Månad: juni 2017

Jag har en relation som är mer trettiosjugradig än någon annan. Det är den med min hund. Det här året som tjänstledig och hemifrånpluggande har fått mig att tänka på det ordentligt.

Jag har varit tillsammans med henne i princip varje dag och hela dagarna. Bara vi två. Jag har pluggat och hon har funnits. Vi har promenerat på lunchen. Jag har haft tid att se henne, stryka hennes päls då och då. Se henne ligga på altanen eller ute på gården och njuta av friheten. Känna hennes närvaro. Och insett att den är helt magisk och så självklar. Jag får vara som jag är. Tänk vad skönt det är att vara med någon som inte bryr sig om vad jag har på mig, hur mycket jag tjänar, vad jag presterar, vilken titel jag har, om kuddarna är puffade i soffan eller om golvet är fritt från dammråttor.

Vi behöver inte prata. Vi kommunicerar ofta ljudlöst. Hon är där jag är. Och som jag uppskattar det. Ibland svindlar tanken förbi om ett liv utan henne. Då förstår jag hur betydelsefull hennes närvaro är. Jag har också insett att tid tillsammans är receptet för en bra relation. Enkelt som så. Minutrarna, timmarna och dagarna tillsammans för oss närmre varandra. Gör oss till varandras varelser. Och jag tror detta går att applicera på relationer mellan människor. Vi behöver få vara tillsammans med de vi vill stå nära. Bara bara vara.

Kontrasterna med det tidigare jobblivet gjorde att jag insåg hur det trettiosjugradiga livet med min hund kändes. Jag kunde känna det när jag nu kunde förstå att det inte varit trettiosjugradigt innan, i jobblivet. Helt plötsligt var hundägandet inte en stor del dåligt samvete. För att inte hinna med henne. För att lämna henne ensam. Helt plötsligt var det vi. Är det vi. Och som jag älskar det och henne. Världens bästa Elly.

Har du en trettiosjugradig relation med ett djur? Nog tusan är det mycket lättare att ha det än med människor? Och vad kan vi lära oss av det tro?

/Jenny

Vi märker att vi båda är på väg in i sommarlivet. Vilket kanske innebär något lägre tempo här inne på bloggen. Det får va okej. Vi får leva som vi lär. Appropå sommar, så tänkte jag göra en liten sommarreflektion. Jag älskar nämligen livet på en filt. Och tänker att detta fenomen talar till mig även på ett större plan.

Såhär. Jag har tänkt på hur tillfreds jag är när vi spenderar en dag på nån slags utflykt som innebär en dag på en filt. Vi får med oss det vi behöver. Det nödvändigaste och kanske lite till. Som ger oss en liten guldkant. En härlig matsäck. Badkläder. Kanske pennor och målarböcker. En kortlek. En filt till att svepa över oss. En kudde. Ett gosedjur. Jag älskar känslan av att vi kan bära med oss allt vi behöver. Vi klarar oss. Vårt kungarike är vår filt. Vi gör små utstickare, ner i vattnet, ut i lekparken, sen samlas vi igen på filten. Tar nåt att äta. Pratar lite.

Jag tänker att det här säger nåt om livet i stort. Det är såhär vi mår bra av att ha det. Rimligt med grejer. Närvaro. Tid tillsammans. Nära naturen. Och barnen bekräftar ofta att det är såna här aktiviteter som är det allra bästa med sommarlovet.

Hur ser din sommar ut? Spenderas den på en filt eller flänger du runt?

/Jenny

Min egen konsumtionsresa faschinerar mig på många sätt. Och jag är ju mitt i nån slags process så säkert finns massa insikter bakom krönet och väntar på mig. Hittills har min resa sett ut ungefär såhär:

