Månad: juni 2017

“Radikalslöjdaren” och “För dig naken”

Veckans tips är “För dig naken” och “Radikalslöjdaren“. Båda finns att se på SVT Play, vars dokumentärkategori blir ett tips i sig. Här finns massa bra att titta på.

Båda dessa dokumentärer gör något med mig. Jag gillar att få intryck skickade in i min hjärna som visar något annat än normen. Båda dessa program visar upp människor som inte lever som de flesta gör och är som de flesta är. Filmerna ger mig nya sätt att se på hur ett hus kan se ut, hur en bil kan se ut, hur ett liv kan se ut, hur kärlek kan se ut, hur ett yrke kan se ut och hur en familj kan se ut. Därmed inte sagt att jag gillar allt. Men det spelar liksom mindre roll. Jag får nya perspektiv.

Filmerna drabbar mig på nåt sätt. De visar båda på en sårbarhet och hur det blir när man är äkta. Det kan bli både fantastiskt och helt supersorgligt och ensamt. Jag älskar vad det här väcker hos mig. Jag känner starkt hur jag gillar det diversifierade. Så varför lever vi då så himla likformigt, de allra flesta av oss, kan man fråga sig?

Radikalslöjdaren handlar om konstnären Anders Jakobsen som arbetar i gränslandet mellan design, konst och slöjd. Bråkig och besvärlig, menar många, men ingen provokatör för provokationens egen skull. En film om ett unikt konstnärsskap och konstnärens villkor, om utanförskap och om att sent i livet få diagnosen adhd och bipolaritet.*

För dig naken handlar om konstnären Lars Lerin. Efter många års sökande hittar han kärleken på andra sidan jorden. En humoristisk och varm film med en mörk underton, om att våga möta en främling och stå naken inför den andre med alla sina fel och brister.*

/Jenny

* Delar av beskrivningar som finns på SVT Play.

Ta livet på allvar?

Jag tänker appropå det förra inlägget att en liten del av svaret på frågan skulle kunna vara att arbetslivet och samhällets institutioner lär oss att de är de allvarsamma delarna av livet. Och ofta jämställs allvarsam med viktig. Därmed låter vi dessa sfärer styra riktningen för våra liv.

Privatlivet lämnas till att bli en mindre viktig del av livet och visst finns skojet och leken här, men tyvärr spiller också allvaret över allt för mycket på privatlivet. Vi ska va duktiga överallt. Vi ska veta så mycket och göra så mycket rätt. Livet ska tas på största allvar. Eller? Jag hatar att komma försent, jag vill ha få VG på tentan, jag vill säga rätt saker och ser Agenda på söndagar. Jag tänker att:

  • Vi behöver mer av icke allvarsam tid i livet
  • Det icke allvarsamma är snarare viktigt än oviktigt för att:
    • Det gör livet härligare att leva. Och måste inte det va själva poängen med alltihop?! Livet ska väl vara kul?
    • Det gör så att vi vågar prova nytt, vågar misslyckas, vågar prova olika sätt att leva och vara. Om allt inte är på blodigt allvar så känns det mycket lättare. Och man får ändra sig.
    • Det gör så att vi klarar av det allvarsamma, som såklart också behövs och är en viktig del av livet. ‘Skratta åt eländet’ är ju en gammal klysha som faktiskt funkar. Det här har jag och syrran provat i de mest eländiga stunder.

Nä fram för det som är kul i livet. Mindre skitnödighet, höga hästar, piedestaler och allt vad det heter. Och mer lek och glädje. Jag övar på det här genom att kasta ut mina tankar i den här bloggen, hoppa studsmatta med mina barn och ta några danssteg när jag får en bra låt i lurarna på hundpromenaden. Jag lyssnar på Pappapodden och Skäringer & Mannheimer och skrattar så jag nästan kissar på mig.

Vad säger du, hur mycket av din tid är lustfylld och skoj och hur stor del är allvarsam?

/Jenny