Månad: april 2017

Så, nu är vi här på andra sidan om en gasattack i Syrien och ett terrordåd i vårt eget land. Vi funderar kring hur vi ska hantera det hela. Vi känner en stor ledsamhet som lätt kan bli förlamande.

Hur ska vi förhålla oss till all sorg? Hur ska vi ta oss och våra barn framåt i glädje och med ett hopp om framtiden för mänskligheten och vår vackra blå planet? Hur gör vi det när all sorg och allt våld finns?

Olika strategier skulle kunna vara:
– Bara känna sorgen och gråta, gråta, gråta = bli deprimerad.
– Förtränga allt det jobbiga och fylla livet med shopping, Hela Sverige bakar på TV, ljust och fräscht-konton på insta och amarone i glaset.
– Försöka hitta balansen, göra båda och kanske till och med göra något konstruktivt av det hela, hjälpa någon, göra någon skillnad. Förvandla vanmakt och passiv sorg till aktivism. Men hur f-n gör man det? Hur lyckas och orkar man? Någon som vet?

Det enda VI vet är att det goda kommer att segra, måste segra, och att vi på något sätt måste våga och orka vara en del i detta.

/Malin och Jenny

Förra året frågade mig den då femåriga dottern inför semestern, när vi pratade om vad vi skulle vilja göra:

– Mamma, väljer du Harnäs eller Barcelona?

Harnäs är en strand en bit härifrån dit vi brukar åka med matsäck och ligga på en filt en hel dag och bara vara. Jag tycker detta exempel är så talande. Dessa två ”resmål” var för henne likvärdiga. För femåringen spelade det ingen roll om vi åkte på flashig semester eller om vi låg på en filt vid stranden och mumsade mariekex och pastasallad. Det känns härligt.

Den matglada tvååringens önskan var snarlik.

– Mamma jag vill åka på utflykt med en filt och fika.

Jag plockar upp det här minnet inför årets semesterplanerande. Jag kan längta efter resor för x antal tusen kronor. Slits massor med att jag vill ge mina barn den upplevelsen och även mig själv. Men jag tänker att jag i alla fall ska ta med mig dessa exempel från mina egna kloka kids. Vi måste inte. Vi kan hitta lyckostunder på nära håll också. Det måste va värt mer att ha marginaler i vardagen än att slita ihjäl sig större delen av året för att kunna åka på dyra semestrar.

/Jenny

Som en fortsättning på ett tidigare inlägg så slog det mig när vi var där mitt i Stockholms hetsigaste shoppingkvarter – detta gör något med min hjärna. Den beter sig inte logiskt. Köpbeteenden normaliseras på ett märkligt sätt. Jag kan liksom inte värja mig.

Vi köper juice för 200:-, det känns helt normalt. Jag köper två pyttesmå gosedjur för hundra spänn styck. Jag betalar in mig och familjen för 600:- på Junibacken, äter lunch för ytterligare några hundralappar och hetsar runt, ja rentav trängs faktiskt, med svettiga småbarnsfamiljer som “har familjemys”.

När jag ser en skylt på Åhléns som gör reklam för hårolja för 480:- för en liten flaska känner jag bara att “nä men vad fan är detta?”. Kan man försvara att hårolja för 480:- behövs för att tillvaron ska va bra? Jag får inte ihop det. Samtidigt pågår en stor insamling i Kungsträdgården där bössorna skramlar med budskapet “700 miljoner människor får ingen mat idag”.

Jag blir knäpp i skallen av det hela. Hur ska jag förhålla mig till detta? Jag kommer på två möjliga sätt:
1. Använda denna medvetenhet och njuta av miljöer som t.ex. den ovan nämnda på ett annat sätt. Utan shopping och dyra inträden. Och lägga pengarna på det som är kul på riktigt. Inte bara göra som alla andra gör (syftar på Junibacken).
2. Välja andra miljöer som inte har så stora påtryckningar vad gäller konsumtion.

Hur tänker ni kring detta?

/Jenny

Appropå det vi tog upp förra veckan med att visa omsorg om andra så gick jag på morgonpromenaden och kände dåligt samvete för en vän som hjälpt min familj mycket. Känslan av att vi borde gengälda infann sig. Sedan slog det mig att jag ju faktiskt hjälpt en annan vän ett par gånger på slutet.

Tänk om vi faktiskt inte måste göra gentjänsten just mot den vi fick hjälp av, utan att man kan tänka sig nån slags universell kvot av tjänster och gentjänster. Det behöver inte vara “om du hjälper mig så hjälper jag dig” utan det kan vara “om du hjälper mig så hjälper jag någon”. Visst är det en fin tanke?

/Jenny

Ytterligare en av våra hörstenar lyder: “När man lever ett rikt och hållbart liv samtidigt”. Vi funderar ofta över detta med konsumtion och varför vi gör som vi gör när vi konsumerar. På det temat har jag (Jenny) skrivit några rader:

Har just kommit till insikten att jag allt för ofta strävar efter att göra som mina föräldrar gjorde i tron att mina barn måste få likadana mysiga upplevelser. Vilket ju i sig är fint och ett bevis för att jag haft lyckliga stunder i min barndom.

Men vad jag har glömt är att jag är en förälder anno 2017 och mina föräldrar var småbarnsföräldrar under det glada, konsumtionslystna 80-talet. De var nog ärligt talat inte särskilt miljömedvetna. I alla fall inte ur konsumtionsperspektiv. Istället var de överlyckliga över att kunna ge sina barn en synth eller en telefon formad som en hamburgare.

Tack till mig själv för insikten. Jag ska försöka ge mina barn lyckliga barndomsminnen på mitt sätt, med en egen uppväxt på 80-talet men med ett föräldraskap som passar år 2017. Enkelt är det dock inte. Vi gör vårt bästa. Jag gör mitt bästa.

/Jenny (som i helgen varit i Stockholm och kommit hem med diverse gosedjur och krimskrams. Som sagt. Vi gör vårt bästa. Blir nog ett eget inlägg om detta framöver. Om att det bästa sättet att undvika onödig konsumtion måste vara att inte utsätta sig för sådana miljöer, typ shoppinggatan i huvudstaden.)