• Livet har rullat på, jag har aldrig brytt mig nämnvärt om ekonomin eller miljöpåverkan. Jag har nog aldrig sett mig som en storshoppare men har heller typ aldrig lyckats spara en krona.
• När mina föräldrar dog följde en fas av “passa på att leva för man vet aldrig när man dör”. Detta levnadssätt innebar att jag “unnade mig” och detta i sin tur innebar en hel del shopping av varor och tjänster. T.ex. började naglar göras varje månad, champagne dracks ganska flitigt, köksmaskiner och inredningsprylar inhandlades. O.s.v. O.s.v.
• Den senaste svängen på resan är den jag är inne på nu. Och jag kan inte riktigt fatta den där förra svängen, men jag vill heller inte på nåt sätt ha den ogjord. Det fanns säkert nån mening med den också. Men jag känner nu så tydligt hur skönt det är att inte lägga tid, energi och pengar på konsumtion. Det var ju bara drygt att passa nageltiden, naglarna blev dessutom rätt skabbiga innan nästa besök (kanske p.g.a. mitt egentliga ointresse för att sköta om dem), det tog ju bara massa tid att surfa på inredning, känna pressen över att jag borde handla dessa prylar och kläder för att slutligen ta mig till lysrörsljuset i galleriorna och slå till (eller bara få vånda och åka hem igen eller komma hem med fel pryl som jag aldrig orkade lämna tillbaka). Jag fattar nu att man kan unna sig på massa andra sätt än genom att pengarna ska rulla. Att unna sig tid är bättre än vilka prylar som helst och att att ge sig själv tid är ju verkligen att “passa på att leva innan man dör”. Och jag fattar att jag måste välja. Jag kan inte både få massa tid och massa prylar. Den ekvationen går inte ihop. Och det gör ingenting alls.
• Jag tror inte jag gjort den sista svängen än, men jag hoppas att den fortsätter åt samma håll som jag är på väg nu. För jag åker dit alldeles för ofta vad gäller prylar och upplevelser åt barnen. Jag vill bli bättre på det. Men jag försöker att inte vara för hård mot mig själv här. Ett steg i taget.

Nåt man också kan fundera på är vad som är mitt trettiosjugradersläge här. När jag reflekterar kring min konsumtionsresa så tror jag att den till största del har varit kring trettiosju grader för mig hela tiden, fast kanske lite febrig och lite iskall i perioder. Jag har gjort det som har känts bäst för stunden och det är ju verkligen en resa som mer och mer landar på trettiosjugradersstrecket med erfarenheter och mognad. Det som jag också kommer fram till är att det känns mer och mer trettiosju grader ju mer medvetna mina tankar, val och beslut är.

Det jag kan identifiera som INTE känts som trettiosju grader för mig förut men som är så himla skönt nu är att jag inte längre behöver intala mig själv att jag är intresserad av kläder och inredning. För jag ÄR inte det. Har jag kommit på. Alltså, jag vill inte ha ett fult hem eller va gräsligt klädd. Men. Jag vill heller inte lägga massa energi på dessa. För jag är inte så intresserad som jag länge trodde. Jag har bara inte läst av motståndet jag alltid känt när jag skulle försöka hitta nån slags stil på mig själv och mitt hem. Normen där är så stark, man förväntas bara lägga tid, kraft och pengar på det. Nu har jag bestämt mig att det är okej för min del att inte lägga så mycket energi på dessa två områden. Och det är skööönt. Alla kan ju inte va intresserade av allt.

Hur ser du på min konsumtionsresa? Var är du på din färd?

/Jenny

Det här med att lyckas vara glad över det man har och inte vara ledsen över det man inte har är svårt. Att känna lycka över det man har åstadkommit och inte misslyckande över det man inte ännu har gjort är också klurigt. Att välja det. Hur lätt är det egentligen? 

Jag har i detta nu ett mycket konkret och möjligen banalt exempel. Det är så att vi har ägnat mycket tid under ett år att bygga ett fint garage bredvid vårt lilla hus. Så nu står där ett urtjusigt sådant. Och bredvid står huset. Som ser ut som skrutt i jämförelse med garaget. Och med en framsida och uppfart som ser än värre ut. Och jag kan på riktigt ofta känna mig knäckt för att inte helheten är snygg. Jag tänker också tanken – undrar vad andra tycker? Banne mig att jag inte kan tänka – tänk vad härligt för alla som går förbi att de kan se att vi har ett skitsnyggt garage. Blä. Istället kommer en känsla av stress och press. Jag tänker på pengar och tid som måste läggas på det arbete som är kvar. Innan allt är snyggt. Innan helheten är snygg.

En reflektion blir också att vi människor verkar ha en förmåga att oroa oss mer innan än vad vi sedan glädjs när projektet är i mål. Man kan ju fundera på om det är ett resultat av vårt samhälle eller om det finns i oss som nån slags överlevnadsgrej. Att alltid gå vidare, göra bättre, gå på nästa grej.

Varför är det så att jag tänker så mycket på vad andra ska tycka? Så mycket att det påverkar vad jag själv tycker. Varför kan jag inte bara tänka att huset och tomten uppfyller kraven för funktion alldeles utmärkt och att utseende borde vara sekundärt? Varför har vi i detta land i denna tid så orimliga krav på hur ett hem ska se ut och att det är så viktigt hur det presenteras för andra?

