Månad: maj 2017

Jag är en vardagsjunkie av rang. Jag älskar vardagen. Mina sorger i bagaget har spätt på detta ytterligare. Om jag bara får ha min vardag är jag nöjd. Även om den här vardagen ibland är lite småtrist, har dagar av bråk och tjat, korv och makaroner och blöta galonisar. Det är ju i alla fall min vardag. Mitt hus, mina människor och mitt liv där vi just nu har varandra och är friska. Alltså det enda som räknas. Egentligen.

Idag vill jag ge er några ord på temat från världens bästa Kristian Gidlund och bloggen “I kroppen min”. Kristian gick bort 2013. Cancern tog honom också.  Så, här kommer raderna som jag bär med mig, alltid:

“Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.”
Citatet är taget ur det vansinningt sorgliga inlägget “Vad jag skulle” 

Jag hade lagt upp Kristians ord på min egen facebooksida för ett par år sedan och ihop med det skrivit:  “Och jag tänker att jag ska fortsätta göra det jag redan är väldigt bra på – njuta av den alldeles vanliga vardagens lunk och små underbara stunder av lycka. Som idag, en lång promenad, en naken unge som badar vattenslang, en sambo som susar iväg på sin nya cykel, en surdegsmacka på min alldeles egen altan.”

Jag tänker att det blir lättare att njuta av sin vardag om man har lyckats designa den så att man i grunden trivs med den. Först då kan känslan av nöjdhet infinna sig. Tycker du om din vardag? Har du vett att uppskatta den och njuta av den?! Har du tid att göra det?!

/Jenny

Det kom en insikt. När jag och Malin pratade igår så hade jag glömt att vi pratat om att ta en jobbdag kommande helg. Jag sa att jag typ känner mig dum i huvet. Men kanske är det inte så?!

När jag tänkte på det hela efteråt så inser jag att jag har ändrat helt förhållningssätt till kalendern under mitt tjänstlediga, downshiftade år. Jag har mycket mer luft i schemat vilket verkar göra att jag inte funderar särskilt långt fram i tiden vad som ska ske och kan träffa personer hyfsat spontant och med kort varsel på ett annat sätt än jag kunde förut. Kalenderns vita fält verkar alltså leda till att jag faktiskt lever mycket mer i nuet som det så klyschigt heter.

Två tankar kring detta fenomen:
1. Det skaver att säga att man har mycket luft i schemat. Och det här skavet kommer inte inifrån min själ (den säger tvärtom och hejar glatt på när schemat är glest!) utan från en av mina gamla antagonister – normen. Det här är inte en premierad grej i vårt samhälle, det känns som att man ses som en loser om man har tomt schema.
2. Det känns konstigt och nonchalant att inte komma ihåg att vi skulle ses i helgen. Jag som dessutom är väldigt punktlig och plikttrogen till min natur. Men om man tänker ett varv till så kanske det var ett friskhetstecken. Inte så att jag aldrig ska kunna komma ihåg eller passa en tid, men kanske har jag faktiskt börjat programmera om min hjärna till att ta en dag i taget. Inte tuffa på i de konstruerade spåren som säger att livet måste bestå av en massa åtaganden på bestämda tider. Men här är det återigen normen som gör att jag känner mig dum när jag inte har koll på alla datum och klockslag. Känner mig dum till och med gentemot min bästa vän som också strävar mot ett liv som inte är så fullmatat.

Hur tänker du kring det hela? Har du tomt eller fullt i agendan?

/Jenny