Såhär är det. Jag har inga föräldrar. De dog båda i cancer för knappt fyra år sedan med mindre än fyra månaders mellanrum och när jag precis fött vår yngsta dotter. Jag har inga planer på att ventilera detta särskilt mycket i den här bloggen. Men jag vill ta upp det av två anledningar:
1. Jag vill att ni ska veta bara helt sonika, för kanske kan detta faktum förklara mina livsval. Eller nåt.
2. Förlusten av mina föräldrar har inneburit att jag och min syster fullkomligen har dränkts av en flod av prylar. Det är detta jag vill prata om i det här inlägget. Prylarna. Prylarna jag inte bad om eller ville ha.
Mina föräldrar var samlare. Kan man minst sagt säga. Anledningarna till detta samlande kan nog bli ett inlägg för sig. Efter dem lämnades en stor gård med över tio hus på tomten. Alla dessa fyllda till bredden. De ägde dessutom en gammal antik bil, en skoter, en fyrhjuling, en släpvagn, några mopeder, ja you name it. Just det, sen var det ett helt idrottsmuseum på gården. En konstateljé och en stor snickarbod. Och som pricken över i:t en sommarstuga med flera hus på den tomten. I den sommarstugan var vi i helgen, jag och min syster. Tillbaka i känslan som vi varit i så j-la många gånger under dessa fyra år. Pryl efter pryl ska passera våra händer, beslut ska fattas, saker ska slängas, delas upp, ställas undan. Turer till återvinningen. Turer till biståndsgruppen. Tradera. Facebookgrupper för köp och sälj. 17 gräddkannor, 8 uppsättningar bestick, 7 (!) sopskyfflar, osv osv. Jag undrar hur många prylar som vi gått igenom under den här processen? Jag vågar inte ens gissa.
Så, vad gör detta med mig, med oss? Jag får tala för mig själv. Jag kan fysiskt känna hur vansinnigt mycket energi som förbrukas av att processa alla dessa döda ting. Döda ting visserligen laddade med minnen, glada och sorgliga. Det hjälper mig inte ett dugg i min förlust av mina föräldrar. Minnena har jag ju ändå, några saker behövs inte. Jag blir arg. För under dessa fyra år har ju min och min systers familj inte kunnat umgås på ett normalt sätt. Ständigt är denna process och flåsar oss i nacken. För vi vill ju igenom. Ut på andra sidan.
Jag försöker tänka att jag måste dra lärdomar till mitt eget liv. Vad annat kan jag göra med det här eländet i bagaget? Dessa lärdomar får formuleras ungefär såhär:
- Livet kan ta slut när man minst anar det, så omge dig inte med onödigt mycket prylar som någon annan måste ta reda på.
- Använd livet till annat än prylhantering.
- Sorgen blir inte lättare för att du har en persons ägodelar kvar. Om ägodelarna är för många blir det snarare tvärt om.
/Jenny (som precis byggt 80 kvadratmeter stort garage. Man får passa sig noga.)
Dödstädning låter fruktansvärt som ord, men är som koncept brilliant! Att själv i eget tempo minnas igenom sitt pryl-liv, skilja sig från sakerna och verkligen bara hålla i guldklimparna.
Frågorna är många: när känner man sig redo, gör man det i steg, hur funkar det för samlare (vi har dem i min familj oxå), om man varken vill eller ha tänkt dö – vad gör man då?
Min mamma har själv städat ton efter sin far. Är det en tillfällighet att hon i sin Alzheimer helt sonika började slänga typ, allt i sopnedkastet?
Hoppas ni ser ljuset, hoppas ditt garage också fortsätter göra det!
Ja det är inte lätt detta med förhållandet till ens prylar. Det bästa är nog att bara försöka omge sig med de där guldklimparna, så slipper man fundera på när det är läge för dödstädning. Kram J
Åh vad drygt… Min mamma och hennes sambo är/var också samlare. Av gigantiska mått. Inget, jag säger absolut inget, finns i färre än fem exemplar. Men ofta 10, 20, 87… Detta att städa upp efter nån annans helt livs samlande har varit ett hot vid horisonten i många år för mig. Nu är jag där. Med mamman ännu vid liv ägnar vi timmar, dagar, helger åt detta. 28 lådor till auktion och 25 säckar till tippen och tre bakluckor till loppis från hittills tre rum. Och det syns ingen skillnad. Och det återstår ett antal rum, hus, logar, garage. Det finns en auktionsgubbe som kom med ett förslag. “Plocka ut det ni vill ha. Jag kommer sedan och fyller en lastbil. Det som är kvar slänger ni.” Varför gör vi inte så istället?