova ett nytt boende genom att t.ex. hyra ett nytt boende under en period. Du kan prova ett nytt fritidsintresse. Du kan prova hur det känns att gå ner i tid. Du kan prova att använda tiden till andra saker än lönearbete, t.ex. engagera dig i något som du brinner för. Du kan prova att dra ner på dina kostnader.

Men. Du måste våga känna efter ordentligt under denna testperiod. Du kan t.ex. fråga dig själv – Hur känns det nu när jag inte går upp och går till jobbet varje dag? Hur känns det att jobba mindre? Hur känns det när jag får utrymme för tankar? Vad händer i min kropp och vad händer med mina tankar och mitt beteende?

Om dina svar blir att förändringen kändes skön och rätt i kroppen och gjorde ditt liv mer trettiosjugradigt så borde du våga och orka göra ditt/dina val till mer definitiva livsval. Det är inte helt lätt. Det handlar mycket om att våga erkänna sitt val för sig själv och sin omgivning. Speciellt om valet faller utanför normen i samhället.

Vi vill avslutningsvis bara peppa – våga prova att göra förändringar och fatta medvetna beslut så att du lever ditt eget liv, ditt trettiosjugradersliv!

/Malin och Jenny

En tanke slog mig. Jag vill påstå att varken mina föräldrars generation eller min egen generation är särskilt omtänksam d.v.s. att medlemmarna av dessa generationer verkligen vill veta hur en annan person mår (obs, såklart generalisering). Orsakerna skiljer sig dock åt och ter sig enligt följande:

• I föräldragenerationen – Man ställer pliktskyldigast frågan “hur är det med dig?”, för det har man uppfostrats till att göra. Men man vill absolut inte få några jobbigheter till svar. Ett enkelt “jotack det är bra” är vad som förväntas. Detta tror jag beror på att man i föräldragenerationen alltid har lagt locket på, de stora känslorna ska inte vädras och man ska inte ta plats med sina eventuella problem. Detta har förstås format föräldragenerationen även om det där bakom kan finnas en genuint omtänksam person. Man vet bara inte hur man ska hantera det (oväntade och) jobbiga svaret.
• I min egen generation – Man glömmer alldeles för ofta att ens fråga varandra hur läget är, hur den andre mår. Tiden finns inte. Orken finns inte. Självcentreringen är för stor. Man har fullt upp att berätta om sina egna självförverkliganden och snurra runt i sitt eget ekorrhjul.

Jag vet inte vilket som är värst men båda är sorgliga resultat av tiden. Vad säger ni, håller ni med mig?

/Jenny

Så, nu är vi här på andra sidan om en gasattack i Syrien och ett terrordåd i vårt eget land. Vi funderar kring hur vi ska hantera det hela. Vi känner en stor ledsamhet som lätt kan bli förlamande.

Hur ska vi förhålla oss till all sorg? Hur ska vi ta oss och våra barn framåt i glädje och med ett hopp om framtiden för mänskligheten och vår vackra blå planet? Hur gör vi det när all sorg och allt våld finns?

Olika strategier skulle kunna vara:
– Bara känna sorgen och gråta, gråta, gråta = bli deprimerad.
– Förtränga allt det jobbiga och fylla livet med shopping, Hela Sverige bakar på TV, ljust och fräscht-konton på insta och amarone i glaset.
– Försöka hitta balansen, göra båda och kanske till och med göra något konstruktivt av det hela, hjälpa någon, göra någon skillnad. Förvandla vanmakt och passiv sorg till aktivism. Men hur f-n gör man det? Hur lyckas och orkar man? Någon som vet?

Det enda VI vet är att det goda kommer att segra, måste segra, och att vi på något sätt måste våga och orka vara en del i detta.

/Malin och Jenny

Förra året frågade mig den då femåriga dottern inför semestern, när vi pratade om vad vi skulle vilja göra:

– Mamma, väljer du Harnäs eller Barcelona?

Harnäs är en strand en bit härifrån dit vi brukar åka med matsäck och ligga på en filt en hel dag och bara vara. Jag tycker detta exempel är så talande. Dessa två ”resmål” var för henne likvärdiga. För femåringen spelade det ingen roll om vi åkte på flashig semester eller om vi låg på en filt vid stranden och mumsade mariekex och pastasallad. Det känns härligt.

Den matglada tvååringens önskan var snarlik.

– Mamma jag vill åka på utflykt med en filt och fika.

Jag plockar upp det här minnet inför årets semesterplanerande. Jag kan längta efter resor för x antal tusen kronor. Slits massor med att jag vill ge mina barn den upplevelsen och även mig själv. Men jag tänker att jag i alla fall ska ta med mig dessa exempel från mina egna kloka kids. Vi måste inte. Vi kan hitta lyckostunder på nära håll också. Det måste va värt mer att ha marginaler i vardagen än att slita ihjäl sig större delen av året för att kunna åka på dyra semestrar.

