Månad: september 2017

Idag kommer några lösryckta fredagstankar och funderingar från mig. Kanske kommer jag att fördjupa mig i något framöver. Vi får se. Detta är hur som helst saker som far i min skalle just idag. 

• Varför är det så himla svårt att göra EN sak i taget? Det kräver verkligen träning. Många skulle väl också säga att det är bra att kunna ha många bollar i luften osv. Jag börjar ju dock bli mer och mer ett fan av närvaro och då är det väldigt bra att göra en sak i taget. Märker dock att jag har mycket svårt för detta.
• Varför känner jag så lätt sorg och så lätt lycka? Varför tar jag så lätt in eländet men också tacksamheten? Måste jag ha det ena för att ha det andra? Jag börjar tänka att det nog är just så. Att det ena kommer med det andra. Både de härliga och de jobbiga känslorna och tankarna.
• När timmar går utan att man märker det. Då måste man ha ägnat sig åt trettiosjugradersgrejer. Tänker jag. Det kan bli nån slags kvittens på det.
• Det känns viktigt att synka sina livsval inom familjen och med sin partner. Men hur gör man egentligen det? Det känns som en utmaning för mig personligen här framöver.
• Hur ska man tänka kring att leva ett enklare liv kontra att känna att man skulle vilja vara med och göra världen lite bättre? Hur hittar man balansen?

Vad snurrar i dina fredagstankar?

/Jenny

Några tankar i min skalle om inredning idag. Tankar som uppkommit i möten med ett par kloka personer. Såhär. När det kommer till inredning så säger nån slags norm att ens hem ska va fint och perfekt med en enhetlig stil som ser ut att ha kommit med allt på en gång. Alltså motsatsen till ett hem som kommit till genom att man samlat på sig det man gillar genom livet och som gjort hemmet till en unik mix av en själv. Varför är det så?

Ska ett hem se “nyproducerat” ut eller vad är grejen? Jag tänker på alla inredningsprogram där man river ut allt och sen packar upp helt nya, vita, blanka saker. Och alla hejar på och gråter av lycka för det är så fint. Det känns trist att den där unika blandningen av en själv inte riktigt räknas. Att ens hem ska visas upp som nån slags tjusigt showroom, men som inte säger särskilt mycket om dom som bor där. Att sedan dom flesta kanske inte lyckas ha en sån fin fasad spelar mindre roll. För det är dom (få) med den tjusiga ytan som verkar sätta standarden på nåt sätt. Och vi som inte lever upp till den ska känna oss lite sämre.

Jag tänker också att vi ofta matas med nån slags uppmaning att inte vara nöjda. Istället ska vi köpa nytt. Helheten måste se fin ut. Hur vore det om vi blev nöjda med det vi hade, det livet pö om pö hade försett oss med genom tonårslyan, singellivet, arven, sambolivet, flyttar till större och till mindre, osv osv? Om vi gjorde det bästa av de förutsättningar vi hade.

En fråga som också hör till inredningsfrågan är den om det minimalistiska förhållningssättet. Jag får inte riktigt ihop mina tankar här. Å ena sidan så tänker jag att det här med den enhetliga köpestilen ju faktiskt kan vara ett uttryck för det behagliga, svala, städade, rena, harmoniska, minimalistiska hemmet. Och då blir jag sugen på att skaffa mig köpestilen. Å andra sidan tänker jag att det måste gå att forma sitt hem åt ett mer och mer minimalistiskt håll om man trivs i det (jag trivs i det, strävar ditåt, lyckas väl inge vidare) MEN med en blandning av sina unika saker som man samlat på sig genom livet. Alltså inte för mycket saker. Men ändå en blandning av saker.

Hur går dina inredningstankar?

/Jenny

Eller rättare sagt, hur sparsam VILL jag bli? Här är jag verkligen inne i en process och jag reflekterar mycket över mina val och “bortval”.

Jag har långt till att spänna sparsamhetsmusklerna så som t.ex. Farbror fri. Men det är mitt eget val. Jag tycker det är kul att tänka på hur t.ex den fria farbrorn skulle göra i en viss situation. Men lika kul tycker jag att det är att sedan fatta mitt eget beslut.

