Höstlov med barnen. Stora tjejen hos en kompis. Mannen på jobbet. Jag och fyraåringen har en hemmadag. Och jag kan konstatera att jag får jobba rätt hårt med att bara vara med henne.
Jag märker tydligt hur högarna, de fulla skåpen, den grusiga skohyllan, de överfulla korgarna i hallen och stökiga barnrum pockar på min uppmärksamhet. De tar min uppmärksamhet men jag har ingen energi att göra något åt dem. Jag bär lite lätt förvirrat en sak hit och en sak dit. Duttar i nåt hörn. Tvättar en tvätt. Men orkar inte göra nåt rejält. Och jag vill kunna strunta i allt stök och alla prylar och mest bara hänga, slappa och leka med fyraåringen. Jag tänker att jag skulle kunna bara vara om allt var i sin ordning, om jag har rensat där och där, kastat det och det, organiserat det och det. Men sen fattar jag ju att det BLIR aldrig klart. Och det är okej. Vårt hem är ett hem. Det duger. Likförbannat har jag svårt att bara vara.
Det går dock bättre ju längre in i dagen jag kommer. Soffan blir en båt, en bil, vi åker till Spanien, tar med dockorna och leksakstelefonen. Vi leker fruktaffär. Tar en promenad. Leker under hökens vingar kom. Fikar. Jag föreslår att hon ska flyga flygplan på mina ben. Den glädjen. Ja, man fattar ju lätt vad som är bäst för livets lycka.
En reflektion blir också hur attans mycket energi och tid det tar att rensa och röja, att göra sig av med. Och vad det gör med en när man inte kommer nån vart i processen. Det är inte riktigt så jag tänker när jag går på loppis och införskaffar. Jag vill så gärna fortsätta min resa mot ett lättare bagage. Men det går trögt. Jag saknar disciplinen. Köper kinderägg och loppiskrafs.
Slutklämmen på det här inlägget får bli två budskap till mig själv:
– Vårt hem duger. Försök slappa lite mer och bara var. Peka finger åt prylarna vissa dagar och låt dem inte sluka dig.
– Försök ändå att ta dig vidare i processen mot att äga mindre prylar. På ett snällt sätt. Små steg åt rätt håll. Men behåll riktningen. Jävligt svår balansgång. Snällt men inte stagnerat. Men försök. Fortsätt försöka.
/Jenny
Precis så känner jag också! Allt som ska göras tar sån tid från barnen… gick med i en grupp på fb nyligen om ”konmarie”. Folk rensar och gör sig av med allt som inte glittrar för en. Låter såå skönt! Att bara ha saker som gör en glad, att bara ha det man behöver så att inte sakerna börjar äga en själv. Börjat läsa boken, hade förhoppning om att orka göra detsamma. Nån gång i framtiden kanske haha!
Ja jag tror vi är väldigt lika här. Vi vill mycket men räcker inte riktigt till. Och det är ju såklart okej. Fortsätt kämpa på. Stor kram