/Jenny

Som en fortsättning på ett tidigare inlägg så slog det mig när vi var där mitt i Stockholms hetsigaste shoppingkvarter – detta gör något med min hjärna. Den beter sig inte logiskt. Köpbeteenden normaliseras på ett märkligt sätt. Jag kan liksom inte värja mig.

Vi köper juice för 200:-, det känns helt normalt. Jag köper två pyttesmå gosedjur för hundra spänn styck. Jag betalar in mig och familjen för 600:- på Junibacken, äter lunch för ytterligare några hundralappar och hetsar runt, ja rentav trängs faktiskt, med svettiga småbarnsfamiljer som “har familjemys”.

När jag ser en skylt på Åhléns som gör reklam för hårolja för 480:- för en liten flaska känner jag bara att “nä men vad fan är detta?”. Kan man försvara att hårolja för 480:- behövs för att tillvaron ska va bra? Jag får inte ihop det. Samtidigt pågår en stor insamling i Kungsträdgården där bössorna skramlar med budskapet “700 miljoner människor får ingen mat idag”.

Jag blir knäpp i skallen av det hela. Hur ska jag förhålla mig till detta? Jag kommer på två möjliga sätt:
1. Använda denna medvetenhet och njuta av miljöer som t.ex. den ovan nämnda på ett annat sätt. Utan shopping och dyra inträden. Och lägga pengarna på det som är kul på riktigt. Inte bara göra som alla andra gör (syftar på Junibacken).
2. Välja andra miljöer som inte har så stora påtryckningar vad gäller konsumtion.

Hur tänker ni kring detta?

/Jenny

Appropå det vi tog upp förra veckan med att visa omsorg om andra så gick jag på morgonpromenaden och kände dåligt samvete för en vän som hjälpt min familj mycket. Känslan av att vi borde gengälda infann sig. Sedan slog det mig att jag ju faktiskt hjälpt en annan vän ett par gånger på slutet.

Tänk om vi faktiskt inte måste göra gentjänsten just mot den vi fick hjälp av, utan att man kan tänka sig nån slags universell kvot av tjänster och gentjänster. Det behöver inte vara “om du hjälper mig så hjälper jag dig” utan det kan vara “om du hjälper mig så hjälper jag någon”. Visst är det en fin tanke?

/Jenny

Ytterligare en av våra hörstenar lyder: “När man lever ett rikt och hållbart liv samtidigt”. Vi funderar ofta över detta med konsumtion och varför vi gör som vi gör när vi konsumerar. På det temat har jag (Jenny) skrivit några rader:

Har just kommit till insikten att jag allt för ofta strävar efter att göra som mina föräldrar gjorde i tron att mina barn måste få likadana mysiga upplevelser. Vilket ju i sig är fint och ett bevis för att jag haft lyckliga stunder i min barndom.

Men vad jag har glömt är att jag är en förälder anno 2017 och mina föräldrar var småbarnsföräldrar under det glada, konsumtionslystna 80-talet. De var nog ärligt talat inte särskilt miljömedvetna. I alla fall inte ur konsumtionsperspektiv. Istället var de överlyckliga över att kunna ge sina barn en synth eller en telefon formad som en hamburgare.

Tack till mig själv för insikten. Jag ska försöka ge mina barn lyckliga barndomsminnen på mitt sätt, med en egen uppväxt på 80-talet men med ett föräldraskap som passar år 2017. Enkelt är det dock inte. Vi gör vårt bästa. Jag gör mitt bästa.

/Jenny (som i helgen varit i Stockholm och kommit hem med diverse gosedjur och krimskrams. Som sagt. Vi gör vårt bästa. Blir nog ett eget inlägg om detta framöver. Om att det bästa sättet att undvika onödig konsumtion måste vara att inte utsätta sig för sådana miljöer, typ shoppinggatan i huvudstaden.)

En av våra största och tyngsta hörnstenar handlar om att bry sig om sig själv och andra. Detta inlägg kommer att beröra det sistnämnda – altruism – som i Wikipedia beskrivs som “medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet, motsats till egoism, att hjälpa andra utan att önska något i motprestation”.

Vi tänker såhär (mycket p.g.a. egna erfarenheter): Det är väldigt lätt att hamna i en situation där du har mycket svårt att bry dig om andra, även om du skulle vilja. Vi tror att en stor anledning till detta heter marginaler. Om du inte har marginaler i form av tid och pengar så har du fullt sjå att hålla dig egen näsa över vattenytan. Kvoten är fylld när du har sett om dina egna och din familjs behov.

Vi kämpar själva med att med små steg framåt skaffa oss dessa marginaler. Vi har själva bara påbörjat resan men vi har börjat utmana oss själva på det här området. Och det är fina grejer. Vi tror att världen skulle bli en bättre plats om fler skaffade sig större marginaler och därmed fick utrymme att bry sig om andra, i smått och i lite större. Det kan handla om alltifrån att orka prata med mannen som sitter utanför Ica, till att bli kontaktperson till någon som är ensam, till att ge damen med rullator en komplimang för den fina jackan, till att åka till ett annat land och biståndsarbeta.