Några exempel på hur jag försöker bli mer sparsam:
– Stor del av min “shopping” sker numera på loppis. Jag försöker också mer och mer identifiera ett behov innan vi åker på loppis så att vi kommer hem med bra grejer. Detta gör jag lika mycket av nån slags miljötänk som av sparsamhet. Nästan mer av det förstnämnda. Det sistnämnda kommer ju på köpet så att säga och det är ju toppen.
– Jag försöker allt mer att inte utsätta mig för miljöer/företeelser som lockar mig till konsumtion. För jag vet att jag då blir lockad. Och jag blir arg på att jag låter mig luras av den effektiva (aggressiva) marknadsföringen, sättet en butik är utformad osv. Åker jag dit (fysiskt) så åker jag dit (konsumerar).
– Jag försöker se det som en utmaning att få det vi har i kyl, frys och skafferi att räcka så länge som möjligt innan vi handlar nästa gång. Soppa på en spik har blivit min paradgren.
– Jag gör mitt bästa för att skriva en inköpslista och hålla mig till den när jag handlar mat.

Några exempel på där svaret blir NEJ:
– Kommer jag att klippa upp tandkrämstuben för att få ut det sista?
– Kommer jag att sluta handla av (den hutlöst dyra) glassbilen då och då?
– Kommer jag att sluta göra vissa spontanköp (som t ex förra veckan åkte loombands och playdohdeg ner i vagnen på Ica som en vardagspresent till kidsen)?
– Kommer jag att sluta handla av alla de söta barn som plingar på och vill sälja diverse jultidningar, chokladbollar och strumpor?

Hur snål kan du bli? Hur sparsam vill du bli?

/Jenny

Fyra år sen Kristian Gidlund dog. Hans bästa vän Viktor Norén sammanfattar det så bra, Kristians budskap. Kristians budskap som blivit mitt budskap.

Vetskapen om döden gör livet bättre. Den gör ont men den gör också livet bättre. Det är min övertygelse. Vetskapen om livets ändlighet får oss att våga leva våra liv mer sant, får oss att våga fatta modigare beslut, får oss att prioritera på ett klokare sätt. Och vi måste våga ha med döden i livet. Våga prata om den, våga tänka på den, orka komma ihåg att den finns. Det är jobbigt och det gäller att hålla saker i balans på vågskålen. Icke lätt alls. Vissa dagar är jag bara ledsen för alla som dött och rädd för att jag själv eller nån i min närhet ska dö. Då skrämmer döden mig och påverkar mitt liv negativt.

Men om man lyckas ha döden i sitt liv på ett klokt och sunt sätt så tror jag att detta med döden nog kan va nyckeln. Nyckeln till nåt oerhört positivt. Nyckeln till ett fullkomligare liv. Nyckeln till alltihop. Till det trettiosjugradiga. Paradoxalt nog vill jag alltså säga att tanken om döden kan vara det bästa för livet. Och jag tror att Kristian skulle ha hållt med mig och fattat precis vad jag menar.

Jag tänker att väldigt många i vår värld i vår tid har väldigt långt till dödenperspektivet i sina liv. Vi vill gärna göra en struts här. Ner med huvet i sanden bara. Inte tänka på den eländiga döden. I princip inte låtsas om att den finns. Det är ju knäppt för är det nåt vi vet så är det ju att den kommer att komma för oss alla. Jag har också lite svårt att förstå att vissa kan tycka att ett liv är så långt. För mig är även ett långt liv tämligen kort. Och då blir varje dag väldigt värdefull.

Hur ofta tänker du på döden? Hur påverkar det ditt liv?

/Jenny

PS. Lyssna på Kristians sommarprat.

Det klokaste råd jag fått när det gäller att våga livsförändring är: Ibland måste man våga ta ett steg för att sedan kunna ta nästa. Tack C.

Det här rådet innebär alltså att man faktiskt ibland behöver ta ett steg, fatta ett beslut, utan att veta vad steg nummer två (,tre och fyra) är. Jag har också såhär i efterhand, eller mitt i eller var jag nu är, insett en sak till. Det kan vara klokt att ta det här första steget mot nån slags lugnare tillvaro. Chansen är då större att du lyckas lyssna på signalerna om vad steg två ska bli. När det finns tid för tankar, utrymme för att reflektera över olika kommande scenarion, space att bara följa nån slags flow.

Det här innebär alltså att man tar ett steg vars enda syfte är att hitta steg två. Inte som nån del av en smart strategisk plan inom karriären eller nån superseriös pluggsatsning. Jag fick också just det här rådet från C – ta tid för att göra ingenting så kommer steg två att komma. Otroligt läskigt, men också en otroligt mäktig känsla. Att ge sig själv det. Att lita på att steg två kommer att komma.

