Månad: november 2017

Tankarna om prylarna dröjde sig kvar efter inlägget om konsten att bara vara. Tankarna studsade också mot Nina på instagram. Nina som också hade tänkt mycket kring det där och skrev ett mycket klokt inlägg om den stora rensningstrenden på sin blogg.

De tankar som fortsatte snurra i min skalle efter att jag skrev det förra inlägget handlade om vad som faktiskt borde vara det sanna enkla och lyckliga livet. Det borde inte vara att ha det minst prylfattiga hemmet. Visst jag vet, det finns otaliga böcker o s v på ämnet, att man mår bättre av att äga mindre och av att omge sig med färre saker. Jag fattar det. Och jag har ägnat ett par av höstlovets dagar åt att rensa ut. Och har mått bra av det.

Men jag tänker ändå att själva trixet, life hacket, måste vara att försöka lyckas acceptera livet med livets stök och bök inkluderat. I alla fall en rimlig mängd av det. Att det är då man når känslan av ett lyckligt liv. Att det är då man upplever att livet är enkelt och fritt. För de allra allra flesta är inte livet en lång rensningsprocess mot ett prylfattigt liv. För de allra flesta är det jävligt svårt att nå dit. Småbarn, allmän opedantiskhet, mänsklighet, ofullkomlighet, ineffektivitet, köpsug, trötthet – ja livet helt enkelt – sätter käppar i hjulen för den spikraka processen. Den blir vansinnigt krokig. Den stagnerar. Den tar kanske lite fart. Stannar av igen.

Min slutsats blir att jag tror de som upplever mest lycka och känslan av ett enkelt och fritt liv är de som accepterar sitt stök och bök. Som gillar livet ändå. Trots allt. På grund av. Tack vare. Stöket och böket.

Vad säger du?

/Jenny

Höstlov med barnen. Stora tjejen hos en kompis. Mannen på jobbet. Jag och fyraåringen har en hemmadag. Och jag kan konstatera att jag får jobba rätt hårt med att bara vara med henne.

Jag märker tydligt hur högarna, de fulla skåpen, den grusiga skohyllan, de överfulla korgarna i hallen och stökiga barnrum pockar på min uppmärksamhet. De tar min uppmärksamhet men jag har ingen energi att göra något åt dem. Jag bär lite lätt förvirrat en sak hit och en sak dit. Duttar i nåt hörn. Tvättar en tvätt. Men orkar inte göra nåt rejält. Och jag vill kunna strunta i allt stök och alla prylar och mest bara hänga, slappa och leka med fyraåringen. Jag tänker att jag skulle kunna bara vara om allt var i sin ordning, om jag har rensat där och där, kastat det och det, organiserat det och det. Men sen fattar jag ju att det BLIR aldrig klart. Och det är okej. Vårt hem är ett hem. Det duger. Likförbannat har jag svårt att bara vara.

Det går dock bättre ju längre in i dagen jag kommer. Soffan blir en båt, en bil, vi åker till Spanien, tar med dockorna och leksakstelefonen. Vi leker fruktaffär. Tar en promenad. Leker under hökens vingar kom. Fikar. Jag föreslår att hon ska flyga flygplan på mina ben. Den glädjen. Ja, man fattar ju lätt vad som är bäst för livets lycka.

En reflektion blir också hur attans mycket energi och tid det tar att rensa och röja, att göra sig av med. Och vad det gör med en när man inte kommer nån vart i processen. Det är inte riktigt så jag tänker när jag går på loppis och införskaffar. Jag vill så gärna fortsätta min resa mot ett lättare bagage. Men det går trögt. Jag saknar disciplinen. Köper kinderägg och loppiskrafs.

Slutklämmen på det här inlägget får bli två budskap till mig själv:
– Vårt hem duger. Försök slappa lite mer och bara var. Peka finger åt prylarna vissa dagar och låt dem inte sluka dig.
– Försök ändå att ta dig vidare i processen mot att äga mindre prylar. På ett snällt sätt. Små steg åt rätt håll. Men behåll riktningen. Jävligt svår balansgång. Snällt men inte stagnerat. Men försök. Fortsätt försöka.

/Jenny