Det är lätt att säga att man inte orkar och att tiden inte finns för att göra något gratis. Vi säger – om du inte designat ditt liv så att du har marginaler som möjliggör ett altruistiskt beteende så är något galet. Och. Du får så mycket av att utföra altruistiska handlingar. Inte pengar. Men mod, respekt, vänlighet, kärlek. Du blir en förebild. Du tycker om dig själv mer. Du får perspektiv och insyn i andras liv. Det är fina grejer det!

/Malin och Jenny

Så, vad menar vi då med “Livet ska inte skava”? Vi har fått ett par kommentarer och inser att vi behöver förklara hur vi tänker.

Trettioju graders definition av “Livet ska inte skava” beskrivs tydligast genom att förklara motsatsen. När livet skaver handlar det om:

• Att man går omkring och inte trivs i sitt eget liv.
• Att man designat sitt liv på ett – för en själv – icke trettiosjugradigt sätt, medvetet eller omedvetet.
• Att man så lätt hamnar i att anpassa sig efter normen.

Livet kan skava både i det stora hela (fel jobb, partner, bostad o.s.v), i enskilda situationer (t.ex. under ett möte på jobbet),  eller i någon av de roller man har (som förälder, kollega, vän t.ex.)

Ett par exempel på när livet skaver:

• A drömmer om att flytta från storstan och vara mer i skogen med sin hund (som hen inte har). Men åren går och A fortsätter att gå till samma jobb och sen hem till sin lägenhet mitt i stan. Hen orkar inte riktigt tänka på att ändra något, det känns för stort och tiden och energin finns inte.
• N är en kvällsmänniska. Hen fortsätter dock gå till sitt nio till fem jobb trots att hen skulle prestera mycket bättre om hen fick sova ut på morgonen och jobba på kvällstid.
• K jobbar heltid. När hen kommer hem är hen ofta trött och utan energi. K får (för ofta) utbrott på sina barn och trivs inte i sin föräldraroll.
• L är en social person. Men hen har också skapat sig en bild av att vara den som har det perfekta hemmet, trots att L innerst inne har en ganska rörig personlighet. Detta leder till att hen lägger massa pengar på dyra inredningsprylar och städar som en galning innan vännerna kommer.
• B har ett möte på jobbet med några nya personer. Hen kommer på sig själv med att inte våga säga sin åsikt och att till och med hålla med om saker som hen inte tycker. Känslan av att inte vara sann och sig själv följer med B hela dagen.

“Livet ska inte skava” enligt vår definition handlar alltså INTE om:

• Att man aldrig ska utmana sig själv och gå utanför sin bekvämlighetszon.
• Att man ska förneka jobbiga känslor eller sorg.
• Att man hela tiden ska vara glad och glättig.

Blev det begripligt hur vi menar? Hur tänker ni kring detta?

/Malin och Jenny

En av våra hörnstenar säger “När man vågar vara operfekt” och på det temat har jag (Jenny) reflekterat över det här med att ha fint hemma:

Med mer ansträngd budget än tidigare p g a studier samt en vilja att experimentera med min egen inställning till fenomenet “att ha fint hemma” så har jag tänkt om en del. Tidigare hade vi städhjälp a la RUT. Och visst var det härligt att komma hem till skinande hem. Men var det värt pengarna (ja antagligen just då)? Och varför kändes/känns det så skönt i själen med glänsande badkar?

Mina två nya strategier är:

1. Med mer tid och mer flexibilitet framför allt i hur dagen planeras så har vi möjlighet att göra mer själva i vårt hem än när vi båda var borta på jobbet hela dagarna.
2. Det viktigaste – Jag har provat att experimentera med hur jag faktiskt ser på och känner inför att ha lite stökigt och skitigt. Lätt är det inte. Det ska erkännas. Men jag märker att jag gillar folk i min omgivning som är trygga nog att ha ett icke-perfekt hem. När jag lyckas utföra detta så leder det till att:
   a) Jag behöver inte lägga lika mycket tid (och pengar) på att bli nöjd med hemmet eftersom ribban är satt lägre. Sjukt smart life hack va?!
   b) Jag blir inte lika lätt irriterad på mitt eget och övriga i familjens stökbeteenden.
   c) Jag blir förhoppningsvis mer av en sådan person som jag själv gillar att hänga med och kanske sprider jag denna inställning vidare så att folk omkring mig känner att – “Jenny kan jag bjuda hem utan att ha städat och plockat innan.”

Det bör tilläggas att jag trots dessa strategier lägger vad jag tycker är mycket tid på hemmets vardagssysslor och jag ställer mig frågan – hur 17 hinner och gör alla andra?!

/Jenny