Det är galet ovant och superläskigt att ta ett steg utan att veta nästa. Vi är så vana att ha kontroll och att kunna se en hel kedja av händelser. Jag vill ändå starkt rekommendera att utgå från tanken att om något i ens nuläge skaver så ska man försöka ta ett steg ifrån det. Kanske utan att vara säker på vad det leder till. Att få känsla för det nya kan man ju göra på olika sätt genom att känna det i kroppen.

Vad säger du om det här rådet jag fick?

/Jenny

Jag gillar instagram. Lite för mycket kanske. Instagram har liksom gjort min hjärna lite skruvad. När jag lyssnade på favvopodden med Skäringer/Mannheimer garvade jag först åt skämtet om att vissa tamejtusan bakar med sina barn, inte för att de gillar att baka med sina barn, utan för att de vill lägga ut på instagram att de bakar med sina barn. Sen satte jag skrattet lite i halsen.

Jag måste erkänna att jag gillar att lägga ut bilden på de rosiga barnen med mjöl på kinderna i kombination med nån piffig muffinsplåt fyllda med rykande färska bakverk. Ska tilläggas att jag gillar också att baka med mina barn. På riktigt alltså. Men varför behovet av att lägga ut på instagram? Var kommer det ifrån? Jag måste nästan leta på forskning på området. Det här triggar verkligen något hos den mest medvetne.

Och visst, vad är dåligt med att lägga ut en sån bild? Kanske inget. Eller kanske gör den faktiskt så nån annan känner sig helt otillräcklig. Om man vänder på det, vad tillför en sån bild? Nä inget heller skulle jag säga. Vem fan bryr sig om att jag bakar med mina kids? Möjligtvis farmor och farfar och dom har inte ens instagram.

Det är väl bättre att jag ägnar mig åt dem, åt att baka med dem. Som de så träffande beskrev i podden, där står barnen och söker mammas uppmärksamhet och det enda mamma gör är att pilla med telefonen istället för att va med och baka. Istället för att va med helt och fullt. Inte göra nåt annat samtidigt.

En teori kan vara att vi är så himla stolta över våra barn och att vi har det så fint tillsammans att vi vill visa det för världen. Men där blir något skevt tänker jag. Där körde vi in i en vägg a l a 2017. Det känns inte så himla nice att vi säger till våra barn att det är såhär man visar att man är stolt över nån. Det måste väl va bättre att visa dom det i själva den riktiga situationen. Inte “mamma ska bara lägga ut er på internet, för ni är ju så fina och duktiga på att baka”.

Och appropå skärmar och att bli uppslukad av sin telefon så har favoriten Manne Forssberg tänkt på temat. Jag tänker att jag nog kanske ska försöka mig på att göra samma justeringar som honom. Läskigt men bra. Det är jag som behöver vänja mig av med snuttefilt-telefonen snarare än barnen.

/Jenny

När jag bläddrar i nya Miokatalogen så slår det mig, det som jag redan är högst medveten om men som jag inte reflekterat över på ett tag. Alla dessa val. Jag blir nästan full i skratt.

På soff-sidorna. Sju olika ben att välja på. Fem olika armstöd och tretton olika klädslar. Plus jag vet inte hur många modeller och vinklar på soffor. Och köp till kuddar här och nackstöd där. Undrar hur många varianter man kan få ihop. Nåt mattesnille får gärna räkna på det. Jag skrattar när jag tänker – vem sjutton 1. Behöver så här många valmöjligheter? Vad är det bra för? Fattar absolut icke. 2. Satt på Mio och bestämde att ”ja, såhär många varianter behövs. I år behöver vi nog lansera en åttonde variant på soffben. Annars blir våra kunder besvikna. Dom måste ju få nåt att välja på.”

Det är ju för tusan bara nåt man ska sitta i. Jag stirrar på de olika varianterna på ben. Ser inte ens skillnad. Var kom allt detta ifrån?!

Här finns såklart tusen och åter tusen exempel i vår värld i vår tid. 43 sorters yoghurt, 32 sorters toapapper, 312 sorters barnvagnar, 1 miljon sorters bilmärken och modeller. Hudkrämer, hundraser, resmål, köksluckor, fasadfärger, duschblandare, lunchrestauranger. Osv osv osv in i oändligheten. Man orkar ju inte. Jag orkar inte. Här gick väl ändå valfriheten och individualismen över styr? Vad ska alla dessa val vara bra för?

/Jenny