/Jenny

Syftet är lite oklart med detta inlägg. Jag tänker dock att det finns en poäng i sig att vi som upphovskvinnor för Trettiosju grader och den här bloggen har modet att bjussa på det icke perfekta. 

Jag tänker också att det blir lite av en uppföljning på inlägget om att välja det rätta framför det som är roligt snabbt och enkelt. Jag vill helt sonika bjuda på en lista över saker som jag just i detta nu tycker att jag gör bra respektive mindre bra.

Topp tre över bra saker jag gör just nu:
1. Promenader (bästa terapin)
2. Morgonyoga (skedde imorse för första gången på flera månader)
3. Sopsortering (blivit bättre på detta, gäller främst mjukplast som numera återvinns och inte hamnar i brännbart)

Topp tre över mindre bra saker jag gör just nu:
1. Halvfabrikat (krögarpytten, korven och fiskpinnarna står tyvärr som spön i backen)
2. Toblerone (äter för många. F-n att vi vann 54 stycken på chokladhjulet för ett par veckor sen. Och betalade rätt mycket för ATT vinna. Heja smartskallar.)
3. Slingrar mig för att slippa leka med kidsen (vill helt enkelt sköta mitt och vill att de ska sköta sitt)

Vad gör du bra och mindre bra just nu?

/Jenny

Idag kretsar mina tankar kring fenomenet att hjälpas åt och äga saker tillsammans. Utanför den egna enheten så att säga, d.v.s utanför det egna hemmet eller möjligen den egna närmaste släkten. Detta görs ju i princip inte alls i vårt land i vår tid. Det tycker jag är ganska dumt.

Varför ska varje familj äga en båt eller husvagn (eller för den delen en studsmatta eller en pool) till exempel? Som man utnyttjar några dagar (eller delar av dagar) om året. Borde man inte kunna lösa sånt på nåt liknande sätt som en bilpool? Jag tänker dock att det verkar vara viktigt för människor att äga saker själva. Man vill inte ha krånglet, man vill väl ha ansvaret över prylen antar jag och man är på något sätt rädd för att samarbeta med någon annan kring det här ansvaret. Man vill antagligen också ha statusen av att äga prylen, även om detta kanske inte ens är nåt man medvetet tänker på.

Jag tänker också, varför kan vi inte hjälpa varandra mer att lösa våra livspussel tillsammans? Till exempel så har vi noll tillgång till vardagshjälp med barnen. Vi behöver hjälp med barnpassning. Tänk om vi kunde hyra en mormor. Och istället kanske vi kan klippa en gräsmatta, gå med någons hund eller handla åt någon när vi ändå ska till affären. Varför gör vi inte mer av såna saker? Jag tänker att vi känns så oroliga över att söka kontakt utanför de fyra egna väggarna, rädda att be om hjälp, till och med nervösa för att erbjuda hjälp. Det är ju hur knäppt som helst.

Jag provar i liten dos just nu. Vi har ytterst lite men ändå kontakt med ett fint pensionärspar i kvarteret. Jag klev in på deras gård en dag för ett ‘hej’ och hon yppade försiktigt att hon legat sömnlös med tankar på vem som ska vattna deras blommor och odlingar när de åker bort ett par veckor. Det kan jag göra, svarade jag. Hon tappade typ hakan. Så det gör jag nu. Vattnar. Och utbyter små tips om odling. Jag passade också på att be dem om hjälp med vår hund när vi var borta en hel dag förra helgen. Gick ju finfint. Man blir glad över att bli ombedd att hjälpa. Man blir glad över att få hjälp. Man känner sig inte så isolerad på sin ö i det stora svenssonhavet med alla sina små öar. Man kan ro över till varann ibland. Titta till varann. Umgås lite och hjälpas åt.

Jag tänker att det här fenomenet att klara allt själv inom de fyra väggarna också hänger ihop med bristen på marginaler, bristen på tid. Vilket blir lite av en paradox. För som det är nu räcker vi inte till för att sträcka ut en hand. Vi har fullt sjå att handla vår egen mat och ta hand om våra egna prylar. När det egentligen borde frigöra tid (och pengar) att hjälpas åt och att äga saker tillsammans. Att man blir mer social och kommer närmre varann blir en fin bonus.

Vad tänker du kring det här? Är det något du också har funderat på?

/Jenny

Såhär är det. Jag har inga föräldrar. De dog båda i cancer för knappt fyra år sedan med mindre än fyra månaders mellanrum och när jag precis fött vår yngsta dotter. Jag har inga planer på att ventilera detta särskilt mycket i den här bloggen. Men jag vill ta upp det av två anledningar:

1. Jag vill att ni ska veta bara helt sonika, för kanske kan detta faktum förklara mina livsval. Eller nåt.

2. Förlusten av mina föräldrar har inneburit att jag och min syster fullkomligen har dränkts av en flod av prylar. Det är detta jag vill prata om i det här inlägget. Prylarna. Prylarna jag inte bad om eller ville ha.

Mina föräldrar var samlare. Kan man minst sagt säga. Anledningarna till detta samlande kan nog bli ett inlägg för sig. Efter dem lämnades en stor gård med över tio hus på tomten. Alla dessa fyllda till bredden. De ägde dessutom en gammal antik bil, en skoter, en fyrhjuling, en släpvagn, några mopeder, ja you name it. Just det, sen var det ett helt idrottsmuseum på gården. En konstateljé och en stor snickarbod. Och som pricken över i:t en sommarstuga med flera hus på den tomten. I den sommarstugan var vi i helgen, jag och min syster. Tillbaka i känslan som vi varit i så j-la många gånger under dessa fyra år. Pryl efter pryl ska passera våra händer, beslut ska fattas, saker ska slängas, delas upp, ställas undan. Turer till återvinningen. Turer till biståndsgruppen. Tradera. Facebookgrupper för köp och sälj. 17 gräddkannor, 8 uppsättningar bestick, 7 (!) sopskyfflar, osv osv. Jag undrar hur många prylar som vi gått igenom under den här processen? Jag vågar inte ens gissa.

Så, vad gör detta med mig, med oss? Jag får tala för mig själv. Jag kan fysiskt känna hur vansinnigt mycket energi som förbrukas av att processa alla dessa döda ting. Döda ting visserligen laddade med minnen, glada och sorgliga. Det hjälper mig inte ett dugg i min förlust av mina föräldrar. Minnena har jag ju ändå, några saker behövs inte. Jag blir arg. För under dessa fyra år har ju min och min systers familj inte kunnat umgås på ett normalt sätt. Ständigt är denna process och flåsar oss i nacken. För vi vill ju igenom. Ut på andra sidan.

Jag försöker tänka att jag måste dra lärdomar till mitt eget liv. Vad annat kan jag göra med det här eländet i bagaget? Dessa lärdomar får formuleras ungefär såhär:

• Livet kan ta slut när man minst anar det, så omge dig inte med onödigt mycket prylar som någon annan måste ta reda på.
• Använd livet till annat än prylhantering.
• Sorgen blir inte lättare för att du har en persons ägodelar kvar. Om ägodelarna är för många blir det snarare tvärt om.

/Jenny (som precis byggt 80 kvadratmeter stort garage. Man får passa sig noga.)

En sak jag tänker mycket på som förälder är detta med barnen och prylarna. Hur mycket ska barnen göras medvetna om att man får tid istället för prylar av sina föräldrar om föräldrarna väljer att gå ner i arbetstid och/eller på karriärsstegen och därmed i inkomst? 

Hur förklarar man för sina barn att de inte kan få allt som de fått förut eller att de inte ska jämföra sig med kompisar vad gäller tillgång på prylar och i viss mån också lyxigare aktiviteter. Kan barn ta in budskapet om att tid är viktigare än pengar och prylar? Jag tror det. Men det är svårt. Jag faller dit lite för ofta. Handlar prylar fast jag inte vill. Tänker att “de måste väl få för det får alla andra”. Men jag vill ju varken ha prylarna eller lägga ut pengarna. Men man ser ju glittret i deras ögon. I typ fem minuter. Sen är det nåt nytt som gäller. Dom blir liksom aldrig nöjda med prylar. Det räcker aldrig. Det tycker jag är så himla läskigt och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Barnen lär sig tidigt att det är härligt att köpa. Och om mamma inte köper så är mamma dum. Blä vad jag kräks på det där. Men som sagt, jag tror banne mig att rätt små barn kan ta in budskap om att tid är värdefullt. Jag tror det är nyttigt att lära sig att man inte kan få allt och att prylar gör avtryck på vår miljö. Jag tänker att det mest handlar om mig och oss som föräldrar. Vi måste bestämma oss och sen leva som vi lär. Icke lätt. Men jag ska försöka skärpa till mig ytterligare. Och kommunicera tydligt varför med mina kids. 

Vad tänker du kring det här? Ska man låta barnen göra avkall på saker om man väljer att gå ner i inkomst eller ska man försöka upprätthålla deras standard? Har du nån erfarenhet som du vill dela med dig av, hur förklarar du för och hanterar detta med dina barn?

